Arkiv | oktober, 2010

Beck, Bogert & Appice

29 Okt

Av veckans sju dagar är några av de värsta avklarade och därför bjuds det idag upp till fredagsfläsk! Till min hjälp har jag Jeff Beck, Tim Bogert och Carmine Appice i det logiskt döpta projektet Beck, Bogert & Appice. Vi börjar med det viktigaste: ytan. Omslaget är härligt intetsägande, likt en papperspåse kring en flaska Southern Comfort. Ett mycket smart sätt att paketera saker på. Man vet vad som döljs därinne men det går inte att säga något, ty den som vet vad som finns däri är också en törstläpp och fuling. Detta är i sanning en supergrupp, alla medlemmarna har nämligen omtalats här tidigare! Vi börjar med Carmine Appice,  hårdrockens Jörgen Jönsson och bror till Vinny Appice, hårdrockens Kenny Jönsson. Trummis åt Rod Stewart, Ozzy Osbourne, Vanilla Fudge och Cactus. Det var i Vanilla Fudge och Cactus han först spelade med Tim Bogert. En basist som även spelat med ingen mindre än Bo Diddley. Så återstår kronjuvelen i denna power-trio, dagens stora gitarrhjälte: Jeff Beck. Jeff Beck hade tidigare spelat i The Yardbirds och även släppt ett par riktigt bra soloalbum (med Rod Stewart på sång). Jeff Beck ska även ha stått förebild till Nigel Tufnel från Spinal Tap. Kolla på den här intervjun och bilda dig en uppfattning. Efter flera års påtryckningar från Becks håll om att spela ihop började de tre arbeta tillsammans redan 1969 men samarbetet fick avbrytas sedan Beck kraschat med sin hot rod. Först tre år senare, 1973, var albumet ett faktum och Beck, Bogert & Appice spelade under det fiffigt demokratiska bandnamnet. Det är fläskig och funkig bluesrock som gäller. Det är tre individualister som säkert kivat en del om vilken ordning efternamnen skulle stå i bandets namn men på skivan fungerar de bra tillsammans. Det blev dock inga fler studioalbum från de tre för Jeff Beck hoppade utan förvarning av bandet under inspelningen av deras andra skiva. De hann däremot ge ut en ”live in Japan skiva” men vem har inte släppt en sådan (gäsp)? Covern på Stevie Wonders låt Superstition blev skivans ”hit” och dagens klipp. Trevlig helg!

Annonser

Flea – Topi o Uomini

27 Okt

Italiensk progressiv musik står lägst upp på handlelappen idag! Från året 1972 presenteras orkestern Flea och deras Topi O Uomini. Flea är en förkortning av det ursprungliga namnet Flea On The Honey. Flea kom från Sicilien men lär ha haft sitt HQ i Rom. Deras första skiva omnämns inte i särskilt positiva ordalag, dessutom lanserades bandet som ett engelskt band och medlemmarna med angliserade namn. Så särskilt nöjda kan inte bandmedlemmarna själva vara med den sits de satts i.

Åtgärdsprogram inför nästa skiva:

1. Förkorta namnet till Flea.

2. Medlemmarna heter det de heter (på riktigt alltså).

3. Sjunga på italienska.

4. Mixa basen riktigt högt.

Åtminstone de tre första punkterna på åtgärdsprogrammet ledde till en lite mer genuin upplevelse. Punkt fyra ledde till en jäkligt stökig upplevelse, men det är som vanligt en tight rytmsektion och då skadar det inte att trummor och bas får ta lite utrymme. Vi har två sidor på skivan varav den första består av blott en låt, skivans titelspår. Topi O Uomini betyder tydligen Möss och Människor, en mycket vanlig indelning av levande varelser. Det är denna låt vi får lyssna på idag. Håll ut, du kommer att bli belönad! Det finns något för alla i denna långa låt: jazz, hård rock och bra drag.

Blodwyn Pig – Ahead Rings Out

26 Okt

Idag kommer vi att tala om Blodwyn Pig och deras Ahead Rings Out från 1969. Kryss i taket alltså eftersom att 1. Blodwyn Pig släppte ytterligare skivor, 2. den är inte självbetitlad och 3. kom redan 1969. Det här är en skiva som lätt hade platsat på bloggen Katastrofala Omslag. Maken till stollig design har sällan skådats. Om Dust – Hard Attack sålde lösnummer på sitt omslag, missade förmodligen Blodwyn Pig några potentiella lyssnare på grund av sitt kompromisslöst fula omslag med en rökande gris iklädd solglasögon och hörlurar och med nosring i sitt tryne. Blodwyn Pig är besläktat med Jethro Tull på så vis att gitarristen Mick Abrahams var med i Jethro Tull på deras första skiva och att båda banden låg på Island. Här är det alltså återigen en rosa Island-etikett som gäller. Bland-blåsaren Jack Lancaster kunde leverera ett blåsjobb som heter duga och spelade med inte färre än två blåsinstrument i munnen samtidigt. Det är lätt att avfärda denna skivan som en enkel bluesskiva men den är lite mer än så. Ett grundmurat sväng i rytmsektionen och bra sång överst, dessutom kryddas det hela med bra blås (till skillnad från det lite vanligare dåligt blås). En hederlig blandning av rock, blues och lite jazz gör detta till en höjdarplatta. Idag får vi lyssna på Ain’t Ya Coming Home, Babe? som jag för första gången hörde med hembygdsorkestern Half Man.

Armaggedon

25 Okt

Tidigt i den här bloggens historia skrevs det om ett band som hette Armageddon, deras enda skiva kom 1975. Jag har också skrivit om Spooky Tooth och deras Better By You, Better Than Me. Den uppmärksamme läsaren minns att det gjordes två covers på den låten; en av Judas Priest och en av ett tyskt band vid namn Armaggedon. Dags att knyta ihop säcken! Lyser det röda strecket under namnet beror det inte på att det är felstavat, det är bara din dator som inte har koll på krautrock. Ja, så fasligt mycket krautrock är det väl nu inte frågan om här men det är tyska gossar, det är progressivt och det är sjuttiotal. Close enough for krautrock, om du frågar mig. Armaggedon blev inte särskilt populära, varken internationellt eller i hemlandet. Deras skiva gjordes bara i ett par tusen exemplar när den kom 1970 och förbisågs av de flesta. Det tyska skivbolaget Kuckuck [gök på svenska] låg bakom skivsläppet. Kompetent gitarrarbete av Frank Diez och bra driv i övrigt i kombination med den lilla upplagan borgar för höga priser och sedan nypressade vinyler. Ett riktigt fint exemplar av originalpressningen kan betinga belopp upp emot drygt sextusen spänn. Frank Diez jämförs på flera ställen med Jimi Hendrix och rent tonmässigt kan jag köpa resonemanget. Sången bär tydliga spår av tyskan även om den framförs på engelska och det är inte utan en viss charm. Exempel: ”Jogänn fannd äwä tois mapäschen!” [You can find a way to be ease passion.] Här uppstår tydligen ett problem. Helt uppenbarligen sjunger Spooky Tooth ”…to be my passion” medan Judas Priest sjunger ”…to ease my passion” Vad Armaggedon sjunger är jag inte karl att höra, det får bli upp till dig att klura ut. Det låter mest som att de sjunger ”be” och därför väljer jag att tolka det som ”ease”, det passar mitt syfte bättre helt enkelt. Nåja, här kommer återigen ett öppningsspår från en självbetitlad debut från 1970, dessutom bandets enda skiva.

Nazareth – Close Enough For Rock N’ Roll

22 Okt

Med flaggan i topp avslutades denna temavecka officiellt igår. Vi halar den en liten bit och fortsätter med en slags efterfest. Här kommer nämligen Close Enough For Rock N’ Roll. Titeln anspelar på hur pass noggrann man behöver vara med att stämma gitarren då man spelar just Rock N’ Roll. Raden är hämtad ur skivans turnéepos Telegram (pt.1-4). Vi får här följa Nazareth under en helt vanlig dag på vägarna (och i luften). Låten börjar i arla morgon med huvudvärk och dålig hotellfrukost för att sedan följa bandet till flygplatsen och vidare upp i luften. Jumbojets och limousiner tillhör vid det här laget vardagen för Nazareth. Klagan om för lång väg mellan gaten och tullen samt strul med immigrationsmyndigheten som orsakar föreningar. Nåja, radion i limousinen spelar bra musik och nu börjar Dan, Manny, Pete och Darrell må lite bättre. Hotellets lobby ser likadan ut som alla andra hotell-lobbys och med samma tjejer… Presskonferens som tar hela dagen och en massa ivriga fotografer som ber om din uppmärksamhet och så PANG! Plötsligt levereras ett råd som kanske är det bästa rådet man kan ge till någon som är intresserad av att leva det liv som Nazareth besjunger i sin låt. Jag tänker inte översätta dessa rader för jag är rädd att budskapet går förlorat i processen utan här kommer de:

”So you wanna be a rock’n’roll star
Just listen now to what I say
Get yourself an electric guitar
and take some time and learn to play.”

(Detta citat kommer ursprungligen från låten So You Want to be a Rock N’ Roll Star med The Byrds.) Sen fortsätter vi. Roddarna ringer för att berätta att det blivit dags för soundcheck, ett slöseri med tid för alla inblandade. Nu börjar det dra ihop sig för boogie-time så kolla gitarrerna. Nära nog för Rock N’ Roll! Ut på scenen, upp med ridån och på med ljuset. Imorgon gör vi om det igen! (Grattis till Anders på födelsedagen!)

Nazareth – Hair Of The Dog

21 Okt

Du lärde dig att uppskatta slidegitarren i samband med Razamanaz. Då var det väl katten om du inte ska lära dig att uppskatta talkboxen med hjälp av Hair Of The Dog. Den här killen kan visa dig hur en sådan kan användas. Om du inte gillar lill-gamla texasungar på youtube kan du låta Manny Charlton ta hand om biffen. I titelspåret till dagens skiva får du uppleva ett solo som spelas genom en talkbox. Manny Charlton är även producent på den här skivan. Man bröt alltså samarbetet med Roger Glover efter den föregående trojkan. Här blir det också uppenbart var Axl Rose fått sin inspiration ifrån, rent röstmässig i alla fall, för Dan McCafferty bjuder till med alla sina röstresurser. Guns N’ Roses gjorde även en kompetent cover på låten ifråga. Jag läste även att Axl Rose ville boka Nazareth till sitt bröllop men att de nekade. Det är rock det! På Hair Of The Dog fanns först inte deras allra största hit Love Hurts med. Det var först på den amerikanska utgåvan som denna monsterhit, denna power ballad, denna sista dansers sista dans, fanns med. Vid konserten på IH i Helsingborg fick jag erfara att Nazareth-fansen var lika otrevliga som Springsteen-fansen. Elitistiska rent ut sagt! ”Du kan inga Nazarethlåtar, förutom Love Hurts!” och liknande kommentarer duggade tätt i kön av förväntansfulla män från Timsfors och andra bruksorter i vilka såna här kunskaper är hårdvaluta och jämställda med läs- och skrivkunnighet. Om jag hade haft en tidsmaskin skulle jag resa tillbaka och svara: ”Love Hurts är ingen Nazarethlåt, det är en Everly Brothers-låt”. Om jag bara fick en chans att göra om en enda sak skulle jag välja det tillfället, istället stod jag där och höll tummarna att jag skulle få köpa öl på IH och att ingen vakt skulle be om legitimation. Hair Of The Dog är ju Nazareths pièce de résistance och är givetvis fullmatad med bra låtar. Lyssna gärna på Changin’ Times, Beggars Day och Please Don’t Judas Me och de andra låtarna. Här kommer i alla fall Hair Of The Dog, med Manny Charlton på gitarr och talkbox-solo:

Nazareth – Rampant

20 Okt

”Kom nu Jonsson så tar vi instrumenten ifrån dom och visar hur man spelar redig Rock N’ Roll!!!” Så sa en lokal förmåga till sin musikaliska kollega när dessa två stod på utsidan av staketet som skilde de två från deltagarna vid dansbandsgalan i Örkelljunga. Jag tvivlar visserligen på att det verkligen hade låtit så mycket Rock N’ Roll men hade de gjort slag i saken hade de nog velat låta som Nazareth gör på Rampant. Rampant är en riktig rökare till skiva. Inte mycket för progg-fantasterna alltså. Varför ändra på ett vinnande koncept tänkte våra skotska vänner och tog än en gång med sig Roger Glover till en studio. Rättare sagt: Man tog med sig Roger Glove och en studio till Motreux i Schweiz där Roger några år tidigare spelat in skivan Machine Head med sin orkester Deep Purple. Roger Glover tog i sin tur med sig sin gamle bandkompis Jon Lord. Jon spelade klaviatur på ett par låtar, däribland på min favorit Shanghai’d In Shanhai. Rampant betyder skenande/otyglad/ohejdad och i min mening så är det Rock N’ Rollen som skenar iväg här och gärna för mig. Bra drag i jänkar-anda, helt enkelt!

%d bloggare gillar detta: