Arkiv | oktober, 2011

The Kinks – Lola Versus Powerman And The Moneygoround, Part One

21 Okt

God fredag på sig. Likt Särimner står Fredagsfläsket där igen!

Idag träffar vi för första gången på länge ett par kivande bröder. Denna gången heter de inte Bachman eller Hürel utan idag heter de Davies, Ray och Dave. Deras förhållande beskrivs med det engelska ordet tempestuous som betyder stormigt. Detta borde få språkvetare (Finns det någon sådan som läser bloggen?) att inse att Joey Tempest betyder Joel Storm på svenska. En nyhet för mig men kanske inte för dig.

Bröderna Davies

Bröderna Davies

Min favorit av skivans två sidor är den andra, av många kallad sida B. Den inleds med låten som vi lyssnar på idag, This Time Tomorrow. Gör dig beredd på 3 minuter och 21 sekunder av ren melodiös ekvilibrism. Ok, det börjar med ett flygplan som far förbi men det finns ju de som går igång på sånt också. Titeln får mig att tänka på morgondagen och just imorgon ska jag på bröllop och vid den här tiden imorgon kommer jag säkerligen att vara i fasen som innebär att jag är i gasen och börjar undra om mina bordskamrater skrattar med mig eller åt mig. En mycket obehaglig känsla kan jag lova.

Jag är som många andra fina människor imponerad av Wes Andersons filmer och hans sätt att använda musik på ett helt lysande sätt i sina filmer. Han har lånat flera låtar från dagens Gamla Skiva till sin film Darjeeling Limited. En av låtarna som förekommer i filmen är Powerman. Det är en av låtarna som nämns i skivans långa titel.

En av The Kinks mest kända låtar måste vara Lola. Lola omnämns även den i skivtiteln. Låten om transvestiten man träffade på en klubb som sålde körsbärs-kocka och kallade det för champagne. Jaja, både du och jag har varit där och handen på hjärtat; Rätt så kul var det ju!

Ray Davies spelar fint på sin dobrogitarr. Det är den som genererar det fantastiskt burkiga ljudet till exempel i introt på dagens låt. Det var just precis en sån gitarr som Johnny Winter poserade med utklädd till bockstensmannen härförleden. Dobro är för övrigt ett av de mest populära sökorden som genererar en träff på den här sidan.

Lola Versus Powerman And The Moneygoround, Part One är The Kinks åttonde studioplatta och den kom ut favoritåret 1970.

Må du drabbas av en omväxlande och spännande, lång och lullig helg!

Annonser

Taj Mahal

7 Okt

Bättre Fredagsfläsk än aldrig!

Taj Mahal och Taj Mahal

Taj Mahal och Taj Mahal

Ja nu räknas väl den här bloggen inte som ett av världens sju nya underverk men har åtminstone hamnat under luppen hos UNESCO och står på tur för att hamna på världsarvslistan. Kul att få lite uppmärksamhet! Ett underverk som är med bland de sju är Taj Mahal. Ett mausoleum som en gammal härskare på 1600-talet lät uppföra över en av sina favorithustrur. En av dem… Those where the days!

Så till artisten som fick ge namn åt byggnaden, självaste Taj Mahal. 1968 fick han chansen att släppa sin debutplatta och han tog den. Han lät skivan heta som han själv och han satte sig själv på omslaget. Däremot producerade han inte den utan tog hälp av ingen mindre än Ry Cooder. Ja du vet Ry Cooder som åkte till Kuba och dammade av ett stort gäng gamla gubbar och tanter som han hört på kassettband. Han tog i samma stund udden av all Kubansk musik och ersatte det landets musikarv med en enda skiva nämligen Buena Vista Social Club. Han verkar i samma ögonblick ha lagt en förbannelse på musikanterna ty var och varannan vecka sedan skivan kom har det stått minnesord om den senaste från den sociala klubben som satt tofflorna.

Omslaget, med fåglar och andra djur.

Omslaget, med fåglar och andra djur.

Jaja, strunt i den nu. Det var ju Taj Mahal det handlade om här. 1968 kom skivan ut och det var samma år som Muddy Waters knarkade loss med sin Electric Mud. De två killarna valde dock att gå olika vägar. Muddy försökte, på skivbolagets inrådan, gå åt det psykedeliska hållet med distade gitarrer och wah wah-pedaler. (Sånt som både du och jag gillar!) Taj Mahal å andra sidan grävde ner sig i en mer traditionell, om än elektrifierad, variant av bluesen. Och jävlar vad han gjorde det bra.

Idag lyssnar vi på Leaving Trunk. Lyss till munspelet, den aviga trummisen och den kaxiga, stötiga gitarren. Efter ett tag kommer så sången och håll i hatten ungdomar för då bär det av. Nästan all musik som vi gillar har en bra sångare och nu vet vi att vi gillar Taj Mahal. Vill du dessutom ha ett visuellt ackompanjemang klickar du HÄR.

Jag såg Taj Mahal på stortorget under Malmöfestivalen för några år sedan. Då fick hans söderhavsmusik stort utrymme. När han väl plockade fram bluesen plockade han också fram svänget. Han har väl blivit gammal han också, 69 år närmare bestämt, och då får man tåla att han gör lite som han vill. När dagens gamla skiva kom ut var han dock endast 26 år gammal och allt annat än trött.

Omslaget till skivan har ett typiskt amerikanskt hus som centerpjäs med Taj Mahal själv på en stol i framkant. Mitt har fåglar och andra djur kring hans fötter. Det finns även utan fåglar och andra djur. Man misstänker att den vanligaste och tråkigaste är den med djur på, just eftersom att mitt exemplar har det. En gång looser, alltid looser…

Nu hoppas jag att det blir uppehållsväder i helgen och att kaffegökarna gal från granens topp. Skål!

%d bloggare gillar detta: