Arkiv | april, 2011

Jesus Christ Superstar

22 Apr
Alla har sin personliga bild av hur Jesus såg ut men frågan är om det inte är i Ian Gillans skepnad som vi känner igen honom bäst. Här är Jesus hos tandläkaren, på en skärtorsdag.

Alla har sin personliga bild av hur Jesus såg ut men frågan är om det inte är i Ian Gillans skepnad som vi känner igen honom bäst. Här är Jesus hos tandläkaren, på en skärtorsdag.

Dagens rätt är lamm och det smakar Fredagsfläsk.

I samband med första april hävdade bloggen att man på redaktionen står över allt vad traditioner heter. Det är nu inte helt sant, inkonsekvens är väl snarare Gamla Skivors enda sanna ledord. Idag är det långfredag och vi vill passa på att hylla en av de mest kända rockstjärnorna och hans debutplatta från 1970.

Jesus Kristus hade det ganska körigt idag för drygt tvåtusen år sedan. Såpass jävligt att det tog honom ungefär ettusenniohundrafyrtio år att komma över händelsen och i processen med att bearbeta sina upplevelser under den klassiska  påskhelgen gav han ut en skiva om sina upplevelser.

Gamla Skivor vill egentligen inte befatta sig med musikaler. Vi var på Cats, bjudna av svärföräldrarna på fina platser långt fram, och begrep ingenting. Olika katter som sjöng om saker som övergick redaktionens förstånd. ”Det var så som det var med Potty-Far…”

Jesus Christ Superstar gavs ut som konceptalbum innan den sattes upp som musikal. Dagens Deep Purple-koppling är given. I rollen som Jesus återfinner vi nämligen Ian Gillan. Härligt med en ordentlig rockröst på skivan och en jävligt bra grabb. Det är musikaliskt i ordets mest teateranpassade hänseende på skivan. En personlig favorit är King Herod’s Song som festligt berättar om hur det gick till då just Kung Herodes häcklade Jesus och ville att han skulle visa sina konster.

Hoppas att din långfredag blir lång men inte alltför plågsam, gå ut och njut av det vackra vädret och av det faktum att du är ledig några extra dagar från ditt annars så hopplösa arbetsliv. Rocka på, vi ses! ”Glad” påsk!

Truth And Janey – No Rest For The Wicked

15 Apr

Skall det vara fläsk, skall det vara Fredagsfläsk och ingen jämrans blandfärs! Det börjar bli vår även på Gamla Skivors redaktion och vi laddar för påsklov. Idag tillsammans med en trio från Iowa i Amerika.

Det är ingen som höjer på ögonbrynen åt att någon ger ut sin egen skiva nuförtiden. Det är för satan snarare regel än undantag att artister släpper skivor som de spelat in på egen hand och sedan prånglar ut på eget bevåg. Ja man skulle utan att överdriva kunna konstatera att de människor som släpper skivor är fler än de som köper skivor. Hur ska en sådan bransch kunna överleva?

1976, däremot, var det annorlunda. Konsumenterna konsumerade och var inte rädda att betala för sig. Producenterna i sin tur producerade och var inte rädda för att ta betalt. Problemet med att skivbolagen hade ensamrätt på att vara skivbolag var att skivbolagen bestämde i högre grad än idag vad konsumenterna skulle lyssna på. Detta passade inte våra tre huvudpersoner. Vi kanske ska presentera dem:

Billy Janey – gitarr och sång

Steven Bock – bas och sång

Dennis Bunce – trummor

Dessa tre gossar startade sig alltså en power-trio och fick lov att ge ut ett par singlar. De turnerade lite i grannstaterna och klarade sig fint på det men fick inte chansen att spela in och släppa en full-längdare (eller LP som mormor brukade kalla dem). De samlade ihop sina slantar och satsade dem på en inspelning i professionell studio, för övrigt den enda sortens studio som  fanns på den här tiden. En oberoende etikett (independent label) hjälpte dem att pressa och distribuera deras tusen exemplar, skivan ackompanjerades dessutom av ett av de elakaste omslagen någonsin. Skivorna sålde snabbt slut tack vare de hängivna fansen men där tog också bensinen slut. Truth And Janey splittrades året därpå. Herregud, påminner det om Hembyggdsorkestern eller vad? Jo, förutom att de tusen exemplaren står i princip orörda kvar i sina kartonger och väntar på att tiden skall bli mogen!

Derek Smalls?

Derek Smalls?

Dennis Bunce?

Dennis Bunce?

”Men ska du inte skriva om Jeff Beck idag?” kanske du tänker. Jo, det finns två Jeff Beck-vinklar. Jeff Becks första skiva hette Truth och det är därifrån Truth-delen i Truth And Janey kommer. Du kanske även minns att Gamla Skivor påpekade likheten mellan Jeff Beck och Nigel Tufnel i Spinal Tap? Ta då och kolla in Dennis Bunce och jämför gärna honom med basisten i Spinal Tap, Derek Smalls. Ganska lika, eller hur?

Men hur låter det då? Jo det kan vi tala om utan omsvep. Det är ganska rättfram hård rock vi talar om här. Inga krusiduller men ändå med en viss finess. Tvåstämmiga gitarrer här och där, en akustisk gitarr i bakgrunden på något ställe och med simultansång från de två sångarna. Kompetent trumspel bör även tilläggas. Bra låtar över hela skivan även om jag hade klarat mig fint utan bluescovern I’m Ready. Den blir helt enkelt lite väl stolpig och stelbent, både jämfört med de andra låtarna på skivan och de andra versionerna av den låten som jag har hört andra artister göra.

Mitt exemplar direktimporterades från Amerika i början av året, nypressad och grann. Mitt enda exemplar av skivan. Det finns de i Gamla Skivors närhet som äger skivan i åtminstone tre exemplar. Så bra kan man tycka att den är. Vad tycker du?

AC/DC – Powerage

8 Apr

Kalenderbitare förenen eder! Du som håller räkningen vet vilket Fredagsfläsk detta blir i ordningen, åt er andra har redaktionen räknat efter, detta skall föreställa det 23:e raka Fredagsfläsket på lika många fredagar. Desto mer intressant kan det vara att dagens inlägg också ska föreställa det hundrade inlägget på bloggen. En milstolpe!

Lika bra då att smälla till med en riktig rökare. En skiva som är årsbarn med redaktören, AC/DC:s höjdarplatta Powerage från 1978. Denna fanns först i samlingen på musikkassett tack vare en brådmogen önskelista en jul för längesedan i kombination med en tillmötesgående far som efter en eller två obligatoriska pilsnerdrickor i samband med en tura på sundet stod och bokstaverade A-C-D-C för en dansk skivhandlare. ”Nå så mener deg Äjsi Däjsi?” Svarade handlaren på sitt typiskt överlägsna och danska sätt. ”Jaja, kalla det vad ni vill. Har ni sånt?” Du har säkert hört eller sett DET HÄR men så illa blev det aldrig i min gode fars fall.

Det är inte särskilt progressivt det här, snarare tvärtom. AC/DC gillar det bäst när det är som det brukar. Det gäller säkert även för många av deras fans. Inte mycket blåsinstrument och syntar här inte. Detta till trots spelar sångaren Bon Scott blockflöjt på en av de nittionio andra skivorna som vi skrivit om tidigare här på Gamla Skivor. Kanske kommer du ihåg vad det gällde, annars kan du läsa om Blackfeather HÄR. Jag minns en intervju där Angus Young frågades om vilket hans senaste skivköp var. Svaret löd: ”Vilken är den senaste med Rolling Stones?” Så går det till i Australien alltså.

Bon Scott och hans mest diskreta byxor. Blocklöjten har han i fickan.

Bon Scott och hans mest diskreta byxor. Blocklöjten har han i fickan.

Jag kan mala på och på om Powerage. Den innehåller en massa bra låtar. Riff Raff, Sin City och Up To My Neck In You är bara några av dem. På kassetten som jag nämnde tidigare fanns även låten Cold Hearted Man med, en låt som skulle kunna ha blivit en AC/DC-klassiker om den bara fått en ärlig chans. Nu fanns den bara med på den Europeiska versionen. En typisk låt hur som helst. Basen pumpar på och Phil Rudd spelar rockkompet på trummorna med ett sväng som få eller ingen lyckas åstadkomma med så enkla medel. Basen ansvarar Cliff Williams för och detta är även hans debut med bandet.

Powerage som är AC/DC:s femte skiva, är den första skivan som släpptes hyfsat samtidigt världen över och med samma omslag oavsett var på  jorden man köpte den. Tidigare hade den Australiensiska upplagan skiljt sig från övriga världens.

Min favoritlåt från Powerage är Whats Next To The Moon och det är den vi lyssnar på idag. En låt som börjar lite trevande och försiktigt men som efterhand byggs upp och exploderar i groove, sväng och allmänt ös. Så jäkla bra! Kul text om en man som misstänks ha mördat sin flickvän på grund av att hon inte tillgodosett hans behov riktigt. Jag skickar med den för analys. Trevlig helg och ha det bra.

Well I tied my baby to the railroad track
 Cannonball down the line
 Givin' that woman just one more chance
 To give it to me one more time
 Engineer wishin' he was home in bed
 Dreamin' 'bout Casey Jones
 Wide eyed woman half a mile ahead
 Thinkin' 'bout broken bones
 It's your love that I want
 It's your love that I need
 It's your love gotta have
 It's your love

 Heavenly body flyin' across the sky
 Superman was outta town
 Come on honey gotta change your tune
 Cause it's a long way down
 Clark Kent lookin' for a free ride
 Thinkin' about Louis Lane
 It's a bird it's a plane it's suicide
 And that'd be a shame
 It's your love that I want
 It's your love that I need
 It's your love gotta have
 It's your love
 But what's next to the moon

 Long arm lookin' for a finger print
 Tryin' to find a mystery clue
 Hittin' me with the third degree
 Working on the thumb screw
 All right officer I confess
 Everything's coming back
 I didn't mean to hurt that woman of mine
 It was a heart attack
 It's your love that I want
 It's your love that I need
 It's your love gotta have
 It's your love guaranteed
 Your love that I want
 It's your love that I need
 It's your love gotta have
 It's your love
 What's next to the moon
 

Colosseum – Valentyne Suit

1 Apr

OK! April april, så fick vi det överstökat. Nu är det allvar, det är fredag och det är Fredagsfläsk. Halloween, aprilskämt, påsk, jul och andra nymodigheter kommer vi inte att böja oss för. Gamla Skivor är en icke konfessionell blogg som likt en blöt filt klistrar sig fast utanpå alla det moderna samhällets högtider och andra jippon. Det finns bara en sed och ett bruk som räknas och det är Fredagsfläsk. Någon emot? Nej jag tänkte väl det.

Valentyne Suite på Vertigo

Valentyne Suite på Vertigo

Så till dagens Gamla Skiva, en som med tanke på namnet kanske passat bättre på Alla hjärtans Dag men återigen: Vi böjer oss aldrig! Valentyne Suit med orkestern Colosseum är en debut från året 1969. Det är inte Colosseums debutskiva dock, detta är deras andra. Det är däremot så att dagens skiva är den första som släpptes på Vertigo-etiketten. Vertigo-etiketten låg under Philips och skulle lansera musik som inte riktigt ville falla ned i de breda fårorna. Här återfanns även band som Black Sabbath och Uriah Heep.

Tillbaka till skivan. Valentyne Suite är ett progg-jazz-rock-monster i min smak. Öppningsspåret The Kettle är det som vi lyssnar på idag börjar med ett ganska envetet gitarr-riff och det är ingen överraskning att det blivit samplat. Fatboy Slim lånade riffet till sin Push The Tempo och gjorde en tokrolig och sevärd video. Ka-ching så var han rik nog att dra sig undan rampljuset. En annan favorit från skivan är The Machine Demands A Sacrifice. Det som gäller är en snortajt rytmsektion och ett driv som heter duga över hela linjen. Lite blås som flippar ut mellan varven och en hes sångare med attityd (inte Rod Stewart idag dock…).

Colosseum släppte fler skivor, genererade spinn offs och fick dessutom en uppföljare med tillnamnet II, alltså Colosseum II. Inget för dig och mig kanske men med Gary Moore på gitarr. Nu hinns det inte med att skriva mer. Ha en trevlig helg och se till att lura din korkade omgivning både en och två gånger idag. Imorgon är det återigen du själv som blir lurad i livets stora aprilskämt!

Apropå att vara lurad kan jag tala om att mitt exemplar av Valentyne Suit är på Island-etiketten…

%d bloggare gillar detta: