Arkiv | december, 2010

Cream – Wheels Of Fire

17 Dec

Freitagfleisch, säger tysken. Fredagsfläsk säger alla andra. Som det tredje steget i veckans trestegsraket kommer här skivan Wheels Of Fire. Den gemensamma nämnaren för de två första stegen var konstnären som gjorde omslaget. Den gemensamma nämnaren för de två sista stegen är producenten, Felix Pappalardi. Basisten i Mountain som sköts ihjäl av sin egen frun 1983. Felix har ibland kallats för den fjärde medlemmen i Cream. Cream var en så kallad powertrio i klassen supergupp. Man bör känna till de tre medlemmarnas namn, Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker, även om det inte gör så mycket om du glömmer den förstnämnde av de tre. Wheels Of Fire är en dubbelplatta som består av två sidor studiomaterial och två sidor liveinspelningar. Cream hade en kort och ganska intensiv karriär men hann lämna ganska djupa spår efter sig i rockhistorien. Bland annat tack vare dagens skiva från 1968. Många supergrupper har poppat upp i deras kölvatten, en del mer och del mindre ”super” men icke desto mindre supergrupper. Wheels Of Fire är en riktigt rökare och klassiker. Denna bör finnas i samlingen, och på Gamla Skivor är alltid bör att jämställa med ska. Det finns lite olika direktiv vad gäller omslagets design och olika utgåvor. Som exempel har den släppts i Japan som två olika skivor med guld/svart och aluminium/svart omslag. Jaja, strunt samma vilken du hittar, köp den nu och uppgradera senare! Idag får du lyssna till ett spår från vardera av de två plattorna, en från studion och en live. Båda bra! Trevlig helg, om du kan.

White Lightnin’

16 Dec

Omslaget till Bitches Brew som målades av Mati Klarwein är ett av mina favoriter. Mati gjorde även omslaget till dagens skiva White Lightnin’ med orkestern White Lightnin’ från året 1975. Stilen känner vi igen. Lägger vi de tre omslagen, Santana – Abraxas, Miles Davis – Bitches Brew och White Lightnin’ – White Lightnin’ bredvid varandra finns det vissa återkommande element. På framsidan till dagens skiva finns den mörka kvinnans ansikte i profil som också pryder omslaget till Bitches Brew. På baksidan till Bitches Brew finns den voodoo-gubbe som återfinns på baksidan av Abraxas. Kan du hitta fler likheter får du gärna meddela bloggen! White Lightnin’ var en trio som bestod av tre (no foolin’) killar med skilda historier. Någon som spelat med Albert King och någon som senare spelade i Talking Heads… Det är en ganska funkig historia med rockiga influenser. Inte alltid med den stuns och fart som jag föredrar till min funk, utan med rocken i förgrunden. Ibland blir det därför lite tungrott men för det mesta ganska bra. Gillar du basljudet? Då kan du tacka Felix Pappalardi för det. Felix står som producent för dagens skiva. Känner du igen namnet kan det bero på att Felix till vardags spelade bas i Mountain. Håll till godo med denna lite bortglömda rock n’ funk-platta! Vi ses imorgon, då är det fredag…

Miles Davis – Bitches Brew

12 Dec

Vad är det som har minst två trummisar och en percussionist, två basister, två organister och några av världens mest framstående blåsare (inget TV-prutt-blås)? Rätt svar: Låtarna på Bitches Brew. Skivan som Miles Davis spelade in bara några timmar efter att Jimi Hendrix gått av scenen på Woodstock, i augusti 1969. Ett faktum som ofta nämns i samband med dagens platta vad det nu egentligen har med saken att göra. Miles Davis hade bestämt sig för att spela in en skiva med vad som enligt honom skulle föreställa ”the best damn rock & roll band in the world”. Han hade svårt för att bestämma sig för vilka som skulle vara med eller i alla fall för vilka som skulle bort, därav den minst sagt fullmatade sättningen. Ingen liten powertrio där inte… Hursomhelst är flera av musikanterna på skivan stora namn på jazz-fusion-scenen. Kanske inte en scen som vi är så bekanta med, du och jag, men namnen känner vi igen (Joe Zawinul, Chick Corea, John McLaughling m.fl.). Det är en rätt jobbig skiva att närma sig. Det krävs några lyssningar och lite tålamod. Man uppfattar ingen ordning och inga klara mönster till att börja med. Detta kan bero på att det i flera fall inte fanns det heller. Man började med en melodislinga, ett par ackord eller en rytm, sedan följde man Miles Davis korta och ganska generella instruktioner. De hörs igenom på några ställen på skivan. Han knäpper med fingrarna för att ange takten, säger vem som ska spela solo eller ger instruktioner i stil med ”Keep it tight!” För att analysera skivan djupare krävs musikteoretiska kunskaper som varken skribenten eller läsarna till denna blogg besitter men det behövs kanske inte. Det är hela tiden ett beat som styr låtarna, och vissa återkommande teman kring vilka man improviserar och jammar runt. Skivan fyller fyrtio år i år och kom ut 1970 som dubbelalbum, fyra sidor och sex låtar. Inget för schlagerfestivalen alltså. Omslaget står i en klass för sig själv och kandiderar enligt mig till att vara ett av de allra snyggaste konvoluten någonsin. Det målades av Mati Klarwein som även gjorde omslaget till Santanas skiva Abraxas. Gillar du inte det du hör? Lyssna igen och igen, det ger med sig. (Sonny strular igen, så du får lämna bloggen för att lyssna, kom tillbaka snart.)

Highway Robbery – For Love Or Money

10 Dec

Trots namnet har undersökningar funnit att Fredagsfläsk visst är halal! Dagens lilla köttbit består av bekantingar. Åtminstone för den som minns indianbandet Lincoln St. Exit och att jag i det inlägget nämnde orkestern Highway Robbery eftersom att deras gitarrist såg ut som en indian. Mannen i fråga heter Michael Stevens och enligt säkra källor har han indianblod i sig. Vi lämnar ärendet därhän innan jag fastnar i rasbiologiska teorier och resonemang. Han är indian, punkt slut. Bra gitarrist för att vara indian är han också. Resten av bandet består av en trummande sångare (alternativt sjungande trummis) och en basist. ”Three is a crowd” brukar det heta men rocktrion är väl ändå det mest behändiga formatet, även om jag föredrar standardsättningen; bas, trummor och orgel. Skivan kom 1972 och är den enda som Highway Robbery någonsin släppte. Den har vissa drag av sextiotal i sig och har givetvis en urtrist ballad. Jaja, tjejerna ska väl få en chans att uppskatta skivan de också. Tre eller fyra av låtarna är riktigt bra och består av bra gitarrer och gott driv. Lägg till det lite stämsång och enstaka penseldrag med slidegitarren. Lazy Woman är en höjdarlåt och titeln kompenserar i viss mån felsteget man begick i och med balladen jag tidigare nämnde. Här under spelas låten Fifteen. Håll till godo och trevlig helg!

Hairy Chapter – Eyes

7 Dec

”Kommer du ihåg när vi var i Säffle?” ”Ja, det var ett hårigt kapitel…” Hur kommer man fram till att bandet ska heta Hairy Chapter? Hursomhelst kommer Hairy Chapter från Västtyskland, Bonn närmare bestämt. De spelar hård bluesbaserad rock och sparar inte in på stöket. Klara influenser från Cream, särskilt i låten som bifogas dagens inlägg då sångaren Harry Umte låter som Jack Bruce. Vi är tillbaka i gamla goda 1969 idag och vanan trogen är det ett förstlingsverk som omskrivs. Jaja okay, det är samma låtar som på Electric Sound For Dancing med orkestern The Chaparall Electric Sound Inc. och det är samma bandmedlemmar som spelar men trots detta är det bandet Hairy Chapters debutalbum. Electric Sound For Dancing är ett piratsläpp från bolaget Maritim som tydligen kom över mastertejperna och gav ut Eyes men under annat namn. Pirater var tjuvar redan på sextiotalet. Oavsett vilken utgåva och version var det första gången man kunde höra vit blues från Tyskland och bra sådan. Höjdpunkten innan omnämnandet på denna blogg ska tydligen ha varit när Hairy Chapter stod som förband åt Black Sabbath i Hannover. Nu har du just bevittnat Hairy Chapters höjdpunkt efter att de lade ner verksamheten 1971 efter sin andra riktiga skiva Can’t Get Through. Håll till godo! 

Frank Marino – The Power Of Rock N’ Roll

3 Dec

Och på den femte dagen betraktade knegaren sitt verk och det var gott det han såg, ty det var Fredagsfläsk!! Minns du Randy Holden som presenterades för dig som ett vettigt alternativ som gitarrhjälte härförleden? Om du nu inte köpte förslaget rakt av kommer här nu ett nytt förslag. Dagens gitarrhjälte är Frank Marino. Frank Marino började karriären som trummis men fick upp ögonen Jimi Hendrix i de tidiga tonåren. När Frank flera år senare lattjade runt med LSD (är det ett återkommande fredagstema?) besöktes han av Jimi Hendrix ande och fick en crash course i hur man spelar gitarr Hendrix-style. När Frank återfår medvetandet kan han alltså spela precis som Jimi Hendrix och är inte heller rädd för att göra det. Detta är en historia som Frank Marino använde för att marknadsföra sig själv med men han har på senare år tagit tillbaka sitt påstående. Så jävla trist gjort! Frank Marino har det kanadensiska bandet Mahogany Rush på stamtavlan men dagens skiva The Power Of Rock N’ Roll är hans första soloskiva. En soloskiva i ordets rätta bemärkelse, ty Frank är en jävel i olja. Det är en kompetent gitarrist och han är heller inte särskilt blyg av sig. Visst, det hörs att skivan är från 1981 på gott och på ont men jag gillar den! Bruksrock n’ roll med en twist. Håll i hatten, snart är det måndag igen!

Phoenix – Mugur De Fluier

1 Dec

Forna öststater och före detta diktaturer, håll händerna på proggtäcket! Året är 1974 men tack vare (och inte på grund av) stängda gränser och maximal brist på influenser låter det inte alls så modernt. Phoenix från, vid den här tiden, sovjetiska satellitstaten Rumänien. Återigen ett språk som jag inte begriper mig på. Lite mer cojones i sången om vi jämför med de Italienska proggbanden som vi tidigare bekantat oss med, men det säger egentligen ingenting. Helt utifrån förutfattade meningar skulle jag tippa Phoenix som vinnare i cage fight mot vilket italienskt progg-gäng som helst. Musiken är ganska snäll för det mesta. Flöjter och lågmälda trummor tillsammans med odistade gitarrer. Jag vet, det är inget som tilltalar de mest trogna läsarna men det är dags att vidga vyerna och fundera på om detta inte är rättså bra ändå. Kommunist-blues på ett språk man inte förstår blir inte bättre än såhär! Hösten är slut och den första och enda vintermånaden som överhuvudtaget är möjlig att stå ut med är här. Tänd det första adventsljuset och lyss till Phoenix.

%d bloggare gillar detta: