Arkiv | november, 2010

Life

29 Nov

Ett svenskt band som sjunger på engelska och svenska om vartannat, dessutom är låtarna tvåspråkiga och kan alltså framföras på de båda språken, inte simultant dock. Kan det bli en hit? Ja det kan det, men det blev väl aldrig riktigt det. Life kom från den kungliga huvudstaden Stockholm och släppte en skiva, två gånger. En gång på svenska och en gång på engelska. De blandar i mitt tycke tre olika ingredienser på sin skiva, nämligen:

  1. Korta instrumentala, jazziga pianostycken.
  2. Poppiga, melodiska melodier med doft av det absoluta toppskiktet i sextiotalets låt-snickeri.
  3. Tunga, monotona, riffiga låtar som slår många tunga rockband på fingrarna.

Nu slumpar det sig så att dagen spår innehåller dessa tre sorters låtar i en följd och utan vidare avbrott. De kommer i den ordningen som jag har beskrivit dem och det borde inte vara några problem att identifiera dem. Life återuppstod för några år sedan och har tydligen en del livskraft kvar i sig. Den som väntat på något gott sedan 1970 när den svenska plattan kom, eller 1971 när den engelskspråkiga kom, kanske inte har väntat för länge… Hittar du denna i din svågers garderob kan det löna sig att smeka medhårs, bara den här gången, för en Life i hyfsat skick kostar några tusenlappar. Omslaget föreställer en gravid dam i genomskärning. Fanns Marge Simpson redan 1970?

Annonser

Muddy Waters – Electric Mud

26 Nov

En hektisk vecka på det andra jobbet har satt käppar i hjulet för bloggen, tänkte undvika att missa Fredagsfläsk, så nu kör vi. Nyss hemkommen från fredagsturen i en av skivaffärerna som jag frekventerar. Herregud, man skulle vilja skriva en citatbok! Värst är väl den butik som kombinerar vinylfreaks och serietidningsnördar. ”Vem tror du skulle vinna en fight mellan Judge Dredd och Judge Law om det inte hade varit i Gotham och om Batman inte hade brutit in?” Idag spelades följande dialog upp i en annan butik: ”Denna då?” (Kunden visar upp en för mig okänd skiva.) ”Ja, den är bra” (Affärsinnehavaren nickar) ”Den är rätt intensiv.” (Kunden visar sin kunskap.) ”Ja, det är inget man lyssnar på närsomhelst” (Affärsinnehavaren godkänner, men vill komma längre.) ”Nej” (Kunden rådvill.) ”Alltså, jag hade inte vågat ta LSD till den plattan.” (Affärsinnehavaren synar bluffen) ”Nej” (Kunden rotar lite sporadiskt i backarna och står kvar i det hörn han har målat in sig i.) En platta som man förmodligen kan knarka till om man nu är intresserad av sådant är Muddy Waters – Electric Mud. Detta är en skiva, i likhet med Captain Beefhearts fredagsfläsk härom veckan, vars skapare har avsagt sig faderskapet. Muddy Waters gillade inte denna psych-stök-flirt med motivering i stil med: ”Man behöver inte stora förstärkare för att göra stora ljud.” Det är inte en skiva som bluespuritanerna brukar gilla heller. Själv gillar jag wah-wah pedaler, distpedaler och stora förstärkare. Dagens skiva har dessutom varit väldigt inflytelserik i hippetyhopp-kretsar och har samplats friskt under åren. Stökiga blueslåtar och en Rolling Stones-låt gör tillsammans denna skiva med det enkla omslaget och den stenhårda titeln – Electic Mud, till en höjdare i min bok. Trevlig helg!

Leaf Hound – Growers Of Mushroom

19 Nov

Sent ska syndaren vakna och tamejfan om han inte vaknar när det är Fredagsfläsk! Jag har funderat över hur jag ska beskriva dagens orkester en del. Jag har kommit fram till att det är som ett lågmält Led Zeppelin eller ett skränigt Free. När jag så fördjupar mig i det mysterium som är Leaf Hound visar det sig att Paul Kossoff och Simon Kirke som var gitarrist respektive trummis i Free, tidigare spelade i Black Cat Bone som sedermera morfades till Leaf Hound. Inte helt fel ute alltså… Sångaren är en gammal bekanting, han heter Peter French och sjöng bland annat i Atomic Rooster och Cactus (någon som hört mig nämna dem innan?). Det är alltså britter det är frågan om här. Dagens skiva,  Growers Of Mushroom, är en skiva som tidigt blev ett samlarobjekt och har återutgivits på CD ett flertal gånger i olika sammanhang. Namnet refererar på tydligaste önskvärda sätt till bandets förmodligen ganska gröna fingrar. Jag trodde att detta var en modern techno-rit som ärvts av vikingarna men det är helt fel. Hallucinogena svampar är gammal skåpmat! Vill du ha ett original  av skivan på Decca i hyfsat skick får du nog köpa den lite billigare barnvagnen för här behöver du snåla ett tag. En snabb koll på internet visar att ett fint exemplar går för drygt fyratusen pund. Om du kan nöja dig med en i lite sämre skick och på tyska Telefunken, då klarar du dig med några tusen kronor. Leaf Hound släppte en ny platta 2007 som inte verkar vara helt tokig, de spelade i samband med detta givetvis på Sweden Rock Festival. Trevlig helg!

EDIT: Typiskt att den där Sonny ska krångla, du får klicka och lyssna direkt från källan. Läs först klart inlägget!

The Stooges – Fun House

18 Nov

Du har fått i uppdrag att spela in ett band, det ska bli uppföljaren till deras debutskiva. En debut som halvt om halvt floppade och som byggde på låtar som bandet knåpat ihop under ett hektiskt dygn i ett hotellrum, enbart för att ha något att visa upp för skivbolagsfolket. Ett band som dessutom pysslar ganska intensivt med olika slags droger och vars maniska live-framträdanden med hästlängder slår det som man fångade på skiva i fråga om energi och vitalitet. Sångaren visar sig även vara av det obstinata och oregerliga slaget (se här). Hur i helsike ska man lösa detta? Om vi tar ett par steg bakåt och betraktar situationen på avstånd kanske det blir lättare att finna en klok lösning. Har inte också du bitit dig själv i läppen och knutit näven i din redan sprickfärdiga ficka och helt enkelt valt att anpassa dig till de enfaldiga människorna i din omgivning, istället för att försöka att anpassa dem till dig? Sagt och gjort, låt orkestern knarka, låt sångaren balla ur, ställ bandet live i studion och kör dem rakt igenom ett PA-system. Det var precis det Don Galluci gjorde år 1970 då han såg till att spela in den skiva som bäst motsvarar det redan då sjunkande skeppet The Stooges och deras rykte som punk/garage/stök-bandet nummer ett. Jaja, den sålde inte så bra den heller men lyckades fånga en viss energi, minst sagt. Dessutom innehåller skivan ett riff som verkligen låter som Smoke On The Water’s elaka styvmor. Dave Wyndorf från Monster Magnet fick en gång frågan om hur han förbereder sig inför spelningar och svarade: ”I listen to The Stooges a lot”. Det låter som ett bra sätt att förbereda sig. Inget yoga-tjafs som Sting, inget justerande av löshår och botox-läppar som Axl, utan bara lyssna på The Stooges och kanske äta lite chips. Rock out!

Samuel Prody

16 Nov

I jakten på information om gamla skivor är det framförallt ett slags träsk man går ner sig i och det träsket finns det gott om mycket enkla och omoderna hemsidor som inte har uppdaterats sedan de skapades i internets barndom. Ja, nu är det säkert många av alla er som tänker: ”Ska han säga, som inte har skrivit om några nya Gamla Skivor sedan i fredags.” Dessa hemsidor är ännu mer out of date än vad min är.  Dessutom kommer man väldigt ofta nära artisterna eller deras barnbarn eller vem i tusan som nu är webmaster i det specifika fallet. Mannen bakom hemsidan om dagens band, Samuel Prody, heter Tony Savva och han är inte allas rädd för att skriva om sig själv i tredje person. Tony Savva var bassisten, gitarristen och låtskrivaren (taxichaufför också månne?) som var mästaren bakom bandet Samuel Prody. Tonys öde påminner till viss del om det Terry Reid gick till mötes då han vistades snett bakom flera olika stjärnor. I Tony Savvas fall är det mer en känsla av att det mer är frågan om missförstånd av olika slag. Visst skulle väl inte Keith Moon hoppa av The Who för femtio pund i veckan? Provspelade verkligen Jimi Hendrix Experience med en andregitarrist? Hur högt smäller det egentligen att man spelat tillsammans med Sharon Osbournes bror? Än värre för Tony Savva är att Samuel Prodys skiva från 1971 blivit något slags kultskiva och att den givits ut i olika former av olika bolag utan ett enda öre letat sig ner i Tonys fickor som ett resultat av detta. Gud vet hur det står till med min återutgåva… Kanske skulle man stänga in Timbuktu i en glasbur till förmån för svältande musiker i år?  Skivan är ganska varierande i kvalitet. I de bästa fallen är det frågan om röjig garage-stökig rock med gott om energi. I de andra fallen? Ja, du får väl köpa ett av de signerade exemplar som Tony Savva enligt hemsidan ska ge ut under mitten av 2010 och ta reda på det själv…

Captain Beefheart – Bluejeans & Moonbeams

12 Nov

Du är på målrakan, snart är arbetsveckans bestyr ett minne blott och du kan inbilla dig att livet ler mot dig, om så bara för några timmar. Låt oss befästa den känslan med lite Fredagsfläsk! Jag har rykte om mig att vara en vansinnigt sympatisk och ödmjuk person. En sån som insuper alla personer i rummet utan att framhäva mig själv eller förringa någon annan. Detta rykte florerar bara hos de som inte varit på en riktig förfest med mig. Det har blivit dags att ta bladet från munnen och rakryggat yppa sanningen. Samtidigt tänker jag presentera min överman. Det är nämligen som så att jag har väldigt svårt för att lugnt och dämpat sitta i mitt hörn och läppja på en exotisk öl i lugn och ro medan någon annan får fritt spelrum vid skivspelaren. Jag kräver mig kadaverdisciplin på förfesten. Du förväntas att sitta stilla och uppmärksamt lyssna till de skivor jag spelar samt de anekdoter jag bjuder på kring artisterna eller ur min egen krönika. Själva anledningen till att denna bloggen finns är att förfesterna duggar glest nuförtiden. En som också borde ha en blogg för att berätta för sin omvärld hur det egentligen står till är Don Van Vliet, eller Captain Beefheart som är namnet vi känner honom under. En festlig kille som inte var rädd för att ställa till med kakafoni och blanda sin musik och konst med underfundig humor, gärna tillsammans med sin gode vän Frank Zappa. Det finns en annan, lite mörkare, sida. Vi låter trummisen i Captain Beefhearts Magic Band förklara:

Trots att musiken verkar humoristisk och godhjärtad utåt sett, var Van Vliet en svår uppdragsgivare att jobba för. Han misshandlade sina musiker verbalt och ibland fysiskt, och betalade dem lite eller ingenting. Trummisen John French vittnar om att musikernas kontrakt, med Van Vliet och skivbolaget, föreskrev att Van Vliet och cheferna betalades från bruttointäkterna före omkostnaderna, då omkostnaderna har betalats fick så bandmedlemmarna dela på eventuella återstående medel – i själva verket innebar detta att bandmedlemmarna var ansvariga för alla omkostnader. Som ett resultat av detta fick French ingenting alls betalt för en 33-stads USA-turné 1971 och totalt 78$ för en turné i Europa och USA i slutet av 1975. French berättade i sina memoarer från 2010 Beefheart: Though The Eyes Of Magic om hur det var att bli ”utskälld, misshandlad, drogad, förlöjligad, förödmjukad, arresterad, utsvulten, bestulen och nedkastad en halv trappa” av sin arbetsgivare

Musikerna tog också illa upp när Van Vliet tog fullständig kredit för kompositioner och arrangemang när musikerna själva pusslat ihop de flesta av låtarna från lösa fragment eller impressionistiska riktningar utifrån instruktioner som ”Spela som en fladdermus som dras ut ur olja och försöker överleva, men dör av kvävning.”

French är heller inte sen att använda metaforer och beskriver Beefhearts musikskapande på följande vis:

Om Van Vliet byggde ett hus så som han skrev musik, skulle den metoden se ut ungefär så här: Huset är skissat på baksidan av en Denny’s bordstablett på ett så udda sätt att när han presenterar ritningen för entreprenören utan planering eller efterforskningar, säger entreprenören: ”Denna struktur kommer att bli svårt att bygga, det kommer att bli tufft att göra det säkert och stabilt för detta är en unik design.” Van Vliet skriker då på entreprenören och skrämmer honom till att göra jobbet ändå. Entreprenören bygger huset och räknar själv ut alla krångligheter som ingår i strukturellt intrikata problem eftersom att när han närmar sig Van Vliet, upptäcker han att Van Vliet i själva verket verkar helt oförmögen att förstå de tekniska problemen och bara skriker: ”Sluta fråga mig om sånt här och bygg det fördömda huset.” När huset sedan är klart får ingen betalt, och Van Vliet har en inflyttningsfest, bjuder ingen av byggarna och berättar för gästerna att han byggt det hela på egen hand.

Dagens skiva kom 1974 och är en skiva som den gode kaptenen senare avsade sig och menade att den var förskräcklig och smaklös. Han menade att varje låt var sämre än den föregående och ville att de som köpt den skulle lämna tillbaka den omedelbart. Som om han skulle förstå sig på sådant. Jag gillar den och då måste den vara bra!

Emerson Lake & Palmer

10 Nov

Något som inte är lättsmält men som många säkert istället anser vara ganska skitnödigt är den brittiska progressive-genren. Vi har i viss mån varit inne och nosat på området i och med Atomic Rooster men det får ses som en mer basic och lättillgänglig form av proggressive. Det finns flera band i den här genren som är stora. Framförallt Yes och Genesis. Detta är orkestrar som jag aldrig begripit mig på och ej heller försökt att förstå. Vi får idag lyssna på den första skivan från en av jättarna inom brittisk progressive, Emerson Lake & Palmer. Varje ord i bandnamnet är efternamnen på medlemmarna och jag tänkte presentera dem i den ordningen. Vi börjar således med Emerson.

Keith Emerson, en klassiskt skolad pianist med fäbless för synthesizers som gjort sig ett namn i gruppen The Nice.

Freak Fact: Emerson var den första att ta med sig en Modular Moog på turné.

Greg Lake, basist-sångaren som tidigare spelat i King Crimson.

Freak Fact: Lake hade 1975 en solohit med julsingeln I Believe in Father Christmas.

Carl Palmer, spelade tidigare trummor i Atomic Rooster och innan dess The Crazy World Of Arthur Brown.

Freak Fact: Palmer kan ta av sig sin T-shirt medan han spelar avancerade rytmer med baskaggarna.

Dagens låt bygger inte helt förvånande på ett klassiskt musikstycke. Just detta är Béla Bartóks Allegro Barbaro som ELP ger sig på. Som du säkert förstått vid det här laget är det alltså fråga om vad vi i folkmun kallar för en supergrupp. Med en stamtavla som denna kan domslutet inte bli något annat. Det är onsdag, veckan är på väg att vända åt rätt håll och du sitter här och lyssnar på en supergrupp. Visst är livet rätt najs trots allt? (Obs! Lägg märke till basljudet, om det nu går att missa…)

%d bloggare gillar detta: