Arkiv | mars, 2012

Focus – Moving Waves

23 Mar

Veckans lågvattenmärke är passerat, hoppas vi, och på vägen upp möter vi Fredagsfläsk!

Volvos flaggskepp tillverkades i Holland! (Klickbar!)Holland eller Nederländerna, detta land byggt av sjöbusar och drogliberaler. Stora bullriga gubbar med krulligt hår och med gyllene ring i örat. Piprökare och försäljare av sexleksaker. Skepparexamen i mellanstadiet, tulpaner och träskor. Se där några av de saker som vi alla förknippar med Europas vilda väster, Holland (eller Nederländerna). Vi får heller icke glömma hur mycket Holland har betytt för svensk bilindustri. De tillverkade de mest fantastiska Volvobilarna och gav Saab nådastöten.

Från Holland kommer Focus och nu vet både du och jag att det kommer minst ett namn som bland annat består av ett ”i” följt av ett ”j” och minst ett namn som innehåller två ”k” i rad. Ingen idé att skjuta upp det som komma skall. Thijs Van Leer spelar orgel, flöjt och övrig klaviatur. Jan Akkerman spelar gitarr. Så typiska namn att man tror det är på skämt. Som om alla svenskar skulle heta Jöns Nilsson och Karl Johansson. Både du och jag vet ju att typiska svenskar heter Filippa Reinfeldt och Kurt Wallander.

Moving Waves är den andra plattan från Focus och den kallas ibland, fyndigt nog, Focus II. Den kom 1971 och betraktas av många proggfanatiker som ett måste i skivamlingen. 

Om det var krångligt att begripa engelskan på förra veckans Scorpions-platta är det inget man behöver oroa sig över idag. Öppningsspåret och skivans stora hit Hocus Pocus sjunges med hjälp av den gamla jodel-teknik som är så vanlig i de Nederländska alperna. Eller är det glada kvittret bara vanlig holländska? Strunt samma. Bra driv i gitarren och en trummis som orkar hänga med i tempot. Det är väl också egentligen främst denna låten som gör att skivan platsar som ett Fredagsfläsk. Hocus Pocus var förresten med i en reklamfilm för fotbollsskor härförleden.

Resten av A-sidan är ganska avslagen historia om du frågar mig. Men hämnden är ljuv och på B-sidan smäller man till med en 23 minuter lång dänga kallad Eruption. Har du tid över kan du lyssna på den HÄR. Nu får killarna att göra! Orgel och gitarr. Synkoper, arpeggion och andra musiktermer kan användas för att beskriva det som händer.

Genren är progressive och då vet vi att det handlar om tunnhåriga killar som ändå odlar långt hår. Nuförtiden bär de oftast någon huvudbonad och klassisk musik är deras inspirationskälla.

Helgen är min inspirationskälla och imorgon ska det åkas över sundet efter vatten. Det skall bli härligt. Hoppas att du får en fin helg du med!

Scorpions – Lonesome Crow

16 Mar

Sis is de tajm ov Frajdäjfleisch!

Så skulle det nog låta om Klaus Meine ville annonsera veckans fredagsfläsk på sin ocharmigt urusla engelska. Vi har läst om krautband som inte kan engelska men som ändå sjunger på engelska här förr. Idag framgår det med all önskvärd tydlighet hur illa det faktiskt kan bli. Jag tänkte göra något skoj med texten till inledande låten Im Going Mad från Scorpions första platta Lonesome Crow från 1972 men det går faktiskt inte. Det finns nämligen inga texter på hela internet som stämmer med det som sångaren eventuellt sjunger. Det är i närheten men ändå inte rätt. Jag undrar om ens Klaus själv vet vad han sjöng då för fyrtio år sedan. I Sverige hade vi motsvarande varianter under tidigt sextiotal. Hej babberibba, koskit till middag och liknande. Strunt samma, bara det låter likt engelska!Det tog sig senare för Scorpions (?) men här är de nybörjare. Det är väl också det som är charmen. Tolv år innan Rock You Like A Hurricane och arton år innan Wind Of Change.

Lonesome Crow som den ska se ut.

Lonesome Crow som den ska se ut.

Allas vår favoritgrupp UFO hade ännu inte hunnit röva bort Michael Schenker från Scorpions och märkligt nog hände samma sak med de två banden när transaktionen gjordes. Båda banden gick från det lite experimentella och aviga till det lite mer traditionellt arrangerade, från jammiga solon till vers – refräng – vers – refräng – solo – refräng – slut, från fingerspelad elbas i närheten av halsmicken till att spela med plektrum i närheten av stallet. Ja du förstår!

Lonesome Crow, Spanien 1986.

Lonesome Crow, Spanien 1986.

Skivan gavs ut på tyska etiketten Brain och där återfinns en hel del kraut och progressive. Mitt exemplar är i vanlig ordning ett fult senare och med alternativt omslag. Trist nog eftersom att Lonesome Crow, till skillnad från de andra skivorna med Scorpions, har begåvats med ett helt OK omslag. Mitt exemplar är spanskt och kom 1986… Suck!

Det finns ett tv-klipp på gossarna när de spelar öppningsspåret Im Going Mad som är ganska grymt. De står i ett grustag och röjer. Cymbalerna högt i skyn, jeansbyxornas midjor likaså. Jogging i slow motion, skönsång i profil. Allt som vi gillar!

Det blev ett kort inlägg denna fredag. Grillpremiären hägrar, möjligtvis lite rusdrycker också! Kämpa på och ha en OK helg.

Bubble Puppy – A Gathering Of Promises

9 Mar

Hej Fredagsfläsk!

The bitch is back och som han är tillbaka. Idag träffar vi på Texas-gänget Bubble Puppy och deras skiva A Gathering Of Promises från 1969.

När gubbarna i Bubble Puppy ser på skivans namn såhär i backspegeln tycker de nog att det var ett ganska passande namn. A Gathering Of Promises betyder på svenska En Samling Av Löften och det var precis vad bandet fick av sitt skivbolag United Artists. Det blev nu inte som bolaget lovade och skivan du läser om idag blev aldrig den hit den borde blivit.

Omslaget till A Gathering Of Promises

Omslaget till A Gathering Of Promises

Bubble Puppy fick en internationell hit med låten Hot Smoke & Sassafras men peakade med endast en fjortondeplats på USA-listan. Hade International Artists samröre med maffian flutit på friktionsfritt hade Bubble Puppy fått en förstaplats i USA, precis som de fick i resten av världen.

Kollage som bygger på omslaget

Kollage som bygger på omslaget

Maffian satte nämligen stopp för Hot Smoke & Sassafras på radiostationerna i Los Angeles och i New York. Detta på grund av att de rätta avgifterna inte hade betalats till de rätta personerna. Lite samma grej som gör det så svårt för Dr Alban att slå sig in på marknaden igen…

Inte heller turnerandet blev vad man hade hoppats på. Små ställen i Chicagotrakten gör ingen nationell karriär. När Bubble Puppy väl fick ut och röra på sig i landet blev det som öppningsakt. Genom sitt idoga tränande och spelande hade Bubble Puppy lyckats få ihop en rätt tajt föreställning. De kallar sig själva lite ödmjukt för ”The most feared opening act in Rock n’ Roll history”. Det beror nog på vilket band som följer efter och i vilket skick det är. Black Sabbath hade i slutet av Ozzy-eran AC/DC som förband och året efter Van Halen. Det ena värre än det andra.

Nåväl, Bubble Puppy var ett bra förband. De blev större och större och tjänade sina pengar på att turnera. De blev övertalade att flytta till Los Angeles för att spela live och spela in. Återigen satte maffian stopp för dem och de slog följaktligen (trodde att det hette följdaktligen) inte igenom i Los Angeles. Där tog också musten slut. Stämningar och motstämningar mellan orkester och skivbolag avlöste varandra. Historien om Bubble Puppy slutar där men bandet fortsatte under namnet Demian.

Jag gillar egentligen inte att tjafsa om omslagen men dagens skiva är ett undantag tycker jag. Många gånger i min ungdom (Jo jag har nog faktiskt lämnat den bakom mig…) köpte jag skivor efter omslag och det är väl så det fungerar. Bubble Puppy lär inte ha sålt några extra skivor tack vare sitt omslag. Fyra lajvare. Två som jobbar inom riddartiden och två som jobbar inom någon senare historisk period, åtminstone tvåhundra år efter riddartiden. Nyckelorden här är: Läderbrynja, Jewfro, Kråsskjorta (aka Puffy Shirt), Cape och Medalj.

Musiken beskrivs som Acid rock eller Psykedelisk musik. Som vanligt är det samma sak som gitarrbaserad rock med rötterna i sextiotalspopen.  Bra spelat över hela linjen är det. Trummisen har sina förtjänster och förgyller med enkla medel hela anrättningen. En del trevliga gitarrmackor och stämsång.

Skivans bästa låt är I’ve Got To Reach You. En låt som fått låna en stor del av sitt slut till slutet av Graveyards hit från förra året, Hisingen Blues. Jämför själv. Lyssna 4:20 in i originalet, jämför sedan det med kopian 2:52 in i låten. Så kan det gå till!

Klippet vi lyssnar på idag heter Elizabeth och är ganska representativ för skivan. Lite gitarr, lite stämsång och vi är hemma!

Hoppas nu att du får en fin fredag och en trevlig helg. Du är väl förkyld eller bara allmänt hängig som alla vi andra men kämpar på i motvinden. Håll ut. Snart är det sommar och efter det höst igen. Ha det!

%d bloggare gillar detta: