Arkiv | januari, 2012

Procol Harum – Exotic Birds And Fruit

13 Jan

Hör upp gott folk! Veckans Fredagsfläsk är här.

Fågelguide

Fågelguide

”Det var på tiden.” Så tror jag att du tänker när du ser att dagens Gamla Skiva är Exotic Birds And Fruit med orkestern Procol Harum. Då är det lika bra att vi talar om att den här skivan inte hette på det här viset överallt. I Argentina hette den Birds And Exotic Fruit. Det säger en del om utbudet av såväl fåglar som frukter i Argentina i början av 1970-talet. Det här var vid samma tid som den svenska överklassen kunde äta apelsiner till jul och hade handkolorerade böcker med bilder av bananer. Idag äter till och med vanliga lärare och sjuksköterskor apelsiner till jul. Överklassen njuter av goda, exotiska frukter året runt.

Fruktguide

Fruktguide

Jag behöver väl inte tjafsa om förträffligheten i låtskriveriet eller berätta om den fina sättningen i orkestern med både piano och orgel? Du vet väl redan att Robin Trower lämnat bandet några skivor innan denna? Vad kan man säga då? Egentligen ingenting. Lyssna på skivan helt enkelt. Det är ingen rock n’ roll skiva, det är ingen partyplatta. (Tips på bra partyplattor tages tacksamt emot, tips på bra partyn också!)

Nu kommer varken du eller jag så billigt undan att du inte behöver läsa mer av det här dravlet och jag slipper skriva det. Nej jag maler på ett par tre stycken till.

När jag läser på om skivan står det någonstans när den ska betygsättas: Bra att äga, inte nödvändig. Som en mikrovågsugn kan man säga. Ganska bra alltså. Soundet är lite murrigare och mjukare i kanterna än vad vi är vana vid och låter ingen del av musiken ta större plats än någon annan.

Klippet här under spelar Nothing But The Truth, öppningsspåret. Det är en pampig fredagsfläskläpp. Ett par schyssta vändningar i arrangemanget och vansinnigt bra sång. En annan favorit på skivan är As Strong As Samson. På det spåret kan man med gott fog undra vad trummisen sysslar med men på något vis får han till det. Bra text, bra sång och med härlig orgel.

Omslaget går i linje med titeln och ska vara målat av en Jakob Bogdani, en slovakisk konstnär som tyckte om att måla just exotiska fåglar och exotiska frukter. I Slovakien är apelsin fortfarande en exotisk frukt men äpplena faller långt ifrån päronträdet och bananer växer inte på träd utan palm.

Nu har jag malt på i ett par tre stycken till så nu får det räcka. Imorgon går dagen åt till att hålla ettårskalas. Till det lyssnar vi på Jefferson Airplane eller Johan Mayall. Vad ska du lyssna på? Trevlig helg!

Dirk Steffens – The Seventh Step

6 Jan

Dags igen för ett Freitagsfleisch eller det som vi i Sverige kallar Fredagsfläsk.

Vi får ta oss an lite krautrock nu efter julens alla sorters kraut. Sauerkraut, Rotkraut, Eva Braunkraut hör julen till men nu ska det ut och kommer inte tillbaks förrän ungarna börjar sälja jultidningar i mars eller som senast när butikerna julskyltar i augusti. Har skrivit om krautrock här på Gamla Skivor tidigare. Egentligen hör väl krautrock-epitetet främst till den lite proggigare änden av skalan och gärna lite art-rock. Avantgardistiskt ska det vara. Åtminstone från början. Efterhand räcker det med att man har en elgitarr och har en moster som har en andelsstuga på Rügen. Som vanligt i dagens samhälle urvattnas begreppen efterhand. Kolla bara på hur slarvigt man använder ordet arbetarparti.

Jaja, jag är inte den som är den utan använder begreppet krautrock lika frikostigt som alla andra. Dirk Steffens soloplatta The Seventh Step är en krautrökare från 1976. Krautrökare eller krautmonster är ord som med fördel slarvas med på auktionssajten för att pressa upp priset något lite ytterligare. Både du och jag vet att det här egentligen är helt vanlig tysk hårdrock och inget annat.

Gitarrpålägg

Gitarrpålägg

Dirk Steffens var ett tag gitarrist i Birth Control. De var faktiskt i egentlig mening mer av ett krautrockband. Nåja… Dirk lämnade Birth Control och började spela in sin solodebut 1975. Till sin hjälp tog han skotten Ian Cussick som varit med i Lucifer’s Friend ett tag och musikanten Rolf Köhler vars enda merit dittills verkar ha varit att han kom från Hamburg. Skivan var klar 1976 och släpptes på tyska etiketten Nova.

The Seventh Step betyder på svenska det sjunde steget. Om du inte är bekant med så basal engelska så känner du åtminstone kanske till vilket det sjunde steget är då du med hjälp av ett tolvstegsprogram ska försöka ta dig ur ditt missbruk. Det sjunde steget är att be.

Dirk Steffens släppte en platta till under eget namn. Sedan tog han steget bort från scenen och satte sig till rätta bakom mixerbordet. Det är kanske också där han lämnat djupast avtryck. Han producerade Accepts andra (I’m A Rebel) och tredje (Breaker) skiva. Det du!

Musiken är ganska renodlad hård rock blandat med hårdrock av modell -76. Lätt touch av disco på de tristaste spåren, svår form av ös och sväng på de bästa låtarna. Trioformatet fungerar rätt bra för en kille som är gitarrist. Inget lull-lull ingen som skymmer sikten. Han är en rätt kompetent gitarrist också, den där Dirk. Det är mycket gitarr, man har inte hållit igen med påläggen, men det gör inget när det är bra framfört.

Bästa spåren är Just A Game (som du med fördel ser här under), Things And Thoughts, Light Is On och Right On, Woman.

Så kan det gå. Långhelgen är snart slut och kvar finns bara en vanlig korthelg. Gör vad du kan av den, snart är det måndag igen. Trevlig helg!

%d bloggare gillar detta: