Arkiv | maj, 2011

Toad

27 Maj

Dags igen för veckans höjdpunkt i den annars så klena tillvaron: Fredagsfläsk!

Veckans fläsk kommer från landet som så många gånger förväxlats med det land som jag kallar mitt. Jag är inte ens säker på att den amerikanska sökmotorns översättningstjänst vet skillnaden. Jag talar om landet som tagit neutraliteten till nya höjder, jag talar om Schweiz. På besök hos min syster i Amerika, när hon var Au-Pair där, tussade hennes arbetsgivare ihop mig med två snubbar som tydligen också var svenskar. Jag var skeptisk redan från början men när de började tala utrikiska med mig förstod jag att allt inte stod rätt till. De var från Schweiz. Vi var inte alls från samma land, de bara låter likadant för en jänkare som förmodligen knappt ens visste att det finns olika länder i You-roop.

Jo, schweizarna är såpass neutrala att de inte kunnat välja språk, de har tagit till sig tre av grannländernas tungomål, samt hittat på sitt eget, rätoromanska. Jävla velande! Desto mer beslutsamma var männen i Schweiz som inte lät kärringarna rösta förrän 1971. Fast vad gör det för skillnad de röstar väl ändå som gubben bestämt? Ett annat problem med Schweiz är både stavning och uttal av namnet. Framförallt uttalet ställer till det. Kollar man ishockey-VM får man tydligt höra att det uttalas med ett S-ljud i början och med ett sch-ljud i slutet. Om du undrar hur det egentligen uttalas kan du klicka HÄR.

Toad, powertrion. Den inhyrda sångaren är ej med på bilden.

Toad, powertrion. Den inhyrda sångaren är ej med på bilden.

Nog om landet, mer om bandet. För dagens Gamla Skiva spelades in av ett schweiziskt band, mitt bland alla gökur, fällknivar och fin choklad. Orkestern heter Toad och är sprungen ur orkestern Brainticket. Toad var en powertrio som lade ut sången på entreprenad. Alltså var de en kvartett. Eller en trio plus en. Eller en kvartett. Du ser, velande igen.

Sångaren Benjamin Jaeger verkar ha lämnat bandet innan att debutplattan släpptes 1971. Den som verkar ha lämnat flest fotspår efter sig är gitarristen Vic Vergeat. Han spelade ett tag med Hawkwind och håller på med musik än idag. Hans hemsida skvallrar om att 2008 var ett tufft år och sedan har han inte skrivit mer. Vågar vi gissa att det var ännu värre med 2009 och 2010? En spelning hade han för en vecka sedan i Lugano. Kul!

En annan kändis har ett finger med i spelet. Nämligen huvudpersonen från Gamla Skivors senaste temavecka, nämligen Martin Birch. Det är han som ”rattat ljudet” eller så kallat mixat skivan.

Jo, vi har talat om sångaren som inte var medlem i bandet och han är bra. Krut i pipan så det räcker och blir över. Det är väl det som är charmen med att vara löneslav. Man vet aldrig när eller varför man får sparken och tvingas att göra sitt bästa hela tiden! Han är verkligen inspirerad. En annan kille som inte sparar på krutet är gitarristen Vic. Hans gitarr tjuter och visslar, distad och med lite wah wah på toppen. Bra jobbat hela tiden. Rytmsektionen tänker jag inte skriva så mycket om. De gör vad de ska och man ska väl inte vänta sig mindre. Bra jobbat helt enkelt!

Dagens låt är Pigs Walk. En riktig stänkare som rent själsligt knyter an till fredagsfläsket för två veckor sedan, Chicken Shack – Imagination Lady. Riktigt så energisk är nu inte hela skivan. Man byter tempo och varierar intensiteten, bitvis är det riktigt tung-gung och gammal hederlig bluesrock. Bra är det i alla fall. Hoppas att det smakar. Trevlig helg!

Annonser

Ufo – 2

20 Maj

Utan vidare tjafs kommer här veckans Fredagsfläsk!

Vi har läst om den första plattan, här kommer den andra. Orkestern Ufo hade problem med att välja namn på sin andra platta så den har flera namn. Kanske är det enligt den gamla goda devisen Kärt barn har många namn. Det finns det logiska namnet Ufo – 2 som är logiskt med tanke på att det är det andra albumet med gruppen. Det finns det traditionella namnet Flying som har viss samhörighet med omslagsbilden, en gubbe som flyger och i bakgrunden flygande tefat (Ufon). Det finns det långa och innehållsdeklarerande namnet One Hour Of Space Rock. För det är väl just det som det är frågan om idag. Rymdrock. Allt från bandnamnet till omslaget och en av de tre albumtitlarna skvallrar om det. Vi slipper dessutom syntarna idag. Ufo lyckas nämligen med att spela rymdrock med hjälp av endast gitarr, bas och trummor. Precis som titeln lovar är det också en timmes musik du köper när du köper denna skiva.

Ufo – Ufo 2: Flying (One Hour Of Space Rock) kom ut 1971 på Beacon men Gamla Skivor-redaktionen har fått nöja sig med en tysk Nova. Som det kan gå…

Michael Bolton

Michael Bolton

Mick Bolton

Mick Bolton

Gitarristen Mick Bolton spelar här på vad som skulle bli hans sista studioplatta med bandet. En liveplatta kom han att medverka på och sedan tog det stopp för dårskapen och en mer rock n’ roll-orienterad Michael Schenker fick ersätta honom. Nu ska vi passa oss för att blanda ihop Mick Bolton med ärkehockeyns fanbärare nummer ett Michael Bolton.

Det jammas på rätt friskt i dagens Gamla Skiva och det fick räcka med fem låtar på en timme. Det är framförallt titelspåret Flying med sin nästan sidlånga halvtimme som drar upp genomsnittstiden för låtarna. Min personliga favorit är öppningsspåret Silver Bird. Den handlar om en man som en morgon hittar en gigantisk silverfågel på marken som han i sin nyfikenhet undersöker noggrannare. Efter en stund öppnas en dörr och en konstig varelse tittar ut och erbjuder låtens huvudperson en åktur. Låten i sig har en återhållsamhet som även när alla spelar loss och jammar på i diverse soloprestationer lyckas behålla sitt lugn. Extremt bra.

Min stora behållning är sångaren Phil Mogg och hans attityd. Han lyckas med det stora konstverket att låta blasé och kaxig på en och samma gång. Mycket bra! Tyvärr får han inte riktigt det utrymme han förtjänar på skivan men gör desto bättre ifrån sig när han väl får chansen.

Dagens klipp består av hela skivan i ett svep så om du har en timme över kan du lika gärna höja volymen och luta dig bakåt. Det finns sämre sätt att avsluta arbetsveckan på. Om din chef hänger över dig med piskan i handen hinner du säkert höra öppningsspåret, det behövs bara sju minuter.

Trevlig helg!


Chicken Shack – Imagination Lady

13 Maj

Arbetare, kom upp ur ditt träsk! Det är dags för Fredagsfläsk!

Och vilket fläsk sen. Idag kommer vi tillbaka till urtypen för Fredagsfläsket. Det är urkraft, det är sväng och det gitarrer. Dagens skiva börjar med en ilsken gitarrton, dubbeltramp och en basist som driver alltsammans framåt med en sällan skådad intensitet. Man är nästan slut innan det har börjat, så ösigt är det. Crying Won’t Help You Now heter låten, Chicken Shack heter orkestern, Stan Webb heter kapellmästaren och Imagination Lady heter skivan. Jag vet, det är egentligen helt sjukt att den inte har omskrivits tidigare här på Gamla Skivor. Vi får helt enkelt se över våra rutiner och ta till oss av eventuell kritik. Uttrycket bättre sent än aldrig har aldrig tidigare passat bättre.

Stan Webb nu.

Stan Webb nu.

Stan Webb då.

Stan Webb då.

Det är femte skivan från Chicken Shack med gitarristen och sångaren Stan Webb i täten. Vid just det här tillfället var Chicken Shack en trio och de måste väl klass in under kategorin av trios med förnamnet Power (ja, med stort P)? För jisses vilken Power Trio! Vi har tidigare läst om när Gamla Skivor gjorde slut med den stora DVD och TV-spels sajten med det något motsägelsefulla namnet CDON. Det skar sig på grund av en orimlig leveranstid av en skiva med Christine Perfect. Läs mer om det HÄR. Christine Perfect sjöng först i Chicken Shack och då framstår bandet som mer av ett renodlat bluesband med blås och orgel. Vid tidpunkten för dagens skiva är det däremot endast fyra ingredienser i soppan, nämligen: wah wah-gitarr, elbas, trummor och lite sång. Om du inte sett wah wah-pedalen så beror det förmodligen på att Stan Webbs fot är placerad ovanpå den hela tiden.

Det är inte lätt att välja låt idag. Tidigare nämnda Crying Won’t Help You Now och låten Daughter Of The Hillside samt Going Down förtjänar alla sin plats här idag. Den som kvalar in på den mest framhållna platsen blir dock ingen av dessa utan det blir låten Poor Boy. En låt som väl representerar skivan. Bra rytmsektion och bra sång men framförallt gitarr i överflöd. Tre eller fyra gitarrsolon på skivan platsar på en topp-tio-lista över ruggigt bra gitarrsolon.

Apropå solon vill man gärna påminna om Telling Your Fortune, låten som börjar med en härlig attityd och gott riffande men som snart övergår till ett av de bästa trumsolona någonsin. Härligt att man släpper fram talangerna! Paul Hancox heter just denna. Han var bara med i bandet just då, 1972.

Många verkar hålla de tidigare plattorna högst, särskilt de med Christine Perfect på sång, för Gamla Skivors del är detta favoriten. Stan Webb maler på än idag med sitt Chicken Shack och du maler på på ditt kneg. Nu är det helg och låt oss hoppas att den blir en bra helg. Ha det fint, vi ses!

Procession – Frontiera

6 Maj

Efter ett kort uppehåll är bloggens enda fasta punkt i tillvaron tillbaka. Det har blivit dags för Fredagsfläsk!

Du kanske reagerade i måndags då jag refererade till Procession. Stallkamrater till Quella Vecchia Locanda på etiketten Help och från samma italienska by, Rom. Det är väl lika bra att erkänna, jag trodde att dagens Gamla Skiva hade avhandlats tidigare men det var tydligen på en annan planet och för mycket längesedan.

Packa ner din bästa italienare, mer får inte plats!

Packa ner din bästa italienare, mer får inte plats!

Italien har förutom klassiska sportbilar, klassiska maträtter och klassiska rövhål även producerat en del klassiska progressiva rockband. Detta är ingen nyhet för prenumeranten.
I dagens fläsk träffar vi alltså orkestern Procession och deras första skiva Frontiera från 1972. Procession kom som sagt från Rom och släppte två album som inte rönte någon större framgång under bandets levnadstid. Detta, det första, anses dock vara det bättre av de två och textmässigt handlar det om emigration och om att lämna sitt hem. Inget muntert alltså! Idag lyssnar vi exempelvis på öppningslåten Ancora Una Notte (En Natt Till) som handlar om sista natten innan man lämnar sitt hem för att fly. Att emigrera är temat på hela plattan och är det kanske därför som omslaget föreställer en resväska. Detta får mig att tänka på hur vännerna, en efter en, lämnar Malmö. Mycket sorgligt!

Det slående med flera av de italienska progg-monstrena är att bandmedlemmarna ofta var multiintsrumentalister. Det blir ofta mycket akustiska gitarrer, syntar och en del stråkar blandas med distade gitarrer och stökiga trummor. Låt oss icke heller glömma att många av medlemmarna fuskar på diverse blåsinstrument. Processions sångare bjuder på såväl flöjt som saxofon.

Frontiera är lite av en blandad kompott. Sinnessjukt mangel och vansinnesutbrott blandat med mer vemodiga toner och akustiska partier. Gitarristen vinner väl förstapriset för sina stabila insatser.
Procession återförenades 2006 och släppte ett album, det tredje.

Ikväll ses vi väl på Bodoni där en fusion, eller sammanslagning för den delen, av de två hembygsorkestrarna spelar? Skånska Mord var namnet. Två andra orkestrar också såvitt jag kan förstå. Trevlig helg!

Quella Vecchia Locanda

2 Maj

Jag vet vad du tänker… ”Inget fredagfläsk? Vad fan! Det låter ju helt barockt!” Det kanske du tycker men då har du inte hört debutplattan med Quella Vecchia Locanda, den självbetitlade från 1972. DET låter barockt. Namnet verkar betyda något i stil med Det Gamla Värdshuset. Kan du mer om italienska får du gärna rätta mig.

Quella Vecchia Locanda

Quella Vecchia Locanda

En del progressive-band plockade influenser från den klassiska musiken, lyssna bara på Emerson, Lake & Palmer. De gamla romarna ville inte vara sämre. Quella Vecchia Locanda är ett glatt gäng från Italiens huvudstad och stallkamrater med Procession. De låg båda på etiketten Help!.

I konceptet med de klassiska influenserna ingår en del åtaganden. Man kan till exempel inte nöja sig med tre ackord spelat på gitarr, bas och trummor, nej det krävs en annan instrumentering. Här är det mer frågan om basfiol och flöjt! Tyvärr är jag som sagt ingen höjdare på italienska men jag gissar ändå att man inte sjunger om alkoholhaltiga drycker (vin undantaget) och bilar. Sjunger man om brudar är det nog mest krossade hjärtan och liknande. Förmodligen en och annan beskrivning av naturen eller filosofiska funderingar.

Fiolen är elektrisk och spelas av Donald Lax, en jänkare i exil som togs om hand av de fem italienarna som först bildade bandet 1970. Klarinetten som dyker upp på skivan spelas av Donalds bror Peter som dog några år efter skivsläppet utan att någonsin omnämnas för sina insatser på skivan. Någon med galghumor skulle kunna säga att han förr var en livad Lax, nu är han en gravad… Donald rockar däremot vidare med skivinspelningar, bröllop och kalas samt med egen hemsida.

Dagens klipp är den inledande Prologo. Ganska representativt för vad vi får höra på resten av skivan. Bra grejer alltså. Redaktionens exemplar är en efterpress som kom 2007 och att vi nöjer oss med en nypress är väl inget som man behöver höja på ögonbrynen åt. Mer anmärkningsvärt är att antalet besökare paradoxalt nog ökade då man hoppade över ett fredagsfläsk. Det första sedan starten 2010. Det återstår att se om det blir fläsk kommande fredag…

%d bloggare gillar detta: