Arkiv | mars, 2011

Blue Öyster Cult – Secret Treaties

25 Mar

Det är urkraft, det är muskler, det är power, det är Fredagsfläsk! Kanske anar du då ugglor i mossen när nu vi ska lyssna på och läsa om Blue Öyster Cult och deras Secret Treaties från 1974. Bandet som många känner till tack vare sin odödliga hit Don’t Fear The Reaper. För inte är det väl just musklerna som imponerar med Blue Öyster Cult. Nej, det må vara hänt, men det finns fler aspekter än power i fläskigheten hos ett Fredagsfläsk.

Fläskigheten i dagens Gamla Skiva återfinner vi främst i egensinnigheten och uppfinningsrikedomen i kombination med en viss enkelhet. Blue Öyster Cult blir aldrig virtuosa eller ekvilibristiska. Jag får snarare en känsla av att jag hade kunnat göra det som de gör. Den stora skillnaden är givetvis att jag inte gör det och det är också där finessen ligger. Hur skulle man själv kunna komma på alla dessa små och finurliga krokar?

Dagens skiva är mer eller mindre helgjuten. Det finns inget svagt spår och framförallt blir låtarna starka tillsammans. Jag vet, det är ett uråldrigt förhållningssätt och snart är kanske du och jag de sista på jorden som bryr oss om sådant som låtordningar och omslagsdesign men det är faktiskt Gamla Skivor vi skriver och läser om här.

Messerschmitt

Messerschmitt

Besserwisser

Besserwisser

Apropå omslagsdesignen avbildas orkestermedlemmarna på och bredvid ett tyskt stridsflygplan som osökt fått redaktionen att en gång för alla försöka reda ut skillnaden på en Besserwisser och en Messerschmitt. Titta på bilderna, läs bildtexterna och fråga aldrig dig själv igen vad som är skillnaden mellan dessa båda.

Min favorit på skivan blir Flaming Telepaths och det är den vi lyssnar till idag. Alla de andra låtarna är minnesvärda men jag vill även framhålla Dominance And Submission och Astronomy. Det finns inget särskilt element som jag vill framhäva, varken de duellerande gitarrerna, den stötiga sången eller keyboardutflykterna. Secret Treaties är skivan som fått mig att glömma det tråkiga och stelbenta framträdandet som Blue Öyster Cult bjöd på i Karlshamn för en del år sedan på den stora rockfestivalen. Jag hoppas att dagens inlägg ger dig en fin start på en alldeles för kort helg. Tills nästa gång, adjö!

Vanilla Fudge

23 Mar
Carmine Appice

Carmine Appice

”Mamma, vad har den gubben runt munnen?!” Så tänkte jag när jag fick se Vanilla Fudge på Nyhetsmorgon i Tv4 någon gång i början av tvåtusentalet. Det var förstås Carmine Appice som väckte förundran med sin tunna blanka mustasch. Programledaren Lasse Bengtsson hypade kort Vanilla Fudge, han verkade uppriktigt uppspelt för en gångs skull, och sedan släpptes de lös. Jag tror att klockan var strax efter sju på morgonen. Hur de andra farbröderna såg ut kan jag inte riktigt minnas.

När jag nu sitter och tittar på omslaget till den första skivan med Vanilla Fudge, den självbetitlade från 1967, förstår jag att tidens tand möjligtvis kan gnaga ganska hårt på vissa artister men inte alltid lika hårt på deras musik. Långa, härliga och lättpsychiga intron till omarbetade covers på redan kända låtar, sedan långa härliga lättpsychiga outros. Det är vad det handlar om i Vanilla Fudge’s fall. Man skulle kunna dra paralleller till Deep Purples första platta, den som heter Shades Of Deep Purple, eller ibland Hush. Den gemensamma nämnare på dessa plattorna är just orgelspelet och egensinniga cover-versioner av kända låtar. På båda skivorna finns det till och med Beatles-covers. Jaja, fast nu var det ju Vanilla Fudge vi pratade om.

Gossarna ser ungdomligt oskuldsfulla ut på konvolutets bilder och verkar ha många mil kvar i karriären innan man ska börja spela disco tillsammans med Rod Stewart. Det slår mig nu att namnet Appice måste vara ett av de mest nämnda här på Gamla Skivor, Rod Stewart inte särskilt långt efter. Man kan söka efter dem i sökfältet här ovanför.

Låten som jag fick lyssna på när jag såg dem på TV var You Keep Me Hangin’ On. Supremes är originalartisten om jag inte har helt fel för mig. Riktigt bra. Vi får oss även en bra version av Bang Bang, en låt som aktualiserats genom ett av mina favorit band på senare år, Raconteurs. Nancy Sinatra brukar väl göra den med…

Organisten Mark Stein gick vidare till Boomerang, ett band som gjorde en skiva. Samma skiva som jag skriver om HÄR och som även var en av förra årets stora hits på redaktionens stereo. Jaja, det var då och nu är nu. Om du inte vet vad det handlar om är det lika bra att du kollar upp det. Känner du inte till Deep Purple-skivan som jag refererade till får du se till att skaffa den. Det är ju med Rod Evans på sång. Han från Captain Beyond!

Sir Lord Baltimore

18 Mar

Det känns lite som om att den här bloggen skulle kunna heta Fredagsfläsk. Men det gör den inte, de fyra senaste inläggen till trots (detta inräknat) heter den fortfarande Gamla Skivor. Dagens gamla skiva är den svåra andra skivan från Sir Lord Baltimore. Att följa upp en debutskiva som skvallrat om talang kan ge den även bäste rockern viss proggfrossa. När Sir Lord Baltimore spelade in sin andra skiva knöt de väl kanske inte knut på sig själva med de krånglade till det lite mer än på sitt förstlingsverk.

En salig röra. OBS! Ej montage.

En salig röra. OBS! Ej montage.

Redan vid den här tiden var Sir Lord Baltimore en skuggaktör inom den hårda rocken. Man spelade tillsammans med bland andra Black Sabbath på deras Paranoid-turné och sämre kan man göra ifrån sig. Sångaren och trummisen John Garner spelade tillsammans med bland andra Vinny Appice i The Lizards och bilden här bredvid visar hur det kan fungera i rockens skugga. A, B och C-lags rockare på en och samma bild. Alla med sin egen charm!

Man började arbetet med den andra skivan med att plocka in en till gitarrist, så långt allt väl. Lite fler gitarrer har väl ingen dött av? Att något skulle gå snett borde däremot det faktum att den nye gitarristen hade samma efternamn som den förste gitarristen kunnat tala om, de var nämligen bröder. Nu verkar det dock inte som om att det var rivalitet och kiv mellan två bröder som ledde till att Sir Lord Baltimore skulle dröja trettiofem år med att följa upp sin uppföljare. Det var nog mest bristen på intresse för en sådan.

Dagens skiva kom året efter debuten, alltså 1971. Detta var även samma år som recensionen i Creem Magazine publicerades i vilken debutskivan recenserades och musiken kom att beskrivas med hjälp av orden heavy metal.  Det sägs vara första gången man använt det uttrycket för att beskriva musik.

Gillar man gammal rock i modern tid finns en viss chans att man har koll på Monster Magnet, bandet som lånar friskt och utan att skämmas. De hoppas kanske på att du inte hört efter så noga tidigare. Faktum är att man lånat ett riff från dagens skiva. Lyssna två och en halv minut in i låten Woman Tamer (Kvinnotämjare), klicka HÄR. Jämför sedan med det inledande riffet på Monster Magnets tredje skiva Dopes To Infinity, klicka HÄR. Så kan det gå till!

Vi lyssnar på Chicago Lives idag. Låten inleder den andra sidan. Den sidan som är klart mest imponerande och som enligt (säker?) källa ursprungligen ska ha varit ämnad att vara skivans första sida. En nyckfull producent såg till att så inte blev fallet. Samme producent valde att sätta publikljud och andra effekter på låten Where Are We Going för att simulera en liveupptagning mitt i skivan. Öppningsspåret Man From Manhattan ska tydligen handla om vad som skulle hända om Jesus skulle komma till New York, det är en bautapjäs till låt med sina elva minuter. En bra skiva att äga och lyssna på. Om du inte har denna och inte heller debuten Kindom Come finns de på compact disc, ihopbakade som en dubbelskiva. Ut och köp!

Jaja, nog om detta. Trevlig helg på dig!

The Allman Brothers Band – Eat A Peach

11 Mar

Ett lite mer eftertänksamt Fredagsfläsk än vanligt, men inte desto mindre ett Fredagsfläsk!

Om förra fredagens Fredagsfläsk, Foghat, nosade på southern roch-genren är vi idag mitt uppe i smeten. Mer southern rock än så här blir det oftast inte. Dagens skiva heter Eat A Peach och är den fjärde med The Allman Brothers Band. Detta är den sista med slidegitarristen numero uno, Duane Allman. Duane var en av de två bröderna Allman i bandet och detta kom att bli hans sista skiva, inte på grund av oenighet och bråk. Nej, på grund av en mycket dystrare anledning. Han dog. (Bråkande brödrapar finns dock representerade i Gamla Skivor tidigare och även i rockhistorien i övrigt.)

Duane Allmans Harley Davidson

Duane Allmans Harley Davidson

Omslagsbilden till Eat A Peach

Omslagsbilden till Eat A Peach

Vi backar bandet. I juli 1971 slog bröderna och deras band igenom på allvar med sin live-dubbel At Fillmore East. Så snart som möjligt vill man följa upp succén och så att säga cementera framgången på något vis. Man började spela in det som skulle bli Eat A Peach men mitt i detta arbete avled alltså Duane Allman i sviterna efter en motorcykelolycka. En lastbil som skulle göra en vänstersväng kom, den 29:e oktober 1971, i vägen för Duane och hans Harley Davidson. Duane Allman avled trots flera timmars operation. Han skulle fylla 25 bara några veckor senare.

Omslaget till Eat A Peach är prisbelönt och omtyckt, dessutom mytomspunnet. Ska lastbilen på omslaget symbolisera Duanes olycka eller inte? Det mesta pekar på inte. Tyvärr visar inte klippet här under omslagsbilden, utan den visar ologiskt nog bilden till gruppens första album…

Eat A Peach är en dubbelplatta som består av överblivna liveinspelingar efter At Fillmore East-skivan och nytt studiomaterial. Ett av de mer minnesvärda numren är den två sidor långa Mountain-jam. Två sidor säger vi som spelar Gamla Skivor, 33 minuter säger ni som spelar moderna skivor och minst tolv reklampauser säger ni som lyssnar på radio.

Som både du och jag vet kommer en olycka sällan ensam (Som exempel kommer ofta arbetsdagar fem om fem.) och basisten Berry Oakley dog i en liknande olycka, mindre än tretton månade efter Duanes olycka och ungefär tre kvarter bort. Kör försiktigt och ha en bra helg!

Foghat

4 Mar

Efter fem dagar i klorna på arbetsgivaren har du nu tömts på din sista droppe vett och etikett. Du har gjort dig förtjänt av ett Fredagsfläsk. Groggen står där, immig och grann på bara en armlängds avstånd. Fötterna på soffbordet och bekymmerna nedtryckta djupt i bröstkorgen över helgen. Vilken skiva spelar du? Jo, det kan jag tala om. Det är Foghats första självbetitlade platta från 1972. Apropå det där med vett och etikett som jag nämnde nyss: Foghats första kom ut på Bearsville. Den enda skivan jag har på den etiketten.

För några år sedan hade Jim Carrey, precis som du och jag, tappat lusten och kände att han ville finna sig själv. Han hade blivit kompis med en massa bikers och ville bara festa. Vilken orkester bad han MTV att spela? Jo, Foghat. Kolla på klippet HÄR.

Bearsville

Bearsville

Man ska väl egentligen säga att det är den första skivan och även den första självbetitlade, utan att det blir taftologi. Foghat har nämligen släppt två självbetitlade album. Det andra med tillnamnet Rock And Roll. Orkestern med samma namn som de två skivorna uppstod ur bandet Savoy Brown. Savoy Brown hade varit med ett tag och även om de inte fått något inlägg på Gamla Skivor (än) är de ett band som är väl värt att kolla upp. Lonesome Dave Peverett, Roger Earl och Tone Stevens spelade alla i Savoy Brown men lämnade bandet för nya äventyr och när Savoy Brown utsattes för detta myteri uppstod alltså Foghat som en direkt effekt av det.

Foghat spelar någon form av sydstats-aktig rock med en touch av blues, mycket boogie-woogie och en del slidegitarr. Öppningsspåret på dagens Gamla Skiva är I Just Want To Make Love To You, samma låt som Muddy Waters öppnade sin Electric Mud med. Jämför dem gärna, de har sina poänger båda två!

På flera ställen kan jag läsa att Foghat skyller sin minskade popularitet i slutet av nittonhundrasjuttiotalet på discons intåg. Vilken är din ursäkt till din minskande popularitet?

Nåja, nu ska vi inte hänga upp oss på småsaker. Ha en riktigt trevlig helg och vila upp dig med hjälp av rekreationsdrickande. Kanske på ett trevligt After Work-arrangemang. I övermorgon kommer den där lilla ihärdiga söndagskänslan smygandes igen.

%d bloggare gillar detta: