Archive | januari, 2011

Johnny Winter – The Progressive Blues Experiment

31 Jan
Dobro

Dobro

Bockstensmannen

Bockstensmannen

Johnny Winters första skiva från 1969 heter The Progressive Blues Experiment. Åh progressive! tänker säkert den trogne läsaren. Det har du nu inte särskilt mycket för, ty det är en osedvanligt traditionell bluesskiva, åtminstone för att ha ett så ambitiöst namn. Det är ingen avantgardistisk tok-blues utan betoningen på det progressiva ligger väl snarare i hur pass elektrifierad bluesen är på dagens gamla skiva.

Johnny Winter

Johnny Winter

Johnny står på skivans konvolut och speglar sig i en dobrogitarr, en gitarr med resonanslåda i plåt och som ofta trakteras av slidegitarrister. Det är en sån gitarr som du kanske kallar för en ”Brothers In Arms”-gitarr, för det är en sån som finns på omslaget till den skivan. På skivans baksida poserar han tillsammans med gitarren iklädd något som ser ut som bockstensmannens gamla paltor.

Det är som sagt frågan om en renodlad bluesplatta. Johnny Winter är en väldigt kompetent gitarrist och han ger exempel på hur duktig han är på att spela slidegitarr. Ett flertal bluesstandards framförs med stor inlevelse, det känns som om att Johnny bara gått och väntat på att få lov att spela in sina gamla favoritlåtar. Några originalnummer framförs även på skivan. Öppningsspåret Rollin’ And Tumblin är minst sagt en bluesstandard-låt och den andra låten på skivan är en låt skriven av Johnny Winter och heter Tribute To Muddy, en hyllning till bluesgiganten Muddy Waters. Föga anade nog Johnny Winter att han några år senare skulle komma att producera en hit-trojka av skivor (Hard Again, Im Ready och King Bee) åt sin hjälte. Tre skivor som dessutom ledde till att Muddy Waters fick en nytändning i karriären.

Håll till godo, hope you like it!

Granicus

28 Jan

Undrens tid är ännu inte förbi och lika säkert som detta är ett Fredagsfläsk, lika osäker kände jag mig i måndags när jag avslutade min korta pappaledighet med att besikta bilen. Hur det gick? Den gick igenom. Helt sjukt!

Dagens gamla skiva, den självbetitlade med orkestern Granicus, från 1973. Det har nämnts här tidigare då i egenskap av indianband och i samband med kollegerna i Lincoln St. Exit och Highway Robbery. Just idag är det en snabb fix som gäller och jag lånar huvudtexten från en automatöversatt text i cyberrymden. Innan du får läsa texten kommer här några nycklar för att om möjligt göra den lättare att förstå:

  • vagga hårt = rocka hårt
  • Ledde Zeppelin = Led Zeppelin
  • kallar det avslutar = call it quits
  • Träig = Woody (Namn)
  • Bly gitarr = Lead gitarr
  • Dåligasamtal = Bad Talk

Granicus var ett kortlivat musikband från tidig sort 70-tal som lekte en utforma av vagga hårt liknande till Ledde Zeppelin.

Granicus hailed från Cleveland, Ohio och undertecknades till RCA i 1973. De som är utsläppt en singel, det betitlade album, innan de kallar det avslutar. Det finns rykten att musikbandet antecknade ett understödjaalbum som var aldrig utsläppt.

Linen-up av musikbandet var:

Träig Leffel – vocals, gitarrer
Wayne Anderson – bly gitarr
Al Pinelli – rytmgitarr
Dal Bedford – bas
Joe Battaglia – trummar

Tracklisting:

1. Du är i Amerika
2. Dåligasamtal
3. Skymning
4. Bön
5. Cleveland Ohio
6. Mardröm
7. När du är Movin
8. Paradis

Christine Perfect

27 Jan

Efter Chicken Shack och innan Fleetwood Mac släppte Christine McVie den här skivan. Året var 1970 och Christine McVie levde under pseudonymen Perfect, Christine Perfect. Riktigt bra skiva i alla fall. Extremt laidback blues och pop i härlig symbios. Beatet i introt till dagens låt borde blivit samplat några gånger. Jag beställde denna skivan från det ledande postorderföretaget för pocketböcker, tv-spel och dvd-filmer för snart ett år sedan. Här kommer brevet som jag skrev när jag i efterdyningarna av den något stormiga affärstransaktionen gjorde slut med CDON:

Hej!
I februari beställde jag följande skiva:
1000881482 The Complete Blue Horizon Sessions (Album) Perfect Christine
Med viss oregelbundenhet har jag mottagit information om att jag ej ännu ska ge upp hoppet om att skivan kommer att dyka upp. Igår, 27 juli, får jag så det efterlängtade e-brevet om att skivan skall levereras till mig. I förtjusning går jag in på CDON.se för att friska upp minnet om vilken skiva det var jag beställde då, i vintras. Nu ser jag att skivans pris sjunkit sedan i början av året då jag gjorde min beställning, från 79 kronor till 69 kronor. Hurra, en kompensation för att det tog drygt 150 dagar istället för de tidigare utlovade 3-6 arbetsdagarna månne!?
Idag kom brevet med cd-skivan och döm om min förvåning när det visar sig att jag förväntas betala 79 kronor för skivan som kostar 69 kronor. Jag har tidigare blivit utsatt för segdragna och över tid utspridda leveranser, delleveranser och vid några tillfällen har beställningar strukits då CDON inte kunnat hålla sin del av affären och visat sig oförmögna att leverera skivor enligt överenskommelse.
Detta är ändå det mest häpnadsväckande exemplet på hur CDON försöker att på egen hand fördärva intresset hos de sista skivköparna.
Jag kommer att betala fakturan men vill härmed be om att få avsluta mitt konto hos CDON.
Tack för den tid som varit!
Hälsningar Gamla Skivor

Funkadelic – Maggot Brain

24 Jan

”Spela som om du precis har fått reda på att din mor har dött.” Det var ungefär de direktiven som Funkgeneralen George Clinton gav gitarristen Eddie Hazel när de skulle spela in titelspåret till skivan Maggot Brain och det verkar som om att budskapet gick fram på något sätt där i dimman.

George Clinton

Maggot Brain är den tredje skivan från Funkadelic och kom ut 1971. Det är den kanske mest rockorienterade skivan med Funkadelic men fortfarande ganska funkig och på sina ställen totalt befriad från genrers begränsningar. Namnet till skivan kommer enligt utsaga från den syn som George Clinton möttes av när han skulle besöka sin döde bror, ingen vacker utsikt alltså.

Funkadelic och Parliament är de två namn som George Clinton arbetar under tillsammans med en väldans massa olika musikanter. Har du sett något av dessa finns risken att du fått se en gammal gubbe spela gitarr iklädd endast blöja. Han hette Garry Shider och avled sommaren 2010.

Några av de minnesvärda låtarna på skivan är exempelvis Can You Get To That, en småtrevlig poplåt med akustiska gitarrer och en hel del körsång. Ganska gospelinspirerad och lättlyssnad. Eller varför inte Super Stupid, en lite mer elektrifierad låt med den funkighet som bandnamnet kanske antyder. Återigen får Eddie Hazel glänsa med sin gitarr. Men låt nu inte dessa exempel vara vägvisare för hur plattan låter som helhet för det finns inte några regler. Man behöver höra hela rasket för att förstå vad det handlar om.

Ja, just det. Om du någon gång vill veta hur en gitarr låter tillsammans med en wah-wah-pedal så är titelspåret från dagens gamla skiva en ledtråd.

The Storm

21 Jan

Efter arbetsveckans vedermödor kommer så den ljusning vi kalla Fredagsfläsk och den komma i skepnad av ett rockband från Spanien.

The Storm

Idag stiftar vi bekantskap med The Storm från Spanien, Sevilla närmare bestämt. Jag kan lika gärna avslöja direkt att detta inte är en solskenshistoria. The Storm kämpade verkligen i motvind och lyckades uppnå status som ett slags Spaniens Deep Purple. De fick draghjälp av sin mentor och manager Fernandez De Cordoba. Fernandez De Cordoba betyder på svenska typ Fredrik från Jönköping eller Frank i Ryssland… Hursomhelst var Fernandez en hyfsad PR-person och han fixade spelningar på olika diskotek runt om i Spanien, bland annat på diskoteket Barbarella på Mallorca. På samma diskotek lärde sig tydligen Hasse Aro att dansa disko en gång i tiden, mer om det HÄR.

Nåja, en viss karriär tog form för The Storm. (Observera rimmet!) Man kuskade land och rike runt och släppte 1974 dagens skiva, den självbetitlade debuten. Baserad på lika stora delar energi, entusiasm, stök och bristande kunskaper i engelska språket får de till en bra skiva. Gott driv och hammondmackor! Det är en lite naiv approach till den hårda rocken de har och man hör att Deep Purple varit en influens. Det finns sämre influenser så jag ser egentligen ingen anledning att klaga.

Jag hade först tänkt att du skulle få höra Experiencia Sin Organo men precis som titeln antyder är det den enda låten utan orgel så därför tycker jag inte att den är representativ, oavsett hur bra den än må vara. En annan låt är döpt efter bandets frälsare och manager.

Omslaget är i all sin enkelhet mycket bra. Snyggt och samtidigt lite skräckinjagande. Bra! Det sorgliga slutet då? Jo, de unga gossarna skulle göras till män, det blev dags att tjäna fäderneslandet, dags att göra lumpen. Inget tjafs med att repa på helgerna så som jag fick göra under sju tuffa månader vid regementet i Hässleholm, nej bandet lades ned. Tack och good night, trevlig helg!

Granmax – A Ninth Alive

19 Jan

Här kommer debuten från jänkarna i Granmax. Namnet låter som en superhjälte med barnbarn men det är ganska svårt att hitta på fyndiga bandnamn. Det är även namnet på en modell från bilmärket Daihatsu. 1975 bildades bandet och året efter, 1976 alltså, kom debutskivan A Ninth Alive. Det är inte denna skivan man ska ha med Granmax tydligen. Det är den andra skivan, Kiss Heaven Good Bye, som ”kännarna” talar sig varma om. Det tycker jag låter bra, för vi som vet bättre kan hålla oss till debuten som i gengäld blir både billigare att köpa och roligare att äga. Den gavs dessutom ut på gnistrande vit vinyl. Mycket vackert!

Granmax kom från Omaha, Nebraska i USA och var en klassisk rockkvartett där man inte valt att blanda ärter och morötter, var och en till sitt. Sångaren sjunger, basisten spelar bas, gitarristen spelar gitarr och trummisen… ja, han gör väl vad trummisar brukar göra, slår på sina små trummor och låtsas att han är musiker.

Chaz Nikias/Nick Christopher

Chaz Nikias/Nick Christopher

Sångaren Nick Christopher låter lite som Geddy Lee i Rush och man kan säga att han blomstrat ut sedan 1976. Han heter numera Chaz Nikias och har fallit offer för den moderna amerikanska multikarrär-trenden. Det innebär att han nuförtiden är skådis, musiker, musikalartist, entertainer och (gissar jag) taxichaffis. Vältränad är han i alla fall. Kolla gärna in hans musikhemsida HÄR, späckad med kloka citat som ”Music is the Space Between Heaven and Earth”.

A Ninth Alive är en skiva med ett verkligt klassiskt ”classic rock”-sound. Väl framförd Heavy Metal-Rock N’ Roll med viss brist i låtskriveriet men med sina klara poänger.

Granmax är ett sånt där band som hamnade i skuggan av de band och artister som de supportade. De har spelat med Nazareth och Ted Nugent men inte många känner till dem. Nu gör du det i alla fall!

High Tide – Sea Shanties

17 Jan

Återigen en skiva som jag bevittnade när Lars-Evert blev snuvad på. (Läs om den andra HÄR.) Kommer inte ihåg exakt hur det var men jag tror att Pidde i Hembygdsorkestern hade kommit över en fin skivsamling och ville sälja av en del. Lars-Evert tingade i förväg High Tide – Sea Shanties och skulle få den på en fest dagen efter. När Lars-Evert kommer till festen har Pidde hunnit sälja den till någon annan, som dessutom redan hade ett fint exemplar av skivan sedan innan. Jaja, otur i skivsamlande, tur i husköp.

Utviket på Sea Shanties

High Tide kommer från England och har valt att plocka in en fiol i sin orkester. Det pågår en ständig kamp mellan fiolen och elgitarren på skivan. Det är ett ganska envetet gnisslande och manglande på de två instrumenten som båda ligger långt fram i ljudbilden. Violinisten/organisten heter Simon House och skulle sedermera ta sin fiol och orgel och vandra vidare till Hawkwind. Simon House är den fjärde medlemmen i High Tide som i egentlig mening var en power trio. Hans bidrag på skivan ger associationer till Frank Zappa och hans kumpan Jean-Luc Ponty.

Rytmsektionen är, i motsats till solosektionen, ganska monoton och malande. Trummisen håller sig för det mesta tillsammans med basisten på mattan, de sköter sina uppgifter väl och utan större excesser.

Sången som sjungs av gitarristen Tony Hill påminner om någon. Jag tycker att det kanske är Jim Morrisons stil men känner mig heller inte helt nöjd med den jämförelsen. Vad tycker du? Jaja… I vilket fall som helst kom Sea Shanties ut 1969 vilket gör den till en gammal skiva. Dess mangel och riffande i kombination med åldern gör att den platsar alldeles ypperligt att sparka igång veckan med här på Gamla Skivor. Hoppas att du får en bra vecka.

%d bloggare gillar detta: