Arkiv | juni, 2011

Captain Beyond

24 Jun

OK! Idag bjuds det inlagt Fredagsfläsk, lökfläsk och senapsfläsk. Glöm inte snapsen. Redaktionen ångar på för fullt medan du förmodligen dansar som små grodor eller något liknande. Idag går det fint med dans, tokig dans närmare bestämt. Särskilt tokig baklängesdans. Dagens Gamla Skiva innehåller spåret Dancing Madly Backwards. Kanske ska du dansa på ett sådant sätt, kanske efter att du druckit redaktionens favoritsnaps Aalborgs Jubileumsakvavit  (OBS! artonårsgräns på hemsidan).

Rätt gissat! Captain Beyond!
Rätt gissat! Captain Beyond!

Nåja. Idag har vi anledning att återkomma till vårt favoritband Deep Purple och på vilket fint sätt vi gör det! Sångaren i Captain Beyond heter Rod Evans och han sjöng från början i Deep Purple. Han passade tydligen inte i orkestern och fick ge plats åt Ian Gillan, vår favoritjesus och mannen som fick en fin bild på långfredagens Fredagsfläsk. Nu visade sig Rod Evans inte vara den som gråter och har sig över eventuell utspilld mjölk. Nej, han tog sitt pick och pack och började spela med ett par jänkare med förflutet i Iron Butterfly. Bra gjort!

Rätt gissat! Omslaget till Captain Beyonds första skiva.
Rätt gissat! Omslaget till Captain Beyonds första skiva.

Dagens skiva kom 1972 och är bandets debut. Nu hinns det tyvärr inte skrivas en massa broderier om ovesäntligheter. Sillen står på bordet och snapsen är immig och grann. Så pang på! Captain Beyond är däremot inte särskilt rätframma i sin approach. Man bjuder lyssnaren på musikaliska kringelikrokar och varierande arrangemang. Försiktiga partier och rårörda gitarrer blandas med varsam hand. Rod Evans kommer till sin rätt på den här plattan. Han sjunger med en självklarhet och utan att göra sig till. Han sjunger bara helt enkelt och han gör det bra.

Till favoriterna hör Can’t Feel Nothing (part 1), Mesmerization Eclipse och öppningsspåret och tidigare nämnda Dancing Madly Backwards. Idag bjuder vi på mer lyssning än läsning. Klippet här under innehåller de första tre låtarna från plattan. Ta det lugnt med snapsen och om du råkar läsa det här imorgon beklagar jag också att du tog den där sista snapsen. Nåja du har hela semestern på dig att bli kry igen. Rock on!

Annonser

Amboy Dukes – Tooth Fang & Claw

17 Jun

Dagens Fredagsfläsk har en viss eftersmak av vilt. Kanske är det kokta vildsvinsfläsket stekt!

Vi har kommit fram till kapitlet Amboy Dukes och börjar i den avslutande änden av deras karriär. Vi kommer nämligen idag att lära oss mer om deras sista platta, Tooth, Fang & Claw från 1974. Det finns en detalj på omslaget som skvallrar om att detta skulle kunna bli den sista plattan för gänget. Man har nämligen adderat ett Ted Nugent’s till namnet Amboy Dukes. Det brukar inte vara bra om sådant dyker upp en bit in i karriären. Det är skillnad om man har ett känt namn och vill ge ett nytt band en flygande start som exempelvis Frehley’s comet [Ace Frehley red. anm.] eller Ritchie Blackmore’s Rainbow. En annan inte så liten detalj och kanske inte så subtil som resten av bandet hoppades på i förväg, är det faktum att det är Ted Nugents nuna som så listigt klippts in bakom lejonansiktet på omslaget. Hmmm… det luktar hostile takeover lång väg.

Egentligen är det som så att detta inte är en Amboy Dukes-platta, utan orkestern hade lämnat skutan för ett tag sedan, redan innan den föregående plattan Call Of The Wild. Dessa två plattorna (Call Of The Wild och Tooth Fang & Claw) släpptes på Frank Zappas etikett DiscReet Records. Enligt Ted Nugent var det han själv som skötte ruljansen vid den här tiden. Så här beskriver han situationen:

”Det var aldrig ett egentligt break-up i Amboy Dukes. Det var en slags svängdörrsmentalitet med musikerna. Jag var så upprörd med tanke på hur mycket arbete jag lade ner och med en konstant psykisk misshandel från musikerna. Jag räddade dem ur fängelset för att ha brutit sig in i en colamaskin eller för att de åkt fast med en joint. Det kändes som jag var barnvakt. Jag fungerade också som turnémanager. Jag brukade boka spelningar. Jag brukade hålla all utrustning i ordning. Brukade jag byta olja i bilarna. Jag brukade köra lastbil och ställa upp grejorna. Jag hanterade alla hotell. Jag skötte all bokföring. Jag gjorde allt.”

Stackars Ted. Det är synd när sånt drabbar en sån ödmjuk kille…

Titta noga, en stor vit buffel!

Titta noga, en stor vit buffel!

Hursomhelst är det en rökare till platta och en språngbräda in i den första riktiga Ted Nugent-plattan. Den som heter likadant som mannen själv och som innehåller en hel del av hans stora hits. Amboy Dukes började spela i slutet av sextiotalet och de hade ett sound som var ganska präglat av tiden. Sextiotalspop. Lite acid, lite flowers men hela tiden tillräckligt lite för att Ted inte skulle få hippie- knark-  och bögnoja. På dagens Gamla Skiva är det däremot rock n’ roll och jakt som är de två stora temana. Vi lyssnar på en av låtarna om jakt eller om villebråd, Great White Buffalo. Man kan läsa in en del om hållbar utveckling i texten och det känns väl up to date? Snabb och smidig och ett jävla drag i gitarren är det i varje fall.

När man använder sig av uttrycket great white buffalo menar man oftast något ovanligt eller något som man kan gå en hel livstid utan att se. Kanske kan man säga att Stonewall-plattan i original är en great white buffalo…

Övrigt värt att nämna är bland andra Living In The Woods som handlar om att leva i ödemarken,  en minst sagt energisk cover av Chuck Berrys Maybelline och den akustiska och trevliga Sasha.

Jaja, hoppas att du gillar den. Just idag kan du inte rubba redaktionens goda humör. Sommaren är här och jobbet ska få stå till sidan i åtta veckor. Hurra! Vad detta innebär för bloggen är svårt att säga. Kanske mer tid för att skriva om skivor eller många fredagar på resande fot kommer att leda till en svacka… Vi får se. Sprid ryktet om Gamla Skivor och håll skivspelaren snurrande så lovar jag att hålla igång så gott som det går. Rocka på!!!

Budgie – Never Turn Your Back On A Friend

10 Jun

När vi nu är på god väg mot det som husmor kallar rötmånaden börjar det lukta härsket om dagens Fredagsfläsk? Nej, ty det är ännu en skiva med lång hållbarhet. Inget kort datum på dagens Gamla Skiva som hållit måttet sedan den släpptes 1971.

Budgie, vill inte hoppa upp på pinnen!

Budgie, vill inte hoppa upp på pinnen!

Detta är den tredje plattan med britterna i Budgie. Om Status Quo ser lite sådär lantligt jeans-tuffa ut ser Budgie mer påläst rollspels-tuffa ut. Sångaren och basisten, Burke Shelley balanserar på rätt sida om TV-brillorna med sina pilotinspirerade glojärn.  Det är kul med orkestrar som inte ser sådär vidare rockstjärniga ut. Bachman Turner Overdrive, Iron Maiden och Status Quo ser ju ut lite som du och jag, lite som vem som helst, lite som en vanlig fuling. Inte som Manowar och de där andra sexigt spännande tuffa.

Om Budgie ser smått nördiga ut låter de desto hårdare. Det är ganska tunga riff och med tanke på att plattan fyller fyrtio i år är det spännande att tänka på hur tungt det kan ha låtit då. Det där med relativiteten igen… Sången är högt pitchad och påminner inte så lite om Geddy Lee i Rush. Rytmsektionen tung och bastant men tyvärr, tycker jag, ofta på gränsen för vad de tekniska förmågorna i orkestern kan prestera. Hursomhelst riffas och rockas det på ganska ihärdigt och soundet är brutalt för sin tid. Säkert än idag, jag slår vad om att din livskamrat tycker att det är ett jäkla väsen!

Man kanske ska nämna några låttitlarna. En del är ganska fyndiga. You’re the Biggest Thing Since Powdered Milk är en komplimang som heter duga, In the Grip of a Tyrefitter’s Hand är också ett sätt att beskriva ett fast handslag.

Skivan innehåller en vital cover av Baby Please Don’t Go, en låt som även Ted Nugent och AC/DC bland andra har gjort covers på. Två av sina låtar fick Budgie i sin tur bjuda Metallica på som gjort egna versioner av dagens klipp Breadfan och även låten Crash Course In Brain Surgery (festliga titlar igen…).

Ordet budgie betyder undulat och det är väl därför som en hel del av Budgies skivor pryds av undulater. Omslaget till dagens skiva tecknades av en gammal bekant här på bloggen, nämligen av Roger Dean. Mannen som är ansvarig för några av Uriah Heeps omslag. Du känner säkert igen stilen!

Hoppas att det smakar. Trevlig helg.

Status Quo – Dog Of Two Head

6 Jun

Allting är relativt! Det är sant. Vad är det annars som gör att man kan känna sig som en lotto-miljonär om man råkar höra Holy Diver med DIO på radions P3? Samma låt som du kan spela hemma på stereon när som helst, samma låt som du redan har hört en miljon gånger. Det som gör att det känns så härligt är för att du är medveten om vad alternativet är: diskodunka som ingen jävel över grundskoleålder orkar höra på i mer än en halv minut. Det är denna relativitetsteori som gör att Vingar med Mikael Rickfors är topp tre av de bästa låtarna och Rockin’ All Over The World med Status Quo ligger etta. Det är bara frågan om att sätta det i ett sammanhang. Just i detta fallet är det gympalektionerna i mellanstadiet som är sammanhanget. För många människor både börjar och slutar bekantskapen med Status Quo med den låten och Gamla Skivor ska försöka att ändra på det idag.

Status Quo

Status Quo

Att denna relativitetsteori endast är en teori och ingen lag bevisar det faktum att en armé av besvikna, upprörda och rödgråtna raggare inte kunde låta sig roas av någon annan orkester då Status Quo ställde in sin spelning på Hultsfredsfestivalen 1991 med kort varsel. Sven Ingvars och Slayer fick försöka fylla luckan men det hjälpte inte. HÄR ett klipp som visar en hittills ovetande musiclover och HÄR ett klipp som visar hur besviken man kan bli. De gemensamma nämnarna är talfel, denim och fylla. Ja, det är väl så vi brukar känna igen de som älskar ”Stäjtus”. Det enda som kunde trösta var Ulf Lundells värmande ord: ”Ett inställt gig är också ett gig.”

Nej, nu var det inte meningen att raljera över Satus Quo:s fanbase. De får dricka hur mycket de vill, de får prata värmländska, dalmål eller rotvälska bäst de vill och de får gladeligen matcha denim med denim. Dessutom är det kul med band som liknar sina fans eller vice versa.

Det som gjort Status Quo kända är deras boogie-rock, deras gubbrock. Dagens skiva kom ut 1971 i brytpunkten mellan de allra första plattorna som lutade åt psykedelisk 60-tals-pop och de senaste trettio årens boogierock. Det finns drag av de båda stilarna och i min smak är det också här som Status Quo kommer bäst till sin rätt. På Dog Of Two head finns en energi och ett driv som försvagats med tiden och blivit en dansbandshybrid vilket bevisas HÄR i klippet från Bingolotto 2001.

Dagens inlägg får också fungera som en öronöppnare för fler band. Du kanske tror att Creedence Clearwater Revival bara är Bad Moon Rising och coverband i ett öltält, du kanske tror att ZZ Top bara är två skägg och en mustasch. Gnugga dig i öronen och lyssna igen och se dessutom till att lyssna på rätt skivor.

Ike & Tina Turner – Workin’ Together

3 Jun

Dagens Fredagsfläsk är en frusen kotlett som används för att lindra en rodnande kind. Tina Turner, kvinnan vars namn är en allitteration, fick minst sagt utstå en del elakheter men får väl sägas ha revanscherat sig ordentligt med tiden.

Har du inte sett filmen Tina: What’s Love Got To Do With It? kan det kanske vara läge för det. Kort resumé: En ung flicka går på konsert och får sjunga med hjälten Ike. Ike visar sig vara något helt annat än en hjälte nämligen en usel hustrumisshandlare och knarkare. Tina har svårt att lämna Ike och de står i en viss beroendeställning till varandra. Tina spelar in skiva med den mer balanserade personligheten Phil Spector. Ike är mest förbannad och hög hela tiden och spöar Tina. Till sist drar Tina och lyckas stå på egna ben (och vilka ben sen!).

Ja, nu är det inte Steamy Windows eller Simply The Best som tillhör mina favoriter och det gör lite ont i mina feministiska sidor att erkänna att det nog är Ike-tiden som är mest intressant. Svårt att känna sympati för en sån kille men han hade en näsa inte bara för kokain utan även för talang när han anställde Tina som sångerska och han kunde även skriva låtar.

Omslaget till Workin' Together

Omslaget till Workin' Together

Konvolutets baksida

Konvolutets baksida

Idag blir det ett sånt där klipp utan omslagsbilden, istället blir det solljus genom vatten. Fint och allt men kanske mer passande för Enya eller nån annan mög-artist. Jag tänkte att vi kunde uppehålla oss vid omslagsbilden lite grand. Vi har Ike och Tina i mug-shot-positioner och bilden visar precis på vilken problematik som drabbade duon. Tina är i förgrunden och skymmer en del av Ike. Ike står lite snett bakom och är skitförbannad. Han ser inte precis ut som en svärmorsdröm med sin elaka blick. Ja, det ser inte ut att vara någon smekmånadsstämning precis… Jag tycker att omslaget arbetar ganska mycket stick i stäv med albumets titel. Inte ser väl de ut som ett par som kan samarbeta? Inte är väl Tina Ikes kartläsare i livet? Detta förstärks ännu mer av bilden på konvolutets baksida. Tina är glad, Ike asförbannad och blänger ilsket (glor mögigt på skånska) genom ett trasigt fönster. Mysfaktor: låg.

En som däremot är duktig på att läsa karta och på att samarbeta är den svenska Tina Turner. Hon har en försvenskad stavning på det gemensamma namnet. Jag bifogar två idolbilder som kanske ska kunna reda ut förvirringen kring vem som är vem av dessa båda starka kvinnor.

Tina & Tina

Tina & Tina

Workin’ Together kom ut 1971 tillsammans med en handfull skivor från den dynamiska duon. De var minst sagt kreativa och det kan väl kanske räknas till en av uppsidorna med att knarka som en lastbilschaufför. Man sover inte så mycket och har gott om tid till att skriva låtar, spela in covers och släppa skivor.

Ike Turner verkar ha varit en bokstavstrollare. Inte nog med att han gav sin fru en allitteration som namn för att få lite mer schvung i namnet, precis som i de fräsiga exemplen Kalles Kaviar och Knugens Kuk. Det är allitterationen som gör det. När jag läser på konvolutet står Ike bara som upphovsman till tre av låtarna. John Lennon/McCartney och John Fogerty har gjort varsin (OBS covers!). Ett annat namn som kommer upp bland låtskrivarna är Eki Renrut. Vem är han? Rena rama Da Vinci koden detta ju! Kan det vara ett anagram på Ike Turner eller? Nej inte ens det, det är bara hans namn baklänges… Något slags ekonomiskt fiffel bör ligga bakom detta tilltag.

Fogerty-låten är Proud Mary, som också får ses som skivans stora hit. Tina spelar den fortfarande live. Lennon/McCartney-låten är Get Back. Min favoritlåt på skivan är den funkiga, svettiga och kaxiga Game Of Love. Tina får lov att berätta vilken himla girlpower hon har och att killar minsann inte kan behandla henne hursomhelst. Låten skriven av hennes plågoande och make. Besk eftersmak någon? Extremt bra trots allt. Hela skivan är bluesig, funkig och bra. Gå ut och köp, du har hela långhelgen på dig att lyssna. Sitt nu inte inne och läs om Gamla Skivor, ge dig ut bland skivaffärernas backar och bläddra. Trevlig helg!

%d bloggare gillar detta: