Arkiv | mars, 2013

Ten Years After – Cricklewood Green

15 Mar

Vad händer om du säger meningen ”Freds fläsk i ett Fredagsfläsk!” jättesnabbt och upprepar den många gånger? Börja med att viska meningen och öka ljudstyrkan efter varje gång som du sagt meningen. Vad händer? Jo, folk tycker att du är konstig eller rent av knäpp. Gör det gärna på bussen en morgon på väg till jobbet också, för att förhöja effekten.

Eller så kan du nöja dig med att läsa veckans Fredagsfläsk. Ett fläsk som behandlar allt som du tycker om och lite till. Eller vad sägs om mustascher, basister och tragiska dödsfall?

Du undrar förstås vilken skiva det handlar om. Titta på rubriken då för guds skull, det står där. Hittar du inte dit upp så får jag säga det här också. Idag läser vi om Cricklewood Green av Ten Years After. 1970 kom denna skiva som är Ten Years Afters femte. Med tanke på att de släppte sin första skiva 1967 så man får väl säga att Ten Years After hamnar i det ”Uriah Heep-produktiva” facket.

Omslaget till Cricklewood Green.

Vi avhandlar väl omslaget lite kort. Det är komponerat som en av de där vansinniga detaljbilderna på Hemnet. En statyett, en katt. Ett foto av en gyllene colaflaska med tuttar och en sådan där sax som man klipper itu sockerbitar med. Alltså inget som har riktigt med saken att göra. Men vad gör det, så länge det säljer?

Anledningen till att vi läser om denna skivan just idag är att frontfiguren Alvin Lee gick hädan förra veckan på grund av komplikationer efter kirurgiskt rutiningrepp. Tydligare än så kan jag tyvärr inte vara. Researchavdelningen har bråda tider som det är ändå. Tragiskt dödsfall – Check! 68 år blev han och en av hans största meriter är att han med sina bandkamrater åstadkom en av höjdpunkterna på Woodstockfestivalen 1969 med låten I’m Going Home. Att det tjatas om den låten så fort Ten Years After och Woodstock nämns beror helt enkelt på att det är den enda låten från den konserten som fastnade på band. Tekniskt strul såg till att det blev så.

Leo Lyons. Mustaschperfektion. Vingarna matchar ansiktets linjer på ett utsökt vis och förstärker såväl ett leende som en ilsken uppsyn. Bara att gratulera.

Nu över till mustaschen. Man kan inte nämna basisten Leo Lyons utan att nämna hans mustasch. Den är min absoluta mustaschidealförebild. Leo Lyons är nu inte heller den som ligger på latsidan när det ska rockas. Han ser ut som en övertänd kalv på grönbete när han väl får chansen att släppa loss. Härligt! Ingen shoegazing där inte. Mustascher och basister – Check!

Leo har förresten omnämnts på bloggen tidigare. Då som producent till UFO:s skiva Force It. På den hade han med sin bandkollega Chick Churchill, organisten från Ten Years After.

Skivans namn ska komma från en bekant till bandet som bodde just i Cricklewood och som odlade hallucinogena växter. Nu var gossarna i orkestern inga botaniker men hade ganska gröna fingrar om man säger. Såpass gröna att de döpte plattan efter växten som de inte visste namnet på. Cricklewood Green.

Lite psykedeliskt ska det ju förstås vara så skivan öppnar med lite delfinaktiga ljud. Står du bara ut med det (eller hoppar över det) får du höra öppningsspåret Sugar The Road. Orgel, koklocka och powerchords. Mer än så behövs knappt. Alvin Lee sjunger också om att uppnå pensionåldern, vilket han senare skulle komma att göra men inte med råge.

Vi kanske ska nämna lite låtar. Love Like A Man blev en hit. Den släpptes som singel och de båda sidorna skulle spelas på olika hastighet beroende på att låten fanns i två olika versioner, en lång och en kort. Working On The Road är också en tjottablängare.

Mer blev det inte för den här 25-öringen. Håll tummarna för att våren kommer innan det blivit höst igen. Här är det vinter och kallt. I morgon stannar vi inne och lyssnar till knastret från skivspelaren och myser. God helg!

Annonser

Parish Hall

8 Mar

Den som väntar på något gott väntar oftast på ett Fredagsfläsk! Och som ni har väntat. En hel del vatten har runnit under redaktionens broar. Kontoret har omlokaliserats och jag har varit föräldraledig, återkommit till min tradiga arbetsplats samt blivit far till ett flickebarn. Renoverat kök och inte spelat några skivor alls. I ett tidigare inlägg väcktes frågan om hur en lång ledighet från det dagliga förvärvsarbetet skulle påverka bloggen. Nu vet vi! Det var inte så bra. Knäpptyst sedan mars 2012. Well well, nu ska vi låta bygones vara just bygones och ta nya tag. Ett år i taget och babysteps framåt som man säger.

Hur bättre göra nystart än att göra det tillsammans med förra årets bästa inköp, Parish Hall? En skiva som först plockades in på det snart så nygamla formatet CD och sedan på det just nu nygamla formatet LP. Vore jag Elton John hade jag köpt ett exemplar till varje hus!

Det fina med Parish Hall-plattan är att det inte finns så mycket att skriva om den, rent kuriosamässigt, och då blir det mer utrymme för mig och mitt trams. Jag tänker att vi stökar över det där med skivan och orkestern först så sparar vi utfyllnaden till sist. Det är väl så man angriper en matportion? Köttet först, såsen sedan, efter det potatisen och till sist peta runt lite bland ärterna och skrapa av dem i påsen för matavfall.

Parish Hall släppte bara en skiva. Parish Hall var en Powertrio. Parish Hall jämförs av någon anledning alltid med Jimi Hendrix Experience. Parish Hall står omskrivna på olika ställem på internet men det är samma text på alla ställena.

Här kommer den därför igen men nu översatt av uggeguggelmaskinen:

Parish Hall var en makt trio från Kalifornien Bay Area. Bandet bestod av Gary Wagner (gitarr, piano, sång), John Haden (bas), och Steve Adams (trummor). Specialiserat sig på en hårdrock / blues rock sound, var deras album ursprungligen släpptes i slutet av 1970 på en liten lokal Kalifornien skivbolag.

Påminner om ljudet av en annan populär trio av dagen hade Jimi Hendrix Experience, Parish Hall börjat vinna erkännande av vissa europeiska samlare av slutet av 1990, och original har hämtat höga priser på samlare marknader. Alla låtar på detta album är original skrivna av Wagner och håller sig väl i jämförelse med andra Hårdrock akter.

Elton John äger fler CD-spelare än vad hela befolkningen i Våxtorp sammanlagt gör. Och varje CD-spelare har en egen skivsamling. Och varje skivsamling har sin egen arkivarie.

Det som står är väl i stort sant. Omslaget skvallrar inte alls om vad som finns inuti. En kille med mörkt hår och manchesterskjorta. Bluesrock va? Det ser mer ut som att det ska vara något slags popskval i den lättlyssnade skolan. Man kan med lätthet räkna ut att det här är en skiva som för inte alltför längesedan stått i billighetsbackar både här och där och bläddrats förbi åtskilliga gånger, mycket tack vare sitt ganska anspråkslösa omslag. Jag hade gissat på en medioker eller sämre singer/songwriter. En amerikansk Stefan Andersson eller Ulf Lundell-figur. Så är alltså icke fallet. Bra driv. Spretig men välspelad gitarr. Enkel men effektiv rytmsektion. Trevlig sång.

Denna skiva skiljer sig i ärlighetens namn från en hel del av de andra skivor som omskrivits tidigare i denna nyväckta blogg. Det gör den på så vis att den innehåller till övervägande del ruggigt bra låtar. Den behöver inte förlita sig på en eller två rökare och i övrigt halvdant material. Det finns en variation och samtidigt en hög och jämn kvalitet som vi inte är helt bortskämda med, vi som inte bara konsumerar samlingsplattor och radiokanalens topp-tre-skval. Bäst av de bästa är bland andra Lucanna, We’re Gonna Burn Together, My Eyes Are Getting Heavy och How Can You Win. Den sistnämnda gjorde en gren av hembygdsorkestern en fin cover på i slutet av förra århundradet, kolla HÄR.

Ha en riktigt kort helg. Håll tummarna för att jag mäktar med ett fläsk snart igen. Kanske något med Ten Years After såhär i sorgen efter Alvin Lee. Var rädd om dig, ingen annan bryr sig!

%d bloggare gillar detta: