Arkiv | april, 2013

Black Sabbath – Technical Ecstasy

19 Apr

Hänger du med din samtid vet du att dagens Fredagsfläsk är Pulled Pork. Sätt dig nu ner och njut av detta långkok som är mörare och mer lättsmält än alla andra fläsksorter.

Vi börjar dagens inlägg med en glad och två tråkiga nyheter varav två av dem är så gamla att de knappt är nyheter längre och den tredje har knappt hunnit svalna. För det första: Black Sabbath ska släppa en ny platta med originaluppsättningen (positiv nyhet). För det andra: Bill Ward ska inte få vara med (tråkig nyhet). För det tredje: Storm Thorgerson är död (tråkig nyhet).

Vi kan väl avhandla den nyheten som på pappret kan tänkas vara positiv. Black Sabbath ska släppa en ny platta med originalmedlemmarna. Det blir den första på en herrans massa år och den ska produceras av Rick Rubin. Den kommer att heta 13 och släpps i juni i år. Man kan lyssna på provsnuttar lite här och där. Hela låten God Is Dead finns nu att lyssna på HÄR.

I samma veva som planerna på en ny platta avslöjades tilkännagav bandet även att man skulle turnera en del.”Jippi!” var väl ordet på mångas läppar. Det är med skräckblandad förtjusning så klart. Man vill inte att det skall floppa, man vill inte att det skall vara trött och tråkigt. I andetaget efter klargjordes dessutom att originalsättningen inte längre omfattar Bill Ward. Jag skulle nu kunna lägga ett eller två stycken på att ondgöra mig över de trummisar som sedan dess har spelat med Black Sabbath men det tänker jag inte göra. Det är bra killar och kompetenta trummisar.

Jag kan däremot lägga ett stycke på att gnälla över ojämställdheten i många orkestrar och sällan har det tagit sig tydligare uttryck än i Black Sabbath säsongen 2012-2013. Det är klart det finns ett par andra fina exempel. Kiss och Slayer. Om inte skorna passar kan du ju alltid ge fan i att ha dem på dig. Bill Ward lät bli att ta på skorna när han presenterades vad han kallat ett osignerbart kontrakt. Resten är historia men knappast Rock N’ Roll-historia. Detta var alltså den lite ädre tråkiga nyheten.

Den färskare tråkiga nyheten är att Storm Thorgerson dog igår. Storm ingick i Hipgnosis, en konst- och designgrupp som gjort otaliga klassiska skivomslag. Han gjorde även omslaget till Technical Ecstasy. Omslaget spelar an på albumets titel och visar alltså två robotar som så att säga sätter på varandra. Ozzy (Sångare ibland i Black Sabbath, av många och av honom själv sedd som originalmedlem.) har beskrivit bilden som ”Två robotar som skruvar i en rulltrappa”. Storm själv sade att han ville fokusera mer på Ecstasy-biten än på Technical-biten. Du, kära läsare, får bilda dig sin egen uppfattning om huruvida Storm lyckades eller inte. HÄR finns en lista över omslag som Storm gjorde eller bidrog till. Man känner igen stilen efter ett tag.

Bill och Ringo, Ringo och Bill.

Bill och Ringo, Ringo och Bill.

Det finns en del mer eller mindre välkomna inslag på Technical Ecstasy. Syntar till exempel. Vi har Gerald Woodruffe på synt. Han är så anonym att han inte har någon wikipedia-sida, ändå är han med och spelar på skiva. Herregud, till och med Bill Ward har skrapat ihop en wikipediaartikel om sig själv. Man kommer lätt att tänka på Geoff Nichols. Killen som turnerade på klaviatur med Black Sabbath i en sättning som vid tidpunkten för dagens album stod och lurade bakom hörnet. Geoff kan du läsa om i inlägget som behandlar Black Sabbath – Heaven And Hell. Nog om det annars får ju keyboardisten större utrymme än han någonsin fått förut. Det finns även ett riktigt sömnigt försök till en boogie woogie-stänkare i Whitesnakes anda i form av Rock N’ Roll Doctor.

Storm Thorgerson tittar nästan på ett av sina mest kända omslag.

Storm Thorgerson tittar nästan på ett av sina mest kända omslag.

1976 när Technical Ecstasy spelades in var Bill Ward mer än välkommen att hjälpa till lite. Så till den milda grad att han till och med fick lov att sjunga på en låt och trumma på flera. It’s Alright är en riktigt bra låt som borde tillhöra Sabbaths örhängen. Jag får vansinniga Ringo Starr-sjunger-i-Beatles-vibbar, särskilt som Bill vid den här tidpunkten såg ut som Ringo eller kanske tvärtom. Om man var out and about i slutat av början på nittiotalet kunde man höra Axl Rose spela en lätt nonchalant version av It’s Alright med sitt band Guns N’ Roses, gärna med ett lätt nonchalant mellansnack precis innan.

Spår värda att nämna utöver tidigare nämnda är väl den NIB-doftande Dirty Women, Doom-rökaren You Won’t Change Me och galopp-rockaren Back Street Kids. Dessa är bra låtar och jag tycker att Technical ecstasy har ett rykte som inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Inte min verklighet i alla fall. Det är en riktigt bra skiva, särskilt om man sållar bort de sämsta spåren.

Vi lyssnar på Dirty Women och andas ut. Vi gillar läget ett litet tag och börjar sedan ladda för en ny arbetsvecka med full kraft. Ha en god helg. I morgon är det Record Store Day. Det innebär att du uppsöker din lokala skivaffär och gör dina veckoliga inköp på lördagen, precis som vanligt. Lycka till!

Deep Purple – Machine Head

12 Apr

Ett Fredagsfläsk to rule them all!

Till dagens skiva har vi tagit hjälp av Evert Taube. Här berättar han hur det gick till när världens mest kända gitarr-riff spelades in. Det som hemsöker varje gitarr, musikaffär och musiksal i vårt avlånga land. Din mor och din mormor, alla kan spela det. 0 – 3 – 5, 0 – 3 – 6 – 5, 0 – 3 – 5, 3 – 0 Så! Nu kan du också spela det. Valfri sträng, gärna den tjocke. Ingen vidare presentation ska behövas. Håll i hatten och take it away Evert.

Det var vintern nittonhundrasjuttiotvå.

Hela gänget ville mönstra på.

Det var Rickard, Roger, Jan och Jon och Jag.

Så vi reste till Genèvesjöns kant. 

Till den staden som man kallar Monterå.

Vi skulle spela in för grammofon. 

Studion var mobil, den hade vi till låns. 

Det var rätt så ont om tid. 

Men Frank Zappa och och hans mödrar höll igång i en lokal.

Ja på den bästa krogen uti hela byn.

En dummerjöns avfyrade en signalpistol.

Så att hela stället snart stod i brand.

Sedan gick det fort. 

Ja hela bygget brann nu ner till grunden.

Så det blev rök över vattnet och eld opp i skyn. 

Han brände ner spelstället.

Det gick i sank med ett vidunderligt brak.

Hurtige Claude sprang in och ut igen.

Han släpade ut matros för matros.

När affären var över var vi tvungna att hitta oss ett annat krypin.

Men vår tid i Schweiz höll på att rinna ut.

Det verkade som att loppet det var kört.

För du vet, det var rök över vattnet och eld i skyn.

Så vi hamnade till sist på självaste Grand Hotell.

Det var tomt, kallt och bart för det var inte säsong.

Men vi hade Rolling Stones mobila apparatur i vårt kölvatten.

Så knegade vi på och så byggde vi en plats 

För att spela in en sång på grammofon.

Med några röda lampor.

En och annan gammal brits.

Gjorde vi en plats att svettas på.

Oavsett vad vi fick ut av detta.

Vet jag att vi aldrig ska förglömma.

Jo du vet det var rök över vattnet och eld opp i skyn.

Tony Joe White

5 Apr

Hej och hå, fläska på. Nu är det åter dags för Fredagsfläsk!

Elvis - kungen av rock!

Elvis – kungen av rock!

Vi ska stifta bekantskap med en kille som vi inte träffat här på bloggen tidigare. En suverän kille. En precis som du och jag! Vid flera tillfällen har jag haft skivan liggande framme och fått kommentarer som ”Jaha… Du lyssnar på Elvis!?” och ”Jaså, har du spelat lite plattor med The King of Rock?”. Hade dessa medmänniskor haft lite bättre koll hade de sagt: ”Jaha… Du lyssnar på Tony Joe White!?” och ”Jaså, du har spelat lite plattor med The King of Swamp Rock?” Det är nämligen en av träskrockens galjonsfigurer, den före detta Elvis look-a-liken Tony Joe White och hans fjärde skiva Tony Joe White som ska omskrivas. Märkligt val att döpa den till Tony Joe White eller hur? Det borde väl varit hans första platta kan man tycka. Skivan innan, den tredje, hette Tony Joe.

Nog om detta (albumtitlar alltså)! Tony Joe var inte bara lik Elvis, han skrev och  blev även känd med låten Polk Salad Annie som Elvis också spelade in. Lyssna på Tony Joes version HÄR och på Elvis version HÄR.

Tony Joe - kungen av träskrock!

Tony Joe – kungen av träskrock!

Även känd som The Swamp Fox verkar han i en genre som för oss vanliga dödliga är försumbar i sin storlek och befolkas väl i princip bara av en kille till och det är självaste Foggan, eller John Fogerty som vi också kallar honom.

I år fyller The Swamp Fox sjuttio år och han är fortfarande aktiv. 2006 släppte han skiva och spelade förband både här och där och det är ju bara något år sedan. I början av åttiotalet hade han dock en svacka då han försökte kombinera sin träskrock med disco som vid det laget var hopplöst passé. Inte förrän 1989 tog det fart igen. Då skrev han fyra låtar till Tina Turners miljonsäljande platta Forreign Affair. Det finns sämre sätt att bli stenrik på!

Låt oss nu hitta tillbaka till huvudspåret. Veckans höjdpunkt, veckans Fredagsfläsk. Hur låter skivan ifråga egentligen? Tänk dig odistade wah wah-gitarrer. Tänk dig en vuxen karl som kallpratar om livet i träsket till ett bakgrundsspår bestående av svängiga trummor och tight elbas. En sporadisk blåssektion, lite munspel och lite orgel. Nu vet du!

Texterna verkar självbiografiska och handlar om hur folk vill att Tony Joe ska spela Polk Salad Annie hela tiden, om hur han dricker öl i ett träsk, att han gömmer sig för sheriffen i ett träsk och att han är en träskräv (i ett träsk).

Jag hoppas att du gillar skivan. Det gör jag. Särskilt om jag ignorerar de lite halv- och eller heltråkiga långsamma bitarna. Jaja, damerna måste ju ha något att lyssna på.

Här får du lyssna på den avslutande Voodoo Village som innehåller alla de element som jag tidigare radat upp. Som bonus vill jag även rekommendera They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora Arkansas, den är också bra!

Håll till godo och god natt. I morgon är det lördag och i övermorgon söndag.

%d bloggare gillar detta: