Archive | augusti, 2011

Juan De La Cruz – Himig Natin

19 Aug

Då var vi tillbaks på banan igen, då var vi tillbaks med Fredagsfläsk igen!

Ja nu när till och med jag har börjat med att sluta med att vara ledig har väl alla kommit tillbaka till sina arbetsplatser och arbetsmarknadsåtgärder av olika slag. Då är det väl lika bra att smälla till med en ordentlig snyting. Hur gör man det bättre än med hjälp av Juan De La Cruz? Juan De La Cruz är flaggskeppet inom pinoyrock-scenen. Jaha säger du då, de är alltså från Filippinerna! Helt rätt, varifrån skulle de annars komma?

Vi har en trio på våra händer med delvis kända ansikten. Du kommer väl ihåg sångaren och trummisen Joey Smith? Mannen som fick bidra med namnet Speed i bandnamnet Speed Glue & Shinki, detta tack vare sin fäbless för amfetamin. De andra två är Mike Hanopol på bas och sång samt Wally Gonzales på gitarr. Den sistnämnde brukar även kallas för Filippinernas Jimi Hendrix. Lite roligt är att Shinki, alltså Shinki Chen i Speed Glue & Shinki ibland kallas Japans Jimi Hendrix. Vem mer som gör anspråk på den titeln i respektive land är mer än vad jag vet.

Juan De La Cruz - Filippinernas Uncle Sam.

Juan De La Cruz - Filippinernas Uncle Sam.

Den (yr)vakna läsaren minns att jag babblade om Juan De La Cruz redan förra veckan. De gjorde en fin cover av Fields låt Take You Home. Det här var fyra år efter att originalet kom ut, alltså 1973. Tuff jävla blues är det vanligaste förekommande på skivan. engelska och filipino är språken. De engelska låtarna krånglar inte till det nåt vidare, det handlar om könsumgänge och andra häftigheter. Titelspåret sjungs dock på filipino och Himig Natin betyder vår hymn. Låten försöker förmedla hur viktig musiken är för det filippinska folket. Den har också blivit en hymn inom pinoyrock-scenen.

I övrigt är det som sagt inte så krångligt. Bluesrock utan krusiduller och med en härligt stöddig attityd. Bra gitarrspel men vad ska man annars vänta sig av en man som kallas för sitt lands Jimi Hendrix?

Namnet Juan De La Cruz bör komma ifrån Johannes av Korset, ett helgon som sedermera fått konkurrens av en figur med samma namn som blivit en symbol för Filippinerna och det filippinska, ett slags Uncle Sam.

Jaja, trevlig helg. Imorgon är det Hoola Bandoola Band och Entombed på stan. Vi ses där!

Fields

13 Aug

Inget Fredagsfläsk? Då bör det väl istället få lov att bli lite Lördagsgodis…

Det jag ska berätta om är alldeles sant. Det utspelar sig en sommar för inte så längesedan men tillräckligt längesedan för att vara på den tiden då solen lyste från en molnfri himmel under de tre sommarmånaderna och jag var en fri själ med öppet sinne och utan samhällets konventioner som ett ok över mina axlar. Jag minns det som igår.

Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid torget klockan tolv. Mitt hjärta bultade nervöst och alla mina sinnen var på helspänn under hela förmiddagen. Jag gjorde morgontoalett med darriga händer, borstade tänderna och ansade mustaschen. Allt skulle vara perfekt. När klockan slog halv tolv kunde jag inte bärga mig längre utan gränslade cykeln och gav mig av genom ett stekhett Malmö. Luften dallrade över asfalten som redan hade kapitulerat för värmen och blivit mjuk.

Mustasch-stil no.7 var den som vi båda hade (Klickbar bild)

Mustasch-stil no.7 var den som vi båda hade (Klickbar bild)

Jag kom fram en kvart innan avtalad tid och med rosen redo att sätta i rockslaget hittade jag en strategisk plats med ryggen fri, åtminstone två möjliga flyktvägar och med god utsikt mot det ställe där vi skulle ses. Jag ville gärna få en blick av min nya bekantskap innan jag själv hann bli upptäckt, studerad och eventuellt övergiven. Först hände ingenting, sen hände ingenting och jag trodde att jag kanske blivit narrad, utsatt för ett elakt spratt, sol och vårad. Den sista strimman av hopp höll på att lämna mig då jag stelnade till och det högg som en kniv i mitt bröst. Kunde det vara min träff som kommit? Kunde det vara Venus som bestämt sig för att hedra vår överenskommelse, bara några minuter sent? Jo nog var det så! Jag fumlade fram rosen och satte den i rockslaget så som vi bestämt, tog mod till mig, harklade mig och gick fram.

Resten är historia men det var så det gick till då jag träffade min dealare och identiska-mustasch-tvilling, det var då jag fick tag på Fields självbetitlade skiva från 1969.

Fields var en trio från Kalifornien som bara släppte en enda skiva och gick turnédöden till mötes efter att bara ha spelat tillsammans i något år eller så. Deras skiva innehåller originalversionen av en låt som jag gillar riktigt mycket och som jag faktiskt trott var en originallåt. Take You Home hade jag nämligen på skiva med Juan De La Cruz sedan tidigare men originalet gjordes alltså av Fields. Speed Glue & Shinki  har också gjort en cover på den, vilket plötsligt inte känns särskilt långsökt.

Första sidan består av fem rocklåtar varav de fyra första håller en hög standard. Stilen är ruffig och tuffig, inte alls långt ifrån tidigare nämnda Speed Glue & Shinki. Bas, trummor och gitarr. Inte mycket mer. Lite damer på kör, maraccas och enstaka handklapp får fylla ut när det behövs.

Andra bullar får vi serverade på den andra sidan. Love Is The Word är budskapet som proklameras i nästan nitton minuter med hjälp av låten med samma namn. Den tar hand om hela B-sidan och visar upp en annan sida av bandet. Blåssektionen får jobba en del i början av låten men får senare hjälp av både orgel och stråkar. Körtjejerna får ett lite större utrymme än tidigare.

Fields är en bra skiva helt enkelt. Köp den på postorder, över disk eller av en gatulangare.

UFO – Force It

5 Aug

Let’s put the äsk in Fredagsfläsk!

De två första sakerna som slår mig när jag kollar på omslaget till dagens Gamla Skiva är följande:

  • Omslaget till UFO - Force It

    Omslaget till UFO - Force It

    De två figurerna som står i badkaret med en del av sina kläder på sig och ska till att hångla. Vem är mannen och vem är kvinnan? Personen till vänster har å ena sidan manliga former på stjärten men har å andra sidan långt hår vilket sänder motstridiga signaler om könet. Samtidigt har ”hen” handen på den andra personens bröst, ett typsikt manligt drag. Personen till höger ser ut att vara mindre intresserad av hångel men har samtidigt kort hår och byxor vilket i sin tur förstås skickar motstridiga signaler om könet. Att de skulle vara av samma kön håller jag för otroligt ty detta är i England 1975.

  • Rörmokaren som drog in vattnet i badrummet verkar ha gjort ett riktigt dåligt jobb. Kranar och slangar i ett virrvarr om vartannat på detta viset kan inte räknas som fackmannamässigt, inte ens i England 1975.

Jag begriper mig väl kanske inte mig på sådant men jag vet att omslaget designades av den minst sagt meriterade designgruppen Hipgnosis. Om vi lägger konvolutet åt sidan en stund och lägger skivan på grammofonen, vad är det då som möter oss? Jo, det ska jag försöka att tala om.

Michael Schenker och Pete Way in action.

Michael Schenker och Pete Way in action.

Sedan de andra två UFO-plattorna som omskrivits här på Gamla Skivor har en ny aktör kommit in på banan. Det är demon-gitarristen Michael Schenker som fyllt ut skorna från den forne strängbändaren i bandet; Mick Bolton. Detta är den andra skivan med Michael Schenker och han är sannerligen en gitarrhjälte med sin virtuosa spelstil och med sin hukande pose över sitt flygande V.

Om den första var lite stökigt boogie-rockande och den andra var lite jammigt spacerockig så är Force It en studie i ordning och reda. Alla vet vad alla gör och det blir förmodligen pengar på fredag. Man har tagit ett steg mot det som vi kallar Heavy Metal och riffen såväl som solona är framförda med precision motsvarande den hos en kirurg. Svänget från de tidigare skivorna finns kvar och sångaren Phil Mogg har kvar sin personliga avslagna och samtidigt härligt engagerande röst. Samtidigt som musiken går mot de tyngre trakterna finns det vissa drag av pop och inte utan hit-potential, särskilt i några av refrängerna.

Man har tagit hjälp av basisten från Ten Years After, Leo Lyons, som producent. Han ställer till med ett torrt ljud och en samlad produktion. Han plockade även in sin gamle bandkamrat, keyboardisten Chick Churchill. Att han är med på skivan vet jag säkert för att jag har läst det och inte nödvändigtvis för att jag har hört det.

Jag avslutar med att droppa namnen på tre av de bättre låtarna på skivan: Shoot Shoot, Mother Mary och Too Much Of Nothing. Ha det fint i den begynnande hösten, skål!

%d bloggare gillar detta: