Arkiv | september, 2010

Omega – Élö

30 Sep

Jaha, så du tycker att jag har sålde ut mig när jag skrev om Alice Cooper? Jaså, i händerna på de stora bolagen redan? Då ska jag kvickt råda bot på detta bekymmer. Här kommer nämligen en möjlighet att kämpa mot en kommunistisk regim med en diktator i spetsen. Jag talar förstås om Ungern och dess största orkester Omega. Omegas fjärde skiva blev censurerad (precis som Alice Coopers Love It To Death blev). Nu var det inte så att man skämtsamt satte tummen där Petter-Niklas borde suttit, utan de här var långt värre: Popmusik av det degenererande slaget, alltså motsatsen till uppbyggande folkmusik och gemensamma kampsånger. Omegas fjärde skiva blev alltså totalförbjuden men slank 1972 igenom censuren i skepnad av en fejkad liveplatta med inklippt publikljud. Skivan begåvades med ett lättmetallomslag (laminerad aluminium) och for rätt igenom alla statlig kontroller. Omega verkar i mångt och mycket vara Ungerns svar på Sveriges Kent, fast bra då alltså… De har försökt sig på en parallell karriär på engelska språket men aldrig nått samma framgång som på hemspråket. De ska ha varit det första ungerska bandet som släppte en skiva på CD. De hade till skillnad från vissa andra en långvarig sättning bestående av: János Kóbor (”Mecky”) på sång, György Molnár (”Elefánt”)på gitarr, László Benkő (”Laci”) på keyboards och sång, Tamás Mihály (”Misi”) på bas och sång, Ferenc Debreceni (”Ciki”) på trummor. Lägg märke till deras tuffa nicknames! Mest kända Omega-låten borde vara Gyöngyhajú lány som Scorpions gjorde en rätt unken cover på. Idag lyssnar vi på Hűtlen barátok (otrogna vänner):

Annonser

Alice Cooper – Love It To Death

28 Sep

Mycket mer mainstream än så här har det hittills inte varit. Alice Cooper, självaste Alice Cooper, här med sin Love It To death från 1971. På den här tiden var Alice Cooper fortfarande ett band och inte en gubbe som skröt om sitt golfhandikapp och om att han inte kan minnas att han har spelat in två av sina sämsta skivor (Skyller på fylleri, ”Jag var full OK?” Lam ursäkt, skivorna suger fortfarande). Det här är den tredje skivan och den kom ut på Straight-etiketten som grundades av bl a Frank Zappa. Just etiketten diskuteras gärna bland etikett-pundare. Min är dock på Warner Brothers som tog över ruljansen lite senare. Omslaget till Love It To Death censurerades då Alice själv satte ett finger i gylfen för att simulera herr-kön. Tydligen finns det fyra versioner av konvolutet. Vill man förfjupa sig mer i detta kring omslag, etiketter och variationer kan man gärna kolla här. Vänner av Turbonegro lär känna igen estetiken omedelbums! Skivan är fullmatad med svinbra låtar. Bl a Im Eighteen, en låt som jag första gången hörde med Anthrax, många år efter att originalet kom och många år innan Anthrax ombads byta namn p g a att någon skickade vitt pulver i kuvert till diverse viktiga människor. Love It To Death var Alice Coopers spark ut i rampljuset och producerades av blivande parhästen och demonproducenten Bob Ezrin. Här kommer The Ballad Of Dwight Fry, lyssna på hela! Den påminner om en Guns N’ Roses-låt. Någon som kan säga vilken?

Lucifer’s Friend

27 Sep

Återigen ett band med en kompetent sångare, återigen ett band med fet orgel i sättningen. Dagens selektion är Lucifer’s Friend med britten John Lawton som sångare. Den första skivan, som vi fokuserar på idag, är självbetitlad och utgiven 1970. Bara dessa två faktum gör att den kvalar in till att omnämnas här. Kombinationen är däremot mer unik än vad den trogne läsaren kanske kan tro. Det finns hittills bara enstaka exempel omskrivna här som uppfyller båda kriterierna. Hade man utökat tidsspannet till mellan 1969 och 1972 skulle däremot flera titlar passa in. Nåja… John Lawton är britt men resten av Lucifer’s Friend består av tyskar. Lucifer’s Friend har fått utstå jämförelser med band som Black Sabbath, Uriah Heep, Deep Purple och till viss del även Led Zeppelin. När det gäller sådana jämförelser vill jag framför allt poängtera att de är poänglösa men man kan också säga att Lucifer’s Friend står sig ganska bra i konkurrensen. Det finns också de som hävdar att Lucifer’s Friend även lade grunden till Doom-metal-genren. Jag har personligen svårt att höra detta, men grattis till den som gör det. Tidigare nämnda Uriah Heep uträttade storverk parallellt med Lucifer’s Friend 1970, på sin debut. Båda banden plöjde på fram till 1976 då John Lawton lämnade Lucifer’s Friend för att ta över mikrofonen i Uriah Heep. Några magiska krafter var det som svek ty detta ledde till någon form av negativ synergieffekt och inget av de två drabbade banden mådde särskilt bra av transaktionen. Skivan kom ut på den anrika Vertigo-etiketten i Europa men kom på Billingsgate i Amerika och inte förrän efter ett par år. All heder till ett band som inte är rädda för att plocka in den töntige killen på walthorn, och som inte fegar för att ha Elvis Presley på omslaget, för visst är det han till vänster? Fritt fram för tolkningar om vem gubben till höger är!

Bull Angus

24 Sep

Angustjuren är väl framförallt känd genom sitt samarbete med den ledande hamburgerkedjan i kategorin grillat. Namnet till tjurrasen kommer från rockbandet som debuterade 1971 med sitt självbetitlade album. Bull Angus är sex killar från New York-trakten som spelar hård rock tillsammans. En ganska helgjuten historia som jag ropat in på tradera genom en säljare som med glädje levererar till Lilla Torg på lördagar, ingen fraktkostnad och ingen extra kostnad för emballage (se här). Texten på konvolutets baksida är informativ och förklarar hjälpsamt att det är gitarristen Larry (La Falce) i vänster högtalare och Dino (Paolillo) i höger dito. Sångaren Frankie Previte är ett kapitel för sig. Han är en spännande sångare som har ganska bra krut i pipan som folk brukar säga. I låten som  vi kommer att få lyssna på snart låter han inte så lite som Jack Black. Det tokigaste med Frankie Previte är att han ligger bakom låten (I’ve Had) The Time Of My Life som är känd från filmen Dirty Dancing. En film som tjejer i vår ålder refererar till så snart tillfälle ges. (Den enda andra filmen som tjejer i vår ålder refererar till är Sällskapsresan.) Frankie drog hem en Oscar för soundtracket till Dirty Dancing 1987. Bull Angus släppte en skiva till, året efter debuten, mer om den vid ett senare tillfälle om önskemål finns.

Randy Holden – Population II

23 Sep

Har du också svårt att bestämma dig för vem som är din gitarrhjälte? Är han för högerpopulistisk (veckans ord)  eller har han för traditionell klädsmak? Är din kandidat helt enkelt alltför anonym? Då kommer jag att presentera ett alternativ som kanske kan falla i smaken. Här bjuds nämligen Randy Holden. En kille som inte är sen att kalla sig själv för gitarrgud, han har tillräckligt stor personlighet för att det ska räcka med honom och en snubbe till för att kalla sig ett band. Randy Holden är väl kanske mest känd för att ha spelat på ena sidan av Blue Cheers skiva New! Improved! Blue Cheer. Han ersatte sin föregångare i orkestern efter att inspelningen av den nya skivan satt igång och förekommer endast på b-sidan, detta var alltså innan Axl Rose hade uppfunnit att man kan sparka gitarrister och sedan radera deras arbete. Randy Holden turnerade sedan med Blue Cheer men slutade när han enligt egen utsago blev ombedd att tona ned sig själv lite och att använda andra förstärkare. Detta i ett band som gjort sig kända för att spela in i helvete högt, till varje pris. Randy Holden bestämde sig för att bilda ett eget band istället och försåg sig med följande rekvisita: En kille vid namn Chris Lockheed som hävdade att han kunde spela keyboards och trummor på en gång, samt sexton stycken 200 watts SUNN-förstärkare, alltså sexton stycken 200 watts SUNN-förstärkare. Detta blev rockens första och enda power-duo! Bandet döptes efter antalet invånare till Population II, senare blev det ändå på någon vänster så att artisten är Randy Holden och skivans namn Population II. Skivan spelades in 1969 men p.g.a. strulande skivbolag som skrivit in en ”no guaranteed release”-klausul i kontrakt och var ointresserade av att släppa skivan samtidigt som de vägrade släppa Population II (orkestern alltså) från kontraktet förblev den osläppt. Moment 22 för vår gitarrhjälte alltså. Tiden gick och Randy Holden blev bankrutt, Population II bytte namn till Lucifer och skivan läckte ut i form av flera bootlegs. Den släpptes inte officiellt förrän 2005 men är trots allt en gammal skiva… Om du vill få dig ett gott skratt och har tröttnat på din tyrolerhatt är ett besök på Randy Holdens hemsida befogat. Ingen kan nämligen bättre och festligare berätta historien om din nye gitarrhjälte, än mannen, myten och legenden själv: Randy Holden – guitar god.

Bloodrock

20 Sep

”Mamma, mamma, Melvin har lagt ett ägg igen! Kom och titta!” Vem Melvin är och varför han lägger sina ägg får man aldrig riktigt svar på men det är en sjutusan till låt i alla fall. Scrolla nedåt och tryck igång den vet jag, läs sedan resten om skivan. Håll i hatten bara, för det drar igång direkt med elaka gitarrer och ett hisnande orgelackord! Hursomhelst… I händerna på Terry Knight, radiopratare, producent och manager (taxichaffis?), begick Bloodrock skivpremiär 1970. Skivan, döpt efter bandet självt, peakade på plats 160 på Billboardlistan. Bloodrock kom från Fort Worth, Texas och blev väl ingen större succé i Amerika, eller i resten av världen heller för den delen. Denna är den svängigaste av de tre omskrivna skivorna och är bitvis också tyngre. Fem av låtarna på debutskivan skrevs av en man vid namn John Nitzinger, bland dessa just Melvin Laid An Egg. Han fortsatte skriva åt bandet och hade även ett finger med i spelet på Breach Of Lease från Bloodrock 3 men var aldrig medlem i bandet. Nittiotalet verkar ha varit den stora eran för Jon Nitzinger och Bloodrock vad gäller hemsidor (se här) men den stora musikaliska perioden bör rimligtvis ha varit sjuttiotalet. Hemsidan ger dessutom motstridiga uppgifter om huruvida Bloodrock är vid liv och välmående… Jaja, jag hoppas att denna tre-dagars nedräkning tillsammans med Bloodrock har varit spännande och lärorik.

Bloodrock – 2

19 Sep

Samma år som debutskivan, 1970, kom dess uppföljare. Helt logiskt döpt till 2. Det är framförallt en låt som gör Bloodrock 2 till en absolut nödvändighet. Låten heter D.O.A. och är namne med en låt med The Haunted (herregud vad många knäppa klipp det fanns på den låten förresten). Det som gör D.O.A. till skivans stora stund är låtens tema. Vi får följa en man, i första person singular, som nyss varit med om en flygplanskrasch och vara med när han drar sin sista suck. Mycket läskigt. Låten sägs handla om en specifik flygplanskrasch då stora delar av ett universitetslag i football omkom men skivan släppte så kort efter flygplanskraschen att kopplingen mellan låten ock kraschen räknas som en efterhandskonstruktion. I bakgrunden hör vi ambulansens sirener men mot slutet av låten stängs dessa av vilket antyder att sångens Jag har satt tofflorna. Om du har ett lite sämre exemplar av skivan kommer en låt som D.O.A. att knastra en del. Då kan man med fördel tvätta skivan på följande vis: sabba dina skivor. En bra skiva även bortsett från D.O.A. som väl förtjänar sin plats i samlingen!

%d bloggare gillar detta: