Arkiv | september, 2011

Scorpions – In Trance

30 Sep

På med läderkepsen grabbar, vi ska till Hannover! Det har blivit dags för ett tüskt Freitagfleisch, det har blivit dags för Fredagsfläsk!

Just i detta nu är Scorpions ute på sin sista världsturné. Förra året gav orkestern ut sitt sista statement i form av skivan Sting In The Tail och tillkännagav samtidigt att man skulle turnera med den skivan och sedan lägga ner verksamheten. De har en bit kvar på den sista turnén men bandet sjunger alltså ganska ordentligt på den sista refrängen efter andra versen och tonartshöjningen.

När In Trance kom ut var det andra bullar. Scorpions hade precis kommit på att det var dammigt med långa tråkiga låtar. Slut med det progressiva låtskrivandet och det kan väl kallas progressivt i sig att man effektiviserar låtarna och kommer till skott innan nålen står och skrapar på etiketten?

Kortare låtar som är mer pang på är receptet på In Trance som för övrigt kom ut 1975, året innan skivan Virgin Killers kom ut. Den med omslaget som du inte googlar efter på jobbet och kanske inte hemma heller. (På allvar alltså!) Redan här började man nosa på att ha tuttar på omslaget. Jaja, tuttar och tuttar. En tutte kan man se om man har en tidig pressning, senare redigerades även den bort. Jaja, tids nog skulle de få svina till det ordentligt på omslagen…

In Trance är skivan som för första gången visar upp bandets logga som vid det här laget är en klassiker på jeansjackans rygg.

Hur låter det då? Jo det låter och det låter som mycket fin hårdrock gjorde på den här tiden, det låter bra. Det är inga superfläskiga gitarrer utan de är snarare lite ettriga och torra. Jag vill överlag jämföra tidiga Scorpions med tidiga Judas Priest. Jag tycker att In Trance låter en del som Sin After Sin och den kom ut några år senare vilket i såfall betyder att det är Judas Priest som låter som Scorpions och inte tvärtom.

Vem är nu vem?

Vem är nu vem?

1975 hade Scorpion hunnit skaka av sig förlusten av Michel Schenker som gick vidare till UFO. Jag vet, vi har pratat om det här förut. De medlemmar som var med på skivan och som fortfarande finns kvar i bandet är Klaus Meine, sångaren med den numera oklanderliga engelska uttalet men som för trettiosex år sedan slirade liiite på enstaka ord och Rudolf Schenker. Rudolf är Michael Schenkers storebror och även han en habil rockgitarrist. Han fyllde förresten 63 år härförleden. Tidig pension, vad ska han göra med all fritid? Kaus Meine påminner mig förresten om en annan kille. Hmm….

In Trance är en bra platta om du bara kommer över att du hittills har trott att Scorpions är kassa och missförstå mig rätt, det är de också säkert. På den här skivan har de dock inte hunnit bli kassa. Lyssna på titelspåret, Robot Man och Top Of The Bill. Det enda du måste ha överseende med är att texterna verka vara skrivna av Tibor, tolv år gammal från Staffanstorp.

Scorpions har nämnts tidigare här på Gamla Skivor bland annat för sin cover på en Omega-låt. Mer om det HÄR.

Nu önskar jag en trevlig och långvarig helg i det fina vädret. Se till att få lite frisk luft. Gamla Skivor ska ut på stan och hitta nya gamla skivor. Var rädd om dig, dina nära och dina kära!

Procol Harum – Home

23 Sep
Fläsk!

Fläsk!

Ge mig ett F!

Ge mig ett R!

Ge mig ett E!

Ge mig ett D!

Fredagsfläsk!

Fredagsfläsk!

Ge mig ett A!

Ge mig ett G!

Ge mig ett S!

Ge mig ett F!

Ge mig ett L!

Ge mig ett Ä!

Ge mig ett S!

Ge mig ett P!

VAD BLIR DET?

Jo, det blir FREDAGSFLÄSP och det är det inte frågan om nu, utan det är frågan om ett Fredagsfläsk! Och vilket fläsk sedan. Detta är en skiva som jag ägt i två exemplar och båda faller inom kategorin fulpressar. Det första exemplaret hette inte ens Home som den egentligen ska utan på ryggen och på etiketten stod det Procol Harum – Woosh. Skivan heter alltså Home även om det står Woosh mitt på konvolutet som i sin tur ska föreställa något slags sällskapsspel. Det andra exemplaret är en two albums in one-variant tillsammans med skivan Shine On Brightly. Inget att skryta om i en blogg precis inte…

Du känner väl mest till Procol Harum som bandet som gjorde cover på Bach i sin Whiter Shade Of Pale och om du hånglade till den låten på skoldansen blir jag imponerad över att du är här ty det är inte ofta som så gamla människor kan krångla sig ut på internet förutom på datorbanken eller på Goggel.

Procol Harum

Procol Harum

Lika bra att tala om det direkt. Procol Harum är ett av de bästa banden som finns. Dessutom är de ett av de få banden med den något excentriska sättningen gitarr, bas, trummor, orgel och piano. Detta faktum omtalades redan i samband med att Spooky Tooth omskrevs här, ett band som i likhet med The Band har duellerande keyboardister. Det känns nu inte som om att keyboardister duellerar med vare sig värja eller pistol utan de möts förmodligen i ett schackparti för att avgöra vem som är den bästa pianisten.

Home är Procol Harums fjärde platta och den kom ut 1970. Det som är så sinnessjukt bra med Procol Harum är melodierna. Det är melodierna som det hela bygger på. Man varken slarvar eller tramsar med musiken utan brukar allvar. Sen kan man ju alltid nämna Gary Brookers röst som en av de bästa, han sjunger med självklarhet och är avslappnad och auktoritär på en och samma gång. Han har inget att bevisa och försöker heller inte göra det. Han är även en av gruppens hejare på klaviatur.

Eftersom att detta är ett Fredagsfläsk så känns låtvalet givet idag. Whisky Train kunde lika gärna varit en av Nazareths bästa låtar. Ja jävlar vilket sväng! Ännu ett bevis för att koklockan är det bästa garanten för kvalitet inom pop- och rockmusik. Om jag skulle rekommendera någon mer låt på skivan får det bli Your Own Choice. En riktig pop-pärla. Här kommer melodin i centrum och inget annat. Välspelat och utan anmärkningar! Extra plus för munspelet.

Annars är det en ganska allvarsam platta. Det går ganska långsamt och det går i moll. Lyssna bara på Whaling Stories. Eller varför inte About To Die som blandar en vers och refräng  i moll och dur omvartannat. Här kan man också med fördel höra en trummis som gör exakt vad som krävs av honom och inte mer. Hurra!

Kommer du ihåg Robin Trower? Detta var hans näst sista skiva med Procol Harum och även han gör sig förtjänt av en komplimang. Man kan tro att han ligger lite i bakgrunden men med sina smått undanskymda solon, licks och fills men återigen vill jag poängtera effektiviteten. Det är inte alltid så fasligt mycket men det är tillräckligt och det är alltid helt rätt.

Vill du se mer av Procol Harum och kanske något från tiden då Home spelades in kan du kolla HÄR.

Som du förstår finns det inte mycket mer att säga än att jag önskar en trevlig helg. Livet leker väl så här dags på veckan och Procol Harum får bli helgens husband!

Tin House

16 Sep
Tre söner till mäktiga hövdingar, Plåtskjulet.

Tre söner till mäktiga hövdingar, Plåtskjulet.

Stånd opp Särimner, det är Frejas dag. Dags för Fredagsfläsk!

Hårfagre Gammelskiva lät resa denna sten över Plåtskjulet som for till Svearnas rike från Vinland, året var 971. Trenne män, söner till mäktiga hövdingar, ristade en skiva och sände den i österled till detta rike.

De tre kämparna lever om som i rus. De går bärsärk med sin bas, trumma och gitarr. Det dundrar om skivan likt då Tor far över himlen i sin vagn.

Plåtskjulets resa var alltför kortlivad och de lämnade inte fler skivor bakom sig än denna deras första, sista och enda. Tio runor är vad de lämnade efter sig och det är runor som står sig än idag. Det är tunga, hårda stenar som levereras.

Medelåldern var aderton solvarv och de var kloka män då skivan ristades. Det hörs då sannerligen att de har levnadserfarenhet så det rinner över i dryckeshornet! Tro det eller ej men männen har nu blivit gamlingar och lever än idag, de påminner inte så lite om en av hembygdsorkestrarna. Se med egna ögon HÄR.

Var inte rädd att betala för skivan i silver och guld vad som krävs ty det är en sträng och kall vinter som väntar för den som inte har en.

Glöm nu icke att löga dig på lögaredagen och ha en trevlig helg med stabila och välavvägda rus på flugsvamp och mjöd.

Cuero – Tiempo Despues

2 Sep

¡Hola allesammans! Då var det dags för Carne de Cerdo Del Viernes! Här kommer Cuero från Argentina. Argentina är förresten världens åttonde största land till ytan.

Omslaget i läderimitation, nedskärningar i skolvärlden.

Omslaget i läderimitation, nedskärningar i skolvärlden.

Det var nittonhundrasjuttiotre (1973) som någon satte sig ner vid slöjdbänken och undrade hur man kunde få in läderarbete i slöjdlektionerna. Vid den här tiden i Argentina var man som pedagog mycket liberal, det var man även i Sverige fram tills förrförra valet. Slöjdläraren ville således inte sätta käppar i hjulet för den lille gosse som sade sig vilja designa ett skivomslag i läder åt sin pappa på fars dag.

De tre farbröderna i orkestern Cuero fick nys om det fina slöjdalstret och ville gärna använda det. Bara de fick lov att sätta sin senaste bandbild i mitten. Vid den här tiden i Argentina var man som skolgosse mycket liberal, det var man i även i Sverige fram tills förrförra valet, pojken ville således inte sätta käppar i hjulen för det tre farbröderna med bandbilden som togs i samband med att de var på gruppstärkande övningar vid cirkusskolan.

Cuero spelar mestadels rock. Det vet jag tack vare att man märkt ut på etiketten vad det är för slags musik efter varje låt. Rock står det efter de flesta sångerna. Rock lento står det efter någon. Det betyder långsam rock. Någon låt står det blue efter, den låter lite åt en typisk blues-hållet. Cancion står det efter någon låt och det betyder märkligt nog låt. Man kan tycka att det är självklart att det handlar om låtar här, alternativt att det hade stått cancion efter varje cancion (låt). Jaja, jag vill inte vara den som sätter käppar i hjulen för någon. De får väl göra vad de vill…

De låtarna som är etiketterade rock är just rock. Stöddig rock av ”ur vägen här kommer vi”-sorten. Låten som kallas blue är riktigt nog en blues och en riktigt bra blues. Gitarren högt mixad och med visst bett i diskanten. Gött! Det vet du och det vet jag.

Gitarristen Nacho Smilari ger sig plats en hel del på skivan och det gör han rätt i. Driv i gitarren över hela plattan, sång på spanska och allmänt sväng. Det som saknas är väl hifi-edgen. Åtminstone på min nypress. Något säger mig att det kan vara så på ett original också.

Jaja skitsamma… Nu är det helg. Njut så länge det varar och det är inte länge det. Skål!

%d bloggare gillar detta: