Ten Years After – Cricklewood Green

15 Mar

Vad händer om du säger meningen ”Freds fläsk i ett Fredagsfläsk!” jättesnabbt och upprepar den många gånger? Börja med att viska meningen och öka ljudstyrkan efter varje gång som du sagt meningen. Vad händer? Jo, folk tycker att du är konstig eller rent av knäpp. Gör det gärna på bussen en morgon på väg till jobbet också, för att förhöja effekten.

Eller så kan du nöja dig med att läsa veckans Fredagsfläsk. Ett fläsk som behandlar allt som du tycker om och lite till. Eller vad sägs om mustascher, basister och tragiska dödsfall?

Du undrar förstås vilken skiva det handlar om. Titta på rubriken då för guds skull, det står där. Hittar du inte dit upp så får jag säga det här också. Idag läser vi om Cricklewood Green av Ten Years After. 1970 kom denna skiva som är Ten Years Afters femte. Med tanke på att de släppte sin första skiva 1967 så man får väl säga att Ten Years After hamnar i det ”Uriah Heep-produktiva” facket.

Omslaget till Cricklewood Green.

Vi avhandlar väl omslaget lite kort. Det är komponerat som en av de där vansinniga detaljbilderna på Hemnet. En statyett, en katt. Ett foto av en gyllene colaflaska med tuttar och en sådan där sax som man klipper itu sockerbitar med. Alltså inget som har riktigt med saken att göra. Men vad gör det, så länge det säljer?

Anledningen till att vi läser om denna skivan just idag är att frontfiguren Alvin Lee gick hädan förra veckan på grund av komplikationer efter kirurgiskt rutiningrepp. Tydligare än så kan jag tyvärr inte vara. Researchavdelningen har bråda tider som det är ändå. Tragiskt dödsfall – Check! 68 år blev han och en av hans största meriter är att han med sina bandkamrater åstadkom en av höjdpunkterna på Woodstockfestivalen 1969 med låten I’m Going Home. Att det tjatas om den låten så fort Ten Years After och Woodstock nämns beror helt enkelt på att det är den enda låten från den konserten som fastnade på band. Tekniskt strul såg till att det blev så.

Leo Lyons. Mustaschperfektion. Vingarna matchar ansiktets linjer på ett utsökt vis och förstärker såväl ett leende som en ilsken uppsyn. Bara att gratulera.

Nu över till mustaschen. Man kan inte nämna basisten Leo Lyons utan att nämna hans mustasch. Den är min absoluta mustaschidealförebild. Leo Lyons är nu inte heller den som ligger på latsidan när det ska rockas. Han ser ut som en övertänd kalv på grönbete när han väl får chansen att släppa loss. Härligt! Ingen shoegazing där inte. Mustascher och basister – Check!

Leo har förresten omnämnts på bloggen tidigare. Då som producent till UFO:s skiva Force It. På den hade han med sin bandkollega Chick Churchill, organisten från Ten Years After.

Skivans namn ska komma från en bekant till bandet som bodde just i Cricklewood och som odlade hallucinogena växter. Nu var gossarna i orkestern inga botaniker men hade ganska gröna fingrar om man säger. Såpass gröna att de döpte plattan efter växten som de inte visste namnet på. Cricklewood Green.

Lite psykedeliskt ska det ju förstås vara så skivan öppnar med lite delfinaktiga ljud. Står du bara ut med det (eller hoppar över det) får du höra öppningsspåret Sugar The Road. Orgel, koklocka och powerchords. Mer än så behövs knappt. Alvin Lee sjunger också om att uppnå pensionåldern, vilket han senare skulle komma att göra men inte med råge.

Vi kanske ska nämna lite låtar. Love Like A Man blev en hit. Den släpptes som singel och de båda sidorna skulle spelas på olika hastighet beroende på att låten fanns i två olika versioner, en lång och en kort. Working On The Road är också en tjottablängare.

Mer blev det inte för den här 25-öringen. Håll tummarna för att våren kommer innan det blivit höst igen. Här är det vinter och kallt. I morgon stannar vi inne och lyssnar till knastret från skivspelaren och myser. God helg!

Advertisements

2 svar to “Ten Years After – Cricklewood Green”

  1. Cuby mars 15, 2013 den 11:36 e m #

    Obligatoriskt, men ändå har jag den inte. Eller jag har den kanske på CD, eller åtminstone som bränd CD, jag har ingen koll, men inte på vinyl, det vet jag säkert. Bedrövligt med tanke på hur många skivor jag har och hur många skivor jag har som är som är mycket sämre. Nästan alla jag har är sämre. R.I.P. Alvin Lee.

    • gamlaskivor mars 15, 2013 den 11:40 e m #

      Den borde du se till att skaffa. Kul att man har något, NÅGOT!, som du inte har. Så köp inte den är du snäll.
      /Gamla Skivor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: