Arkiv | december, 2010

Jericho

31 Dec

Oy vey, 2010 gick snabbt. Det är nyårsafton och på menyn står varken hummer eller oxfilé, nej det blir barnens favorit Fredagsfläsk. Detta, det första årets sista inlägg, handlar om det sista tillskottet under 2010 i redaktionens samling. Det är också den skiva som skulle åka ut först om vi blev tvungna till nedskärningar i samlingen. Sist in, först ut. Vi har under året läst om italienare och jänkare, britter, ungrare och rumäner (ingen Bellman dock). En helt ny nation för många av oss när det gäller rock är Israel. Usch, det här skulle kunna bli ett väldigt politiskt inlägg men har man kunnat skriva om indianer och rumänska skivor utan att trampa på stora ömma tår ska väl även detta gå vägen. Vi har ett gäng israeler, söner av Davids hus, som flyttade till England 1968 och spelade under namnet Churchills. De bytte namn till Jericho Jones, släppte skiva under det namnet, droppade senare Jones-delen av namnet och släppte dagens gamla skiva 1972.  Hebreisk text på omslaget ger det hela en exotisk touch. Nu låter det inte så konstigt som man kanske kan luras att tro. Det är frågan om ganska vanlig hård rock. Det som gör att denna skivan sticker ut i mängden är drivet i gitarrerna. Ett sjuhelvetes ös, särskilt på öppningsspåret Ethiopia som vi lyssnar på idag. Det finns inte mycket att klaga på här inte. Gott nytt år och tack för att du läser Gamla Skivor. Bra jobbat gubbar, stick och byt.

Judas Priest – Sad Wings Of Destiny

30 Dec

Ibland är det inte så kul att gilla gammal rock. Man har liksom facit i hand. I många fall är den hårda rockens långkörare sorgliga exempel på hur en karriärens nedåtgående spiral kan se ut. Idag tittar vi närmare på Sad Wings Of Destiny. Du har den hemma i hyllan, så du kan lika gärna plocka fram den och lyssna igenom den. Sjukt bra, det visste både du och jag redan innan. En koppling till julen har efterfrågats och den kommer nu, som en försenad och oönskad julklapp i form av Rob Halfords julskiva. Den får också på något sätt markera slutet på en tidigare lysande karriär. Lätt auto-tune:ad gör han här en parodi på sig själv. Det intressanta är förstås vad som händer mellan dagens skiva och Rob Halfords musikaliska motsvarighet till bromsspår i kallingarna. Jag kommer inte att hänga upp mig på den del av karriären som ligger närmast i tid utan koncentrerar mig på dagens skiva, det vore alltför enkelt att sitta och mellandagssåga ett helt metal-liv i spillror och vem skulle bry sig om min enkla åsikt förutom alla praktikanter här på redaktionen? Så åter till objektet; Sad Wings Of Destiny. Runt millennieskiftet kunde man i Helsingborgsvimlet ofta höra följande fras skrålas i falsett: ”In for surprise, you’re in for a sho-o-ho-ock!!!”. Det var jag som gjorde mitt bästa för att efterlikna en Rob Halford i absolut högform. Det är så han inleder låten The Ripper, en av alla klassiker på dagens skiva. Bland de andra tungviktarna på skivan återfinns exempelvis Tyrant och Genocide. Jag är även väldigt förtjust i den pianobar-doftande balladen Epitaph. Här lades grunden till en helt lysande metal-karriär som kom att sträcka sig över fyra årtionden och som i mitt sinne bestod av tre kapitel: sjuttiotal och progressive, åttiotal och arena/radiorock, nittiotal och speedmetal. Alla har de sin charm men kapitlet som sträcker sig från den första skivan fram till den sjunde skivan, deras piece de resistance British Steel, är mitt favoritkapitel. Duellerande gitarrer fanns inte innan KK Downing och Glenn Tipton införde det som ett av hårdrockens element. Vet du förresten vilka de övriga av hårdrockens element är? Nåja, här kommer så Victim Of Changes från dagens skiva Sad Wings Of Destiny, året är 1976.

Speed Glue & Shinki – Eve

29 Dec

Inget för renlevnadsmänniskor det här. Vi har tre medlemmar som har fått inspirera till bandnamnet på sitt vis. Vi börjar i den enkla änden, Shinki. Shinki Chen, Japans svar på Jimi Hendrix, ställde sitt förnamn till förfogande då man skulle hitta på orkesternamnet. Masayoshi Kabe var basisten som fick representeras av ordet Glue i orkesternamnet. Det var tack vare att han tyckte så mycket om att sniffa lim under sina ungdomsår. Då återstod bara Wally Smith, eller Pepe Smith som du kanske känner honom som. Hans bidrag till orkesternamnet var inte hans oerhörda hastighet bakom trummorna eller att han kunde multiplikationstabellerna som ett rinnande vatten. Hans bidrag till namnet, Speed, härstammar från Smiths omättliga aptit för amfetamin. Dessa tre gossar hamnade i studion tillsammans och åstadkom dagens gamla skiva Eve från 1971. Shinki och Glue tröttnade ganska snabbt på Speed och hans oupphörliga knarkande vilket ledde till att bandet splittrades mer eller mindre omgående efter skivsläppet. Wally Smith tog sitt pick och pack och drog till Filipinerna, där bildade han Juan De La Cruz Band, världens mest kända band från Filipinerna och ikoner på pinoy-rockscenen, men det är en annan story. Eve är ingen skiva för den som älskar att kombinera matematik och rock eller för den som tycker om att memorera låttexter och citera dem för sina svärföräldrar på nyårsmiddagen. Det blir sällan så med titlar som Keep It Cool, Mr. Walking Drugstore Man eller Stoned Out Of My Mind. Nej, det här är snarare en skiva som tilltalar den lite mer primitiva skaran av musikälskare. Bluesbaserat och slarvigt i härlig symbios. Hög volym anbefalles! Varning för Wally Smiths något vasst mixade sång…

J.E.T. – Fede Speranza Carita

27 Dec

”Farfar, farfar! Vad betyder de tre prickarna på din hand?” ”Jo, lille vän, det betyder Fede, Speranza, Carita (tro, hopp och kärlek). Det tatuerade jag in i samma veva som jag köpte skivan med samma namn när den kom ut, 1972.” Fede Speranza Carita är en skiva med orkestern J.E.T. som kom från staden Genua eller Genova som den heter i Italien. Genova är för övrigt en kopia av den svenska proggmetropolen Genevad. Fede Speranza Carita är den första skivan som gruppen släppte. Proggigt med orglar och primitiva synthar och bitvis riktigt tungt. Vi kommer idag att få lyssna till öppningsspåret som är ganska talande för hur det låter på resten av skivan. Någon klagade på sången men det låter som det gjorde -72 i Italien och den här killen är lite oslipad också, så det faller mig i smaken. Det finns en låt på skivan som skiljer sig från de övriga på så vis att den är poppig och ganska kort. En discolåt, nästan. Den heter Gloria Gloria och går att lyssna på här. I mitt tycke påminner den en hel del om svenska orkestern Mando Diao och deras låt Gloria. Den finns här. Jämför och tyck till, jag tycker att det är ett fall för musikpolisen. Fede Speranza Carita kom först ut med en bägare som satt fast på omslaget, mitt exemplar på CD har ingen sådan. Återigen lönar det sig att ha tålamod, dagens provsmakning kommer igång efter någon minut eller så.

Elf – Carolina County Ball

24 Dec

God Jul och gott nytt Fredagsfläsk! Idag om någon dag sitter väl ett fredagsfläsk som en fläskläpp. Idag är det kokta fredagsfläsket stekt och även griljerat. På önskemål från Manfred kommer ett juligt inlägg om en av julens små figurer Ronnie James Dio. Den lille mannen som började sin karriär i rockbandet Elf. Elf betyder älva och älvorna är ju som ni vet de som slavar bakom kulisserna en dag  som denna, julafton. Under hemska förhållanden knegar de vid det löpande bandet hemma hos Fader Jul. Ronnie och Elf spelade på något ställe i Amerika och deras vägar korsade Roger Glovers, basisten i Deep Purple. Roger som du minns producerade skivor åt bland andra Nazareth. Elf fick spela in flera skivor och bland dessa dagens gamla skiva Carolina County Ball, eller L.A 59 som den hette då den släpptes i USA och Japan. Den kom ut 1974 och är mellanbarnet av de tre skivor som Elf släppte. Historien om Elf kan inte berättas utan att man nämner Richie Blacmore och hans hostile takeover av orkestern som senare ledde till att bandet Rainbow bildades. Hela Elf anställdes att spela under namnet Rainbow tillsammans med Richie Blackmore. Efter hand stod det dock klart att det var Ronnie James som var målet för namnändringen och en efter en sparkade Richie bandets medlemmar tills det var Richie, Ronnie James och ett helt annat band i övrigt kvar. Jaja, mer om det när vi kommer till kapitlet som heter Rainbow. (Vilken skiva vill du läsa om då?) Elf är boogie woogie rock när den är som bäst. Ronnie sjunger om tjejer och fest, i bjärt kontrast mot de ämnen han kom att sjunga om i sin fortsatta karriär. Härligt sväng och i vissa partier lite festliga jazz-influenser. Piano och gitarr är framträdande instrument på denna klassiker. Ronnie James Dio dog som bekant tidigare i år utan att hinna återförena Elf, så som ryktena gjort gällande att han skulle. God Jul till er alla, från oss alla här på redaktionen. Vi sitter insnöade så det är inte omöjligt att det kommer fler inlägg under helgen. Trevlig helg!

Thin Lizzy – Vagabonds Of The Western World

21 Dec

Ny dag, ny trio! Thin Lizzy omnämndes redan igår, då i egenskap av stallkamrater med bandet T2. Dagens skiva kandiderar till två rekord, nämligen följande: Världens snyggaste konvolut och Världens bästa gitarrsolo. Vi börjar med konvolutet för solot kommer du att få höra alldeles strax. De tre killarna i bandet är porträtterade mot en bakgrund av framtid/rymd av retro-snitt. Mycket smakfullt och snyggt. Ännu hade Thin Lizzy inte fått sin karaktäristiska logotyp utan bandets namn har istället skrivits med ett snirkligt och intrikat mönster värdigt ett dollargrin. Första gången jag hörde denna skivan var i källaren på centrumhuset, i bandets gamla replokal. Lars-Evert hade tagit med en kassett och spelade The Hero And The Madman och jag hade aldrig tidigare hört något så fullkomligt flummigt och bra. Dialog och sång om vartannat för att berätta en spännande historia. Det grymmaste av allt är när den kvinnliga rösten säger: ”You’re the only one that can save us”, cried the wizard
”Or all is lost.” Sedan kommer ett solo helt utan make. Eric Bell som i min bok inte är en demon i vanliga fall, blir plötslig just det. En demon! Han flyger och far bland tonerna upp och ner mellan oktaverna och det är helt jävla galet vad bra han spelar. Hurra Hurra Hurra! Som att åka berg och dalbana. En annan story om skivan är när vi var på skivmässa i Ängelholm, Lars-Evert och Thomas och jag. Lars-Evert fick syn på ett fint exemplar av Vagabonds Of The Western World, redan i foajen men bestämde sig för att suga på karamellen en stund till. Nämnde i förtroende detta för Thomas som, så som jag minns det, smög ut och knep den. Jag tror inte att det var så L-E tänkte när han berättade om sin spaning…  Jaja, det var då det. Massor av bra låtar, bland andra den stora hitten Whiskey In The Jar. Lyssna nu, men tyvärr inte här på bloggen! Vi ses snart.

T2 – It’ll All Work Out In Boomland

20 Dec

Det matas på med trios här på bloggen och vi laddar på inför julhelgen. Idag den brittiska trion T2, ett namn som många i din och min ålder kanske förknippar med en actionfilm och inte orkestern som gjorde dagens gamla skiva. 1970 kom T2:s debutalbum It’ll All work Out In Boomland. Gitarristen Keith Cross var inte gammal nog att köpa en skraplott när han spelade in den här skivan men hade utrustats med en djävulsk ton och ett visst mått av begåvning. Hans gitarrspel genomsyrar hela skivan. Överlag är det frågan om kompetens och noggrannhet. Bra trummor från Peter Dunton vars röst kanske inte är den raspigaste som vi har hört här på bloggen utan snarare ganska skör och en slags välfungerande motpol till det stök som trummorna och särskilt gitarren åstadkommer. T2 signades till Decca, ett bolag vars etikett fått stå modell till bloggens header och vars andra meriter är skivsläpp med bland annat Rolling Stones och Thin Lizzy. T2 jämfördes med band som Cream och Jimi Hendrix Experience men var lite mer progressiva i sin approach. T2 hade precis som dessa två orkestrarna rykte om sig att vara väldigt bra live. Är det inte ofta så förresten? ”Gillar du vår skiva? Då ska du se oss live alltså!” alternativt ”Gillar du skivan? Då skulle du sett dem live alltså!” Dagens låtexempel är No More White Horses, en lång och smygstartande låt men som belönar den med tålamod. Dagens skiva har även givit namn åt en blogg.

%d bloggare gillar detta: