Arkiv | december, 2011

Savoy Brown – Blue Matter

31 Dec

Ring klocka ring! Ring i bistra nyårsnatten! Ring ut det nya och ring in de gamla skivorna!

Såhär kvart i tolv kan det vara på sin plats att lyssna på blues och att summera året som gått. Gamla Skivor har överlevt ännu ett år och sett en del förändringar. Året inleddes starkt med ett Uriah Heep-tema och fortsatte sedan i ett rasande tempo. Redan i februari var det temavecka med Martin Birch. När vi nådde mars inleddes den torka som senare blivit normalläge på bloggen med betoning på Fredagsfläsk. Många arbetare ser Fredagsfläsk som enda anledningen att stå ut med en arbetsvecka till. Antalet besökare går lite upp och lite ner men vi ser en svagt uppåtgående trend, efter varje dal kommer en topp som följs av en svacka.

Redaktionen har lyckats plocka in en hel del bra plattor under året och många av dem har redovisats här. Antalet nya gamla skivor är av någon anledning färre i år än på ett tag och antalet lyssningstimmar är färre än någonsin förr. Kvalitet före kvantitet i år kanske?

Vad kan vi se fram emot då? Kanske inte så många festliga skivsläpp och om det skulle vara så fick du ändå inte läsa om dem här förrän om tidigast tjugofem-trettio år. Kan man hoppas på ett inlägg om Van Halen? Kan man hoppas på fler italienare och någon polack? Kan man tänka sig en temavecka med vänsterhänta gitarrister? Vad önskar du dig av 2012 i allmänhet och av Gamla Skivor i synnerhet? Skriv och berätta, önska böna och be så ska vi se vad vi kan göra. Redaktionen är föräldraledig fram till i augusti men det borde finnas tid till att knåpa ihop några inlägg ändå.

Dagens gamla skiva hamnade lite i bakgrunden såhär i inledningen av inlägget men bot och bättring kommer att råda i nästkommande stycke och säkert i ett par till efter det.

Savoy Brown - Blue Matter

Savoy Brown - Blue Matter

Första skivan på Gamla Skivor för Savoy Brown på bloggen men detta är bandets tredje. 1969 kom Blue Matter och den är en klassisk tvådelad studio/live-platta. De flesta spåren är inspelade i studio men några är liveinspelningar. Det är frågan om blues och det är frågan om riktigt bra blues. Ibland kan jag få lite ”Jag leker afroamerikansk bomullsplockare”-vibbar av den vita bluesen som kom från England vid den här tiden. Den saknar trovärdighet. Det kan vara väl så bra framfört men det saknas något. Den känslan får jag inte alls från Savoy Brown på Blue Matter. Tvärtom! Detta är folk som spelar och sjunger om saker som är angelägna för dem själva. De engagerar inte sig i något som de inte kan relatera till. Som Clawfinger med sin låt Nigger fast precis tvärtom. (Clawfinger lyckades få skit från precis alla håll med sitt ställningstagande. Alla inblandade tyckte att de inte hade med saken att göra.)

På studiospåren sköter Chris Youlden sången såväl som en del gitarr och lite piano. På livelåtarna är det Lonesome Dave Peverett som sjunger. Detta på grund av att Chris hade halsfluss. Det fanns inte tid att vänta på att han skulle tillfriskna. Skivan skulle spelas in och det fick bli live för att man skulle hinna få ut den innan den förestående Amerika-turnén. Typiskt att Chris skulle bli sjuk. Jag gillar den personliga tonen hos Chris Youlden men Ensamme David Peverett är inte så tokig han heller. En klart stabil bluessångare.

Ösiga boogieblues-låtar blandas med ödsliga bluesballader. Min absoluta favorit på plattan är Tolling Bells och den passar som hand i handske en dag som denna, årets sista ödesmättade. En perfekt framförd blueslåt som också under sina sex och en halv minuter ger prov på en dynamik som vissa artister inte lyckas uppnå sammanlagt under ett helt livs karriär.

Kim Simmonds förtjänar såklart ett hedersomnämnande för sitt ypperliga gitarrspel. Vansinnigt bra!

Denna has på Decca och det är faktiskt den skivan som fick vara modell för en dag då jag fotograferade bannern till bloggen. I Amerika kom den ut på Parrot. Mitt ex är ganska risigt men förtjänar absolut sin plats i samlingen. Kostar några hundringar att uppgradera. Kanske man skulle göra.

Nåja, nog om detta! Nu önskar vi på Gamla Skivor ett gott nytt år till alla som fortfarande köper skivor och ni övriga kan trampa på i er dynga av streamad och nedtankad musik ett år till. Ettor och nollor är framförallt till för nollor!

Akta fingrarna när du skjuter upp (raketer) och drick inte mer än nödvändigt. Vi ses nästa år!

Annonser

Banchee

23 Dec

Julen är här, som Billy Butt skaldade. Imorgon är det dopparedagen och jag hoppas att du får lov att doppa imorgon. Tills dess får vi sitta nöjda med ett Fredagsfläsk.

Detta är den andra skivan med Banchee som vi läser om på bloggen men det är faktiskt orkesterns första. Den är döpt efter bandet med samma namn. Det finns någon slags diskussion om huruvida den första är bäst eller om det är den andra som är det. Så fungerar det med alla band tror jag. Det verkar däremot som om att de två linjerna här är: ”Den första är bäst men den andra är jättedålig!” och ”Den andra är bäst och den första är in i helvete dålig!”  Det finns vissa skillnader mellan de två skivorna. De ligger på olika bolag. Den första på Atlantic och den andra på Polydor och så långt jämnt skägg skulle jag säga. Vad tycker du? Den första innehåller mer av stämsång och allmänt god stämning. (Passar till jul, eller hur?) Den andra innehåller mer av gitarrsolon och congas. (Inget fel i det heller väl?) Det som slår mig är att debatten inte riktigt står i proportion till verkligheten. Det är två bra plattor och de står inte väldigt långt från varandra. Den första är lite spretigare, lite lugnare. Den andra är mer gitarrer och drag under galoscherna.

Banche släppte dagens Gamla Skiva 1969, orkestern bildades i Boston men splittrades i New York.

Din bästa skivbutik?

Din bästa skivbutik?

Det klipp som vi lyssnar till idag är en härlig mix av de båda linjerna. Toms Island är en bra låt för dig som har lite mer än åtta minuter över. Den börjar lite trevande och bygger efter hand på med gitarrerna och blir en stänkare av rang till slut med ett gött solo som grädde på moset. Klart att du har tid med det, du har väl julledigt!?

Bland låtarna som är värda ett omnämnande finns även Evolmia. Konstig titel. Låter som en blandning mellan ett bilmärke och en lantbruksmässa. I Just Don’t Know är inte så tokig den heller, lyssna särskilt på det finurliga sticket och det entoniga riffet som bara maler och låter sången driva på. Train Of Life är en annan bra om än ganska ombytlig låt.

Oavsett vilken av de två skivorna som du tycker är bäst ska du givetvis ha båda två. Kanske är det ännu inte försent att önska sig dem i julklapp. Du får väl åka till bensinmacken eller var du nu köper dina skivor nuförtiden och se om de har några Banchee-skivor ståendes.

Nu hinns det inte skrivas mycket mer om denna platta. Rådet är som vanligt: Köp den! Hinner däremot berätta att det flickebarn som jag rapporterades vara far till i inlägget om Biglietto Per L’inferno nu genererat en längre föräldraledighet. Hur det kommer att påverka bloggen vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag inte ska knega på det andra jobbet förrän i augusti. God Jul och skål tamejfan!

West Bruce And Laing

16 Dec

Tryne, fot och Fredagsfläsk. En grisig powertrio. Dessa är folkets favoriter när det gäller julens mat och med härkomst från stian.

En elbas dönar på rätt bra, två dönar dubbelt mer.

En elbas dönar på rätt bra, två dönar dubbelt mer.

Vi bökar vidare och har kommit fram till ett fläsk som skulle kunna hetat duga. 1972, i samband med att Mountain lade ned verksamheten, bildades West Bruce And Laing. Vi känner igen metoden att döpa orkestern från band som Beck Bogert & Appice och Emerson Lake & Palmer. Det är alltså fråga om tre män som använt sina efternamn, ordnade i minskande grad av betydelse för marknadsföringen av skivan, till att namnge sitt band. Jag vet vad du tänker. ”Hur fan kunde Bogert komma före Appice?” Det var väl det som var undergången för den orkestern. Så var det inte för West Bruce And Laing. Alla visste sin plats och ingen trodde något annat.

I min bok heter de så som de ska heta men för en hel del gamla gubbar borde de kanske ha hetat Bruce West And Laing. Jack Bruce hade ett förflutet i Cream och var sedan länge en gigant i branschen. Det är ett karaktäristiskt sound den killen har. Knorrig bas och avigt spelad. Som om han inte egentligen vet hur man spelar bas. Basen far fram och tillbaka, spelar nästan solo med gitarr och trummor som komp.

West är förstås den gode Leslie West. Han är en sympatisk kille som gillar att spela gitarr och att sjunga. Han och Laing har varit som ler och långhalm i musikhistorien. De spelade som Mountain ett bra tag och spelar nuförtiden tillsammans med Malcolm Bruce, Jacks son, under namnet West Bruce Jr. And Laing. Ibland heter de Mountain igen. Oftast spelar de Cream-låtar.

Frågan är hur vår gode Corky Laing pallar harva längst ner i namnhierarkin till och med när man plockar in originalmedlemmarnas söner i bandet.

I klippet här under visas skivans omslag iklätt en så kallad obi. Det är den röda randen till vänster med japanska tecken på. Sådana finns ibland på Japanska plattor men en obi är också det breda band som är en del av den traditionella kimonon. Obi kallas även det bälte som är en del av kampsports-dräkten. Det är obin som skymmer Jack Bruce här och det beror nog mer på en slump än att någon illvillig bandkamrat känt sig hotad av hans aggressiva spelstil och bestämt sig för att gömma honom. Det är nog till och med så att hans nylle trots allt finns med på obin när jag tittar lite noggrannare. För vem skulle det annars vara på bilden?

Ha en riktigt risig helg, förbättra oddsen för att nästa helg ska bli bättre än denna.

Blue Öyster Cult – Tyranny And Mutation

9 Dec
I afton Fredagsfläsk!

I afton Fredagsfläsk!

Den som väntar på något gott väntar på Fredagsfläsk och den ska inte behöva vänta förgäves. Det är inte lätt att hålla ett såhär rasande tempo ska du veta men man gör vad man kan. Låt oss nu inte skjuta mer på det utan låt oss komma till skott. Välkommen!

1973 släppte Blue Öyster Cult sitt andra album. Det heter Tyranny And Mutation och ingår i den trojka av album som kallas de svartvita. Vi har redan läst (Ja, jag skrev väl kanske mest…) om det tredje albumet och det tredje i trojkan, det fantastiska Secret Treaties. Vi backtrackar katalogen helt enkelt.

Tyranny And Mutation består av två sidor som man valt att kalla för å ena sidan The Black och å andra sidan The Red. Hela skivan inleds med låten The Red And The Black. Den låten är en omarbetning av låten I’m On The Lamb But I Ain’t No Sheep som är med på debutskivan. Låten är en hyllning till de som arbetar i svart och rött. Som bär uniformen med stolthet. De som inte lägger fingrarna emellan när det gäller och går till jobbet varje dag. Jag talar inte om mitt hockeylag, nej jag talar om Kanadensiska ridande poliser. Det är en rolig inledning på skivan. Det låter snarast som slutet på en riktigt röjarkonsert. Såna som man gick på förr, du vet.

The Red And The Black

The Red And The Black

7 Screaming Diz Busters är en typisk låt med Blue Öyster Cult. Lyssna på drivet i gitarren och det sinnessjuka flytet. Vill du lära dig riffet, minus flytet, klickar du HÄR. Trummorna som gör precis det som man kan och bör göra bakom trummorna. Sången är helt underbart stötig och avig. Inget för den som gillar Joey Tempest men för oss andra är det fullt njutbart och kanske mer därtill. Det är keyboardisten Eric Bloom som sjunger. Glöm aldrig det du!

Patti Smith skrev texter till några låtar, det gjorde även bandets manager Sandy Pearlman. Sandy producerade även skivan. Texterna är inga dussintexter och kräver en del av mottagaren. Kanske är det därför som Blue Öyster Cult, eller BÖC som de också kallas, ibland kallas smart hårdrock. För det vet väl alla att hårdrock inte är smart och poesi är smart.

Jag tänker inte plocka ut någon särskild låt förutom de två som jag redan har nämnt. Gå nu bara iväg och köp skivan för guds skull!

Josefus

2 Dec

Grymt! sa grisen när det började lacka mot Fredagsfläsk.

Det har varit ett längre uppehåll på Gamla Skivor-redaktionen. Vi väljer att skylla på olika diffusa anledningar och påpekar samtidigt att det inte har med oss att göra utan det är externa faktorer som ställt till det hela. Man kan egentligen felsöka sig bakåt till riksdagsvalet 2006 och de tokigheter som svenska folket ställde till med då men låt nu bygones vara just bygones. Låt oss blicka framåt. Låt oss fira fredag. Veckans näst bästa dag för de som har ett arbete att gå till. För alla andra är det det så vitt jag vet lördag hela veckan, året om!

Turen har kommit till Texaskvartetten Josefus och deras Dead Man från 1970. Josefus kom från Houston och spelade in en skiva för egen maskin vilket resulterade i en singel som fick ingen eller lite rotation på radio. Utan skivkontrakt men fortfarande vid gott mod gick bandet in i studion och spelade in en skiva till, mestadels utifrån det låtmaterial som man spelat in vid det förra tillfället. Höga studiokostnader tvingade bandet att jobba effektivt och Dead Man spelades in på en enda dag, den 30:e mars. Alltså en fjortondel av den tid det tog att ställa in virveltrumma-ljudet på Look Sharp med Roxette men dubbelt så lång tid som det tog att skriva texterna till samma platta…

Josefus är ganska rough, ragged, and raw (grov, robust och rå [Red. övers.]) Det blir väl lätt så när man inte hinner finlira. Det är väl också här som charmen återfinns. Bra driv i trummor och gitarr men finessen hittar vi hos basisten. Det är han som är drivande och det är han som får riffa. Gitarren sysslar ofta med andra saker och lämnar gott om plats till rytmsektionen att sköta allehanda grundläggande uppgifter.

Jag gillar också sången. Här återfinns favoritstilen ”totalt blasé men ändå kaxig samt engagerad”. Sångaren heter Pete Bailey och han knäcker även extra på munspel exempelvis på dagens låt Situation.

Josefus ger sig i kast med en cover. Det är Rolling Stones-låten Gimme Shelter som får sig en omgång.

Bandet Josefus under sin sista konsert, på en bilshow.

Bandet Josefus under sin sista konsert, på en bilshow.

Författaren Josefus.

Författaren Josefus.

För dig som känner igen namnet Josefus är det även namnet på en författare som agerade i utkanterna av kretsarna kring Jesus och andra betydelsefulla grabbar. Han var drygt ettusenniohundra år före bandet med sitt namn. Det kan till och med vara så att bandet fick sitt namn från honom, medlemmarnas favoritförfattare näst efter Jan Gillou. Precis som författaren Josefus böcker brukar vara märkta ”This book should be read LOUD” märkte orkestern Josefus sin skiva med uppmaningen ”This record should be played LOUD”. Det stämmer. Spela den högt. Spela den ofta. Den finns på Spotify om du helt gett upp hoppet om att vara en ordentlig samhällsmedborgare.

Trvelig helg. Tänd det andra ljuset och se framemot nästa fläsk!

%d bloggare gillar detta: