Arkiv | februari, 2011

Iron Maiden – Killers

25 Feb

Mr Birch, I think this is the beginning of a beautiful Fredagsfläsk.

Ungefär så kan man väl inleda avslutningen av den här veckan. För mig är väl Martin Birch egentligen starkast förknippad med Iron Maiden och som grande finale på denna temavecka kommer här Killers, den första skivan som Martin Birch producerade åt Iron Maiden 1981 och den sista med Paul Di Anno på sång. Den sista skiva som Martin Birch producerade åt Iron Maiden och överhuvudtaget var Fear Of The Dark 1992. Vid varje inspelning tillsammans med Iron Maiden fick Martin Birch olika festliga smeknamn enligt följande:

Martin "Headmaster" Birch

Martin "Headmaster" Birch

Martin ”Headmaster” Birch – Killers, 1981

Martin ”Farmer” Birch – The Number Of The Beast, 1982

Martin ”Marvin” Birch – Piece Of Mind, 1983

Martin ”Pool Bully” Birch – Powerslave, 1984

Martin ”Masa” Birch – Somewhere In Time, 1986

Martin ”Disappearing Armchair” Birch – Seventh Son Of A Seventh Son, 1988

Martin ”The Bishop ” Birch – No Prayer For The Dying, 1990

Martin ”Juggler” Birch – Fear Of The Dark, 1992

Det var på inrådan av Ritchie Blackmore som Martin Birch kom att producera skiva åt Iron Maiden. Ritchie hade hört den första plattan med Iron Maiden och tyckte det lät ”för jävlet” (för att citera Mikael Wiehe) och ordnade jobb åt den gamle demonproducenten. Som sagt: Om man en gång nästlat sig in i släktträdet har man sin framtid tryggad!

Paul Di Anno, anno cirka 2010

Paul Di Anno, anno cirka 2010

Jag vill ägna ett stycke åt Paul Di Anno. Jag och Adde såg honom i Helsingborg en gång. Han spelade tillsammans med sitt band Killers. Vi tyckte det kunde vara kul att kolla in hur det stod till för den gamle sångaren som stod för ett punkigt inslag Iron Maiden och fick sparken för att han krökade och knarkade för mycket. Entré gör först kompbandet, ett gäng blandade förmågor som i sin brokighet fick mig att tänka på tjuren Ferdinand. Först kom bandiljärerna, sen kom picadorerna och sist av alla kom Paul Di Anno. Eller? Vem fan var han? En kort gubbe utan hår på huvudet och med en del luckor i tandraden. Något som inte hindrade honom från att flina upp sig rejält. Flinet i sig ramades in av ett skägg modell ”snutbricka”. Stora tunga ringar i öronen, tatueringar som stack upp ur kragen på Adidas-dräkten. Hälsade förstrött på publiken och kallpratade med orkestern innan de drog igång. Jo, visst var det han! Bitvis satt sången ganska fint. Det som var tajtast var nog ändå mellansnacken. Paul berättade i förtroende att han hoppades på att Britney Spears skulle ge honom ett blåsjobb. Han dedikerade även en låt till sin fru som han enligt egen utsago skulle spöa upp ordentligt när han kom hem  från turnén. Trevlig, finkänslig och med ett stort engagemang för allt som kan kallas politiskt korrekt på tvärtomspråket.

Killers är verkligen startskottet på en lång och fin karriär för bandet. Steve Harris karaktäristiska låtsnickeri och basspel har redan tagit form ordentligt och detta säkerligen tack vare vår gode Herr Birch. Två instrumentala låtar, en ballad och ett par mastodonthittar. Bland de senare återfinns Wrathchild. En låt som alla med en basgitarr inom familjen bör ha provat på att riffa sig igenom. Om inte annat är det hög tid att plocka fram luftbasen och veva loss ordentligt. Var beredd bara, det drar igång omedelbart! Tack för denna temavecka. Nu blir det normaltillstånd för Gamla Skivor-redaktionen.

Black Sabbath – Heaven And Hell

24 Feb

Med hjälp av bruten kronologi hamnar vi här. Mob Rules är redan omskriven och nu är det dags att summera vad det var som hände egentligen. Dessutom kommer vi att få en aning om vilken svågerpolitik det var som ledde fram till att Martin Birch fick äran att producera skivor åt de största hårdaste rockbanden i musikhistorien.

Deep Purples släktträd (Klicka för att förstora)

Allt började med att Martin Birch lyckades nästla sig in i Deep Purples minst sagt snåriga släktträd redan 1969. Att reda ut deras släktträd är som att börja harva i släkten Hansson i Åsljunga. Omöjligt! Alla har ”spelat” med alla… Någon stackare med gott om tid på sina händer har försökt att kartlägga det hela (orkestern alltså).

Det var ett förbannat tjatande om Deep Purple, det här skulle väl handla om Black Sabbath? Jo, men ska man skriva om brittiska rockband under sjuttio- och åttiotalen är det ändå Deep Purple man skriver om, mer eller mindre. Ian Gillan sjöng i Black Sabbath och Deep Purple, Glenn Hughes sjöng i ”Black Sabbath” på Seventh Star-skivan och tillsammans med Davis Coverdale i Deep Purple och han i sin tur var tydligen påtänkt en gång som sångare i Black Sabbath.

På dagens skiva sjunger Ronnie James Dio, han sjöng aldrig i Deep Purple men väl i Rainbow. Flera Rainbow-plattor producerades av Martin Birch. Man skulle väl kunna sammanfatta Martin Birchs resa i släktträdet med att konstatera att han haft ett finger med i spelet vid de mest betydelsefulla inspelningarna för orkestrarna Deep Purple, Rainbow och Whitesnake.

Geoff Nichols?

Geoff Nichols?

Hur stod det till i Black Sabbath vid den här tiden då? Jo det kan jag tala om. Runt 1979 och1980 var läget inte så bra. Man hade kickat Ozzy. Geezer Butler hade lämnat bandet, en andregitarrist vid namn Geoff Nichols hade plockats in och man visste inte ens om bandet skulle heta Black Sabbath längre. Geoff Nichols fick efter ett tag spela bas i bandet men när Geezer Butler sedan tog sitt förnuft till fånga och återvände degraderades Geoff ytterligare. Nej han blev inte trummis (så illa var det inte), han blev keyboardist i exil. Under sin sejour som basist hann han sätta sitt tydliga spår i Black Sabbaths historiebok genom att bidra med basgången i låten Heaven And Hell. ”Keyboardist i exil?” undrar du. Jo, han turnerade med Black Sabbath och spelade med på alla skivor som gavs ut mellan 1980 och 2007 men han fick aldrig vara med på scenen. Han spelade från sidan av eller bakom scenen. Det fanns säkerligen tillfällen då det kändes ganska skönt, med tanke på enstaka dippar för bandet mellan dessa årtal.

Heaven And Hell ingår inte i dessa dippar utan får anses vara en hård rockskiva av absolut toppklass. Jag bemödar mig inte med att berätta om vilka låtar som låter si och vilka låtar som låter så. Antingen har du den eller så ser du till att skaffa den. It’s a must have!

Wishbone Ash – Pilgrimage

23 Feb

På de skivor vi hittills har läst om har Martin Birch mest varit ljudtekniker, så även idag. Vi återvänder till Wishbone Ash. Om deras Argus kunde vi läsa för ett tag sedan. Ja, Martin Birch var med och fingrade på den. Det gjorde han också på dagens gamla skiva Pilgrimage. Pilgrimage kom året innan Argus, alltså 1971. Just det, det här utspelar sig på tiden då band släppte minst en skiva om året. Om du vill uppnå betyget godkänd i ämnet matematik ska du kunna räkna ut vilket år Wishbone Ash släppte sin första skiva.

Wishbone Ash bjuder på stor bredd. Finstämd och flerstämmig sång, försiktigt plockande med gitarren varvas med maniska utbrott och jazzigt riffande. Det var exemplet på det senare som på allvar prövade tålamodet hos min fästmö när vi alldeles nyss hade flyttat ihop. Jag råkade lägga på plattan just som hon hade borstat tänderna och sagt god natt. Det är tydligen inte alla som räknar takter för att komma till ro och få en god natts sömn. Låten vi lyssnade på i ungefär tjugo sekunder heter Vas Dis och skulle kunna vara ledmotivet i en hetsig thriller, mycket mystifikt och inte godnattvänligt alls…

I övrigt är det mycket tvillinggitarr, bra spelad. Boogie woogie-tendenser i låten Jailbait, instrumentala stycket Alone kunde med sin stämning varit med på Argus, detsamma gäller för låten Valediction. Grymt bra!

Pilgrimage, MCA-etiketter i urval.

Pilgrimage, MCA-etiketter i urval.

Vill man fördjupa sig i det här med etiketter kan man samla enbart på Pilgrimage och sent tröttna. Åtminstone fyra av de etiketterna som förekommer på bilden sitter på skivor som uppges vara UK förstapress. Jag har ingen förklaring till detta men har svårt att tänka mig att det är samma förklaring som i fallet gröna och röda Capitol etiketter. Hur ser etiketten på din Pilgrimage ut?

Jeff Beck – Beck-Ola

22 Feb

Både Rod Stewart och Jeff Beck har fått några raders uppmärksamhet här på Gamla Skivor tidigare men det är inte bara här som deras vägar har korsats, ty de har även spelat in skivor tillsammans. De har ännu inte fått någon temavecka, det har däremot Martin Birch fått. Martin Birch var ljudtekniker åt Jeff Beck Group 1969, alltså samma år som han rattade ljud år Fleetwood Mac vid inspelningen av gårdagens Gamla Skiva. I Jeff Beck Group spelade Rod Stewart och (hör och häpna) Jeff Beck.

Spanska stövlar

Spanska stövlar

Ibland känns det som om att Gamla Skivor arbetar i ganska snäva cirklar. Minns du tyskarna i Armaggedon? De gjorde en cover av Rice Pudding. En låt som återfinns i original på dagens skiva Beck-Ola från 1969. Beck-Ola innehåller i sin tur ett par covers. Man gjorde så förr och man gör så än idag. Just på denna skiva är det några Elvis-standards som piggats upp något och fått lov att vara med. Till en av skivans höjpunkter får väl originalnumret Spanish Boots räknas, det är den vi lyssnar på idag. Är det sådana stövlar som på bilden man sjunger om eller är det det medeltida tortyrredskapet?

Beck-Ola är en ganska helgjuten rockplatta, den och dess föregångare Truth är väl värda att äga samt även att lyssna på ibland.

Förutom Rod och Jeff ingick bland andra även Ronnie Wood i orkestern. Ronnie Wood spelar elbas här men är väl mest känd som gitarrist i Rolling Stones och som världens bästa Keith Richards-imitatör. Rod Stewart och Ron Wood ingick även i lagbygget då Small Faces ömsade skinn och blev Faces. Faces tog hjälp av Martin Birch på sina första skivor. Man kan bli yr i huvudet för mindre. Vi ses imorgon!

Fleetwood Mac – Then Play On

21 Feb

Ska försöka oss på en temavecka här på bloggen. Den röda tråden är Martin Birch. Mannen som producerat skivor åt bland andra Iron Maiden och Deep Purple och som var studiotekniker vid flera klassiska skivinspelningar ett bra tag innan det. Det finns gott om godis att välja på men under veckan följer ett urval.

Peter Green

Peter Green

Vi börjar med Fleetwood Mac – Then Play On från 1969. En god vän sade en gång till mig: Det är något konstigt med Fleetwood Mac. Först var de ett bluesband och sedan plötsligt hade de tjejer med i bandet, spelade pop och var ett sådant band som moderater tycker om. Ja, du hör ju själv att det är något konstigt. Dagens skiva är väl ett steg mot den senare delen av karriären eftersom att det är den sista med bandets gitarrist och sångare Peter Green. Samme Peter Green som p g a psykisk ohälsa och psykoser i kölvattnet efter en snedtripp (eller flera?) numera inte är helt hundra. Jag såg Peter Green i Helsingborg i slutet av nittinhundranittiotalet. Han kan stå upp och kan spela lite gitarr men jag är inte helt säker på att han själv vet vad han sysslar med egentligen. Mycket sorgligt i vilket fall som helst. Lika sorgligt var att jag och Master P missade halva spelningen för att en flaska vin kom i vägen. Nåja, Hasse i dörren lovade att Peter Green precis hade gått på scenen och att vi givetvis skulle betala fullt pris för biljetten. Fuck you Hasse! Vi hann höra Albatross och Black Magic Woman, det var de sexhundra kronorna…

Jaja, detta är alltså den sista plattan med Peter Green i Fleetwood Mac. Bandet har tagit ett steg bort ifrån bluesen och har ett lite bredare och mer varierat sound. Vi ska få lyssna på rökaren Oh Well, en låt som inte var med på de första pressningarna av albumet överhuvudtaget men kom med senare eftersom att den blev en singel-hit. Lyssna även på Rattlesnake Shake. I det länkade klippet spelar de hos Hugh Hefner, det kanske coolaste klippet som bloggen någonsin har länkat till.

Den flammiga Gary Moore-gitarren som omskrevs härom veckan tillhörde från början Peter Green. Gary fick först låna den, i egenskap av Peters protegé, men köpte den senare av honom. Jaja, nog om detta. Nu är veckan igång!

Stonewall

18 Feb

Nu ska jag ta fläsket från läppen och i veckans Fredagsfläsk berätta om något som jag inte riktigt begriper mig på. Det handlar om så kallade tax scam labels eller skattebluffetiketter som jag valt att kalla dem. Vad är en skattebluffetikett? Jo, tänk dig att ett skivbolag startar en underetikett. Ännu inget konstigt. Rare Earth-etiketten var en etikett som låg under skivbolaget Motown, hänger du med?

Tänk dig nu ett skivbolag som ibland går med förlust. Svårt att tänka sig nuförtiden, eller hur? Det här skivbolaget startar en underetikett med ett enda syfte. Etiketten ska ta smällen för skivbolagets övriga förluster. Det är nu det börjar bli lite krångligt. Om ett bolag går med förlust får bolaget i fråga skriva av sina förluster.

Om bolaget hävdar att man släppt en väldig massa skivor på en underetikett,  i stora upplagor och att alla dessa skivor förblivit osålda, då har man plötsligt en förlust att skriva av. I realiteten har man bara släppt skivorna i ett fåtal promotionexemplar och resten har dumpats som cut-outs i en REA-back någonstans. På så vis har man en etikett som man kan köra i botten utan att huvudetiketten riskerar att följa med i fallet och  har skapat sig en del av företaget som kan ta hand om förlusten i de övriga delarna av företaget.

Dessa skivor släpptes aldrig med syfte att tjäna pengar, snarare tvärtom. De släpptes för att man överhuvudtaget skulle släppa några skivor alls. De flesta var enkla demoinspelningar, inskickade av någon hoppfull orkester. Inspelningen parades ihop med ett anspråkslöst omslag. Oftast skedde detta helt utan artistens vetskap.

Givetvis blev någon av dessa skivor i efterhand uppmärksammade och så är fallet med dagens Gamla Skiva Stonewall med orkestern Stonewall som var husband i en studio. De jobbade med att kompa andra artister som skulle spela in i studion. Mellan dessa inspelningar lattjade de runt i studion och spelade på så vis in dagens Gamla Skiva. Inspelningen kom i händerna på skattebluffetiketten nummer ett, Tiger Lily. Tiger Lily hängde ihop med bolaget Roulette och hade även förgreningar till maffian, närmare bestämt Familjen Genovese.

Vad jag till skillnad mot all skatteteknisk mumbo-jumbo däremot begriper är att det svänger bra om Stonewall. Bandet som verkar vara döpt efter gay-tavernan som stod skådeplats för ett gay-uppror i New York 1969. Munspelet sitter där det ska och rytmsektionen ligger på ganska bra. Sångaren tar i en hel del men lyckas samtidigt låta ganska blasé. En konst, sanna mina ord. Skivan släpptes 1976, luckan i lagen täpptes till 1978 och skattebluffetiketterna gick i graven.

Nu ska Gamla Skivor hålla sportlov. Ett lov som faktiskt inte alls är så omotiverat som ryktet påstår! Trevlig helg.

Banco Del Mutuo Soccorso – Darwin!

14 Feb

”Skulle vi komma från aporna? Pyttsan!”

I bjärt kontrast till den senaste skivan, Bang, kommer här ett italienskt gäng som minsann kan spela både dragspel och/eller flöjt. Banco Del Mutuo Soccorso släppte 1972 skivan Darwin! som är ett konceptalbum kring Charles Darwin och hans teorier om evolutionen. Teorier som viftas bort med en fnysning i mina hembygder. För om Jönköping är lilla Jerusalem, ja då måste Örkelljunga vara lilla Jönköping. Mången gång har Darwin och hans teorier fungerat som smolk i den annars så rena kristna bägaren och trasslat till en och annan biologilektion.

Charles Darwin!

Charles Darwin!

Banco Del Mutuo Soccorso grundades av två bröder, Nocenzi och Gianni, från Rom. Båda var keyboardister och det hörs att det är de som bestämmer i bandet. Det är mycket orgel, synth och piano, välspelat och högt mixat. Musiken ger mig vibbar av Walter Carlos Switched On Bach, som användes i filmen Clockwork Orange. Blandningen av denna elektroniska musik och analoga flöjter och gammal hederlig gitarr och bas är det som gör Banco Del Mutuo Soccorso. Ett annat karaktäristiskt drag är sångaren Francesco Di Giacomo. Hans röst är rent ut sagt ganska obehaglig. En vuxen man som glidit igenom målbrottet utan bestående men och som verkar ha aldrig provat starkt i drick- och rökväg.

Detta är den andra skivan från gänget vars namn betyder nåt i stil med Bänk För Ömsesidigt Stöd. Banco Del Mutuo Soccorso håller på än idag, för ovanlighetens skull här på Gamla Skivor, och släppte sin senaste skiva 1997. Alldeles nyligen alltså!

%d bloggare gillar detta: