Arkiv | juli, 2011

Swampgas

29 Jul

Bättre sent än aldrig, här kommer ett konserverat Fredagsfläsk!

”Vi lägger ner bandet, Artie kommer aldrig att ge ut skivan!” Kan det ha varit så det lät när Swampgas hade sitt sista bandmöte? Artie är Artie Kornfeld. Samme Artie som som var ansvarig för spektaklet i Woodstock 1969 och som hade ett finger med i spelet när det gällde att upptäcka, marknadsföra eller utveckla en faslig massa artister.

Artie hade hittat ett nytt band, Swampgas. Han hjälpte dem att spela in en skiva och krediterade sig själv som medproducent. Sen hamnade Artie i ekonomiskt trångmål och skivan förblev outgiven. Bandet splittrades och då gavs skivan ut. Ja som du kanske förstår är detta den korta versionen. Artie eller någon av orkestermedlemmarna, för den delen, skulle säkert kunna berätta mer. Skivan släpptes på Buddah-etiketten som var Arties alldeles egna skivetikett vid tillfället.

Det här inlägget har legat och jäst ett tag, speciellt som skivans höjdpunkt, den inledande Potato Strut, inte har funnits att hitta på youtube. Nu, pang bom, finns den plötsligt där och i samma stund känns det angeläget att dela med sig av denna platta. Tyvärr kommer New York-kvartetten inte riktigt upp i samma klass på resten av plattan.

Kim Ornitz, som Joe Cocker och en AGA-spis!

Kim Ornitz, som Joe Cocker och en AGA-spis!

Potato Strut börjar med ett busenkelt riff som spelas lite fram och tillbaka och i varierande tempo. Släpiga trummor och bas som utmanar gitarren till duell fram tills gitarrsolot börjar. Det låter som om att trummisen slår ganska löst på trummorna, han tassar mest lite bredvid men det funkar trots det ganska bra. Sångaren, Kim Ornitz, är lagom blasé och stämmer väl ganska bra överens med dåtidens fyllo/poet/fri själ-ideal. Samtidigt är han tuff som en aga-spis! Jag kommer att tänka på Joe Cocker när jag hör honom.

Låten Eulogy är en lätt-riffig historia som bygger på samma princip som Potato Strut men med vissa akustiska inslag. I övrigt puttrar det på. En bra platta som inte riktigt når upp till de förväntningar som öppningsspåret väcker. Släpp dina förväntningar, öppna dina sinnen och du kommer att uppskatta resten av albumet också!

En kort passus om namnet också. Varför heter man Sumpgas? Detta samlingsnamn för ett antal gaser gaser som bildas vid nedbrytning av biologiskt material, främst under vatten. Kunde varit tuffare att välja en specifik gas, till exempel kunde de ha hetat Sulfide (svavelväte) eller Methane (metan) med viss risk för att bli utsatta för prutt-humor.

Nu håller vi helg. Vi ses kanske på Skånska Mord-spelningen på Helsingborgsfestivalen imorgon?

Annonser

Stark Naked

15 Jul

Blotta din lekamen och bjud upp till Fredagsfläsk i det fria. Namnet på dagens Gamla Skiva uppmuntrar alla som känner sig hugade att kasta sina kläder över axeln tillsammans med sina sorger och att ägna sig åt minigolf, volleyboll eller någon annan sport som egentligen hör hemma på ett nudistläger. Jag får lite hippievibbar av namnet och intrycket förstärks av att man har en kvinnlig vokalist på vissa låtar men det är nu inte så mycket hippierock i dagens fläsk. Nej det är idag som så många andra dagar fråga om hård rock här på Gamla Skivor med ett stänk av progressive.

Stark Naked kom från New York och detta är deras självbetitlade debut från 1971. Det blev aldrig fler skivor trots att det tydligen var tanken. Återigen kom musikhistorien att styras av dåligt management. Vilka band kommer du att tänka på när du hör talas om elaka managers som ser till att sko sig själva först och främst?

Stark Naked, omslagsbilden.

Stark Naked, omslagsbilden.

Sigmund Freud och hans brasilianska ögonbryn.

Sigmund Freud och hans brasilianska ögonbryn.

Om vi fortsätter med associationslekarna vill jag gärna nämna omslaget. Bilden föreställer ett ansikte med människokroppar som byggstenar och i munnen har den avbildade herren ett ägg (?!). Jag kommer genast att tänka på den skojiga Freud-bilden som visar var män egentligen tänker mest på. Ja se karlar alltså!

Musiken har sina höjdpunkter och något enstaka lågvattenmärke. Ska vi koncentrera oss på de förstnämnda är det öppningsspåret All Of Them Witches som kommer överst på listan. Riffande och rockande, bitvis ganska tungt och smått elakt. En antiknarklåt som håller proggfanan högt: piano med klassiska inslag, damer som körar, långa fina gitarrsolon. Ja, du vet vad jag menar. Dessutom med ett riff som Kiss senare ”lånade” till sin War Machine. Kanske borde den vara dagens klipp men så blev det inte. Lotten föll istället på den kortare, effektivare garagedängan Sins där sångerskan Lyne Bunn fått ta steget fram till mikrofonen. Look Again är precis som All Of Them Witches en lång proggig rackare som fått äran att inleda den andra sidan. (LP-skiva gott folk, LP-skiva!)

Bland lågvattenmärkena hamnar väl balladen Done, om man inte är på det humöret för då tycker man väl precis tvärtom… I övrigt är det den sunkiga produktionen som drar ner betyget. Jag tycker att skivan har ett tämligen ocharmigt sound, tyvärr.

Lyne Bunn heter numera Joey Lyne men pysslar fortfarande med musik. Om namnbytet inneburit någon annan, större, förändring får vi tyvärr inte reda på. Paul Venier som spelade keyboards och sjöng sysslar också med musik fortfarande, dessutom är han komiker. Kul för honom!

I övrigt kan man väl nämna att skivan kom på RCA i dynaflex.

Idag är det väl en ny laddning av arbetsmyror som ska ut på semester så grattis till det, rocka på ute i sommarstugorna och trevlig helg!

Blue Cheer – Vincebus Eruptum

8 Jul

Utan vidare omskrivningar, här kommer veckans Fredagsfläsk!

Det är ett högljutt fläsk vi få lyssna på idag, så jag tycker inte att du ska sitta här hukad över skärmen med volymen på ettan, utan fläska på med det värsta du har. Dagens Gamla Skiva kommer nämligen från världens mest högljudda band Blue Cheer. Skivan i fråga heter Vincebus Eruptum och är orkesterns debut från 1968.

Leigh Stephens gitarrförstärkare i närbild.

Leigh Stephens gitarrförstärkare i närbild.

Vi följer mallen här på Gamla Skivor. Vi har en powertrio som gör anspråk på att ha gjort den första heavy metal-skivan. Det skulle till exempel lika gärna kunna vara Sir Lord Baltimore vi pratar om här. Kanske minns Randy Holden som presenterades som ett fullgott alternativ till de vanliga mer välkända gitarrhjältarna? Han spelade ett tag i Blue Cheer men var, hör och häpna, alltför högljudd och fick således sparken. Blue Cheer var alltså ett av de mest volymstarka banden, åtminstone innan Manowar började göra det hela till en vetenskap. De verkar nämligen köra något slags Sergei Bubka-race med rekordslagandet. De höjer lite för varje gång.

Att de förde mycket väsen är en av de första sakerna som slår lyssnaren, det budskapet går nämligen fram även om man spelar skivan på lite mer modest ljudstyrka. Att de inte är några fantomer på respektive instrument framgår också men det är väl kanske inte det som vi lyssnar efter idag. Millimeterprecision är inte ledordet.

Vi har en frisk blandning av covers och originalmaterial. Bland de mer minnesvärda låtarna återfinns bland andra Eddie Cochrans Summertime Blues och den egna prestationen Out Of Focus. Idag får vi lyssna på den habila covern av Mose Allisons Parchman Farm, en sång som gjorts i många versioner.

Skivans namn ska nog förställa någon form av latin men verkar inte vara korrekt latin. Namnet skall ändå gå att tolka som något som har med att övervinna begränsningar och något med utbrott att göra. Skivan har även gett namn åt en italiensk tidning och skivbolag.

Nu hinner vi inte skriva mer och du hinner säkert inte läsa mer. Rocka på och ha en fin helg!

Robin Trower – Bridge Of Sighs

1 Jul

Om du ännu inte hämtat dig från förra helgens begivenheter kommer här ett Fredagsfläsk på såren. Låt oss hoppas att dagens Gamla Skiva kan få det att spritta i benen på till och med en (gammal gubbe?) som du.

Med sitt ursprung i ett av redaktionens absoluta favoritband, Procol Harum, gjorde sig Robin Trower ett namn som habil rock- och popgitarrist. Många anser att det var han som stod för den lite ösigare och rockigare ådran i Procol Harum och det kan nog vara sant men det var väl inte förrän han lämnade orkestern 1972 och bildade sin egen powertrio som han gjorde sig ett namn som ett fullgott alternativ till alla andra gitarrhjältar på marknaden.

Om du någon gång undrat hur en Fender Stratocaster låter med halsmicken i fullt ställ behöver du bara skaffa dig ett exemplar av dagens skiva och lyssna. Robin själv anger den höga volymen som ett framgångskoncept. Man kan hålla lite längre på tonerna då. Har man dessutom en wah wah-fetisch (Någon som känner sig träffad?) kommer man inte att bli besviken. Man skulle lätt kunna jämföra Robin Trower med Jimi Hendrix, åtminstone vad gäller gitarrsound. Gode Jimi använde ju, som alla vet, hemskt gärna samma slags gitarr som tidigare nämndes här ovan.

Detta är Robins andra platta under eget namn och även det stora genombrottet. Den kom ut 1974. Har du gått genom livet och undrat vilken skiva man ska börja med av Robin Trowers skivor kan du sluta undra nu. Denna, den föregående och den efterföljande är mycket bra och får de varmaste av rekommendationer. Dessa tre skivorna är dessutom producerade av Robins gamla bandkamrat, organisten Matthew Fisher från Procol Harum.

Skivans namn är lånat från en känd bro i Venedig i Italien. En stad som tydligen har gator gjorda av vatten och istället för bilar på gatorna har man båtar och istället för mopeder på gatorna har man små vattenmopeder och istället för fotgängare på gatorna kan man se människor simma till jobbet eller till sin kvarterskrog. De har aldrig trafikstockning, ty trafiken flyter ständigt på. Och sina hem skyddar de med vattenlås och fuktspärrar och för att få lov att röra sig i trafiken behöver man ett sim-kort och undrar man vad tiden är får man använda sin dykarklocka. I sina trädgårdar odlar man vattenkrasse och lax. Jag tror inte det förrän jag sett det…

Robin Trower, en man som håller stilen.

Robin Trower, en man som håller stilen.

Nåväl, tillbaka till skivan Bridge Of Sighs. Bra drag i gitarren som tidigare nämnts och med en rytmsektion som sköter sitt och inte allt annat. Mycket bra alltså! Det hör väl både till powertrions för- och nackdelar att man inte kan gömma sig bakom varandra utan förväntas komma väl förberedd med ett stort självförtroende och med ett ännu större kunnande. Basisten och sångaren James Dewar har blivit Robin Trowers mer eller mindre trogne vapendragare och sjunger enkelt, snyggt och utan att förta sig. Det är Robin Trower som är affischnamnet och det är inte heller någon vidare fråga om vem som är bandets stora stjärna när man lyssnar på musiken. Kollar man på en bild eller på en filmsnutt är det inte lika tydligt ty vår hjälte ser allmänt ordinär ut. Han ser dessutom i princip likadan ut nu som han gjorde då. Skönt med någon som man känner igen. Inte som i fallet med Paul Di Anno som i och för sig aldrig sett ut som en spanjor och alltid som en spann mög men har ändrat utseende till oigenkännlighet.

Jaja, nog om detta. Jag har funderat en del på hur jag på ett snyggt sätt ska kunna inkorporera det knäppa klipp som jag såg på Sydnytt härförleden men det gick inte. Så jag skriver om det rakt upp och ner bara. Killen i klippet tar sig själv och sin dödsmetall på lite för stort allvar och håller kurser i så kallad growling. Han är väl ungefär antitesen till dödsmetallens grunder. Vi gillar hård hårdrock på Gamla Skivor men har svårt för folk som står i studiecirklar och gurglar utan att ens ta i lite. Undrar om de mongolska strupsångarna håller med om jämförelsen. Kolla på det HÄR.

Trevlig helg allesammans och glöm inte att njuta av sommaren så länge den varar!

%d bloggare gillar detta: