Archive | Uncategorized RSS feed for this section

Black Sabbath – Technical Ecstasy

19 Apr

Hänger du med din samtid vet du att dagens Fredagsfläsk är Pulled Pork. Sätt dig nu ner och njut av detta långkok som är mörare och mer lättsmält än alla andra fläsksorter.

Vi börjar dagens inlägg med en glad och två tråkiga nyheter varav två av dem är så gamla att de knappt är nyheter längre och den tredje har knappt hunnit svalna. För det första: Black Sabbath ska släppa en ny platta med originaluppsättningen (positiv nyhet). För det andra: Bill Ward ska inte få vara med (tråkig nyhet). För det tredje: Storm Thorgerson är död (tråkig nyhet).

Vi kan väl avhandla den nyheten som på pappret kan tänkas vara positiv. Black Sabbath ska släppa en ny platta med originalmedlemmarna. Det blir den första på en herrans massa år och den ska produceras av Rick Rubin. Den kommer att heta 13 och släpps i juni i år. Man kan lyssna på provsnuttar lite här och där. Hela låten God Is Dead finns nu att lyssna på HÄR.

I samma veva som planerna på en ny platta avslöjades tilkännagav bandet även att man skulle turnera en del.”Jippi!” var väl ordet på mångas läppar. Det är med skräckblandad förtjusning så klart. Man vill inte att det skall floppa, man vill inte att det skall vara trött och tråkigt. I andetaget efter klargjordes dessutom att originalsättningen inte längre omfattar Bill Ward. Jag skulle nu kunna lägga ett eller två stycken på att ondgöra mig över de trummisar som sedan dess har spelat med Black Sabbath men det tänker jag inte göra. Det är bra killar och kompetenta trummisar.

Jag kan däremot lägga ett stycke på att gnälla över ojämställdheten i många orkestrar och sällan har det tagit sig tydligare uttryck än i Black Sabbath säsongen 2012-2013. Det är klart det finns ett par andra fina exempel. Kiss och Slayer. Om inte skorna passar kan du ju alltid ge fan i att ha dem på dig. Bill Ward lät bli att ta på skorna när han presenterades vad han kallat ett osignerbart kontrakt. Resten är historia men knappast Rock N’ Roll-historia. Detta var alltså den lite ädre tråkiga nyheten.

Den färskare tråkiga nyheten är att Storm Thorgerson dog igår. Storm ingick i Hipgnosis, en konst- och designgrupp som gjort otaliga klassiska skivomslag. Han gjorde även omslaget till Technical Ecstasy. Omslaget spelar an på albumets titel och visar alltså två robotar som så att säga sätter på varandra. Ozzy (Sångare ibland i Black Sabbath, av många och av honom själv sedd som originalmedlem.) har beskrivit bilden som ”Två robotar som skruvar i en rulltrappa”. Storm själv sade att han ville fokusera mer på Ecstasy-biten än på Technical-biten. Du, kära läsare, får bilda dig sin egen uppfattning om huruvida Storm lyckades eller inte. HÄR finns en lista över omslag som Storm gjorde eller bidrog till. Man känner igen stilen efter ett tag.

Bill och Ringo, Ringo och Bill.

Bill och Ringo, Ringo och Bill.

Det finns en del mer eller mindre välkomna inslag på Technical Ecstasy. Syntar till exempel. Vi har Gerald Woodruffe på synt. Han är så anonym att han inte har någon wikipedia-sida, ändå är han med och spelar på skiva. Herregud, till och med Bill Ward har skrapat ihop en wikipediaartikel om sig själv. Man kommer lätt att tänka på Geoff Nichols. Killen som turnerade på klaviatur med Black Sabbath i en sättning som vid tidpunkten för dagens album stod och lurade bakom hörnet. Geoff kan du läsa om i inlägget som behandlar Black Sabbath – Heaven And Hell. Nog om det annars får ju keyboardisten större utrymme än han någonsin fått förut. Det finns även ett riktigt sömnigt försök till en boogie woogie-stänkare i Whitesnakes anda i form av Rock N’ Roll Doctor.

Storm Thorgerson tittar nästan på ett av sina mest kända omslag.

Storm Thorgerson tittar nästan på ett av sina mest kända omslag.

1976 när Technical Ecstasy spelades in var Bill Ward mer än välkommen att hjälpa till lite. Så till den milda grad att han till och med fick lov att sjunga på en låt och trumma på flera. It’s Alright är en riktigt bra låt som borde tillhöra Sabbaths örhängen. Jag får vansinniga Ringo Starr-sjunger-i-Beatles-vibbar, särskilt som Bill vid den här tidpunkten såg ut som Ringo eller kanske tvärtom. Om man var out and about i slutat av början på nittiotalet kunde man höra Axl Rose spela en lätt nonchalant version av It’s Alright med sitt band Guns N’ Roses, gärna med ett lätt nonchalant mellansnack precis innan.

Spår värda att nämna utöver tidigare nämnda är väl den NIB-doftande Dirty Women, Doom-rökaren You Won’t Change Me och galopp-rockaren Back Street Kids. Dessa är bra låtar och jag tycker att Technical ecstasy har ett rykte som inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Inte min verklighet i alla fall. Det är en riktigt bra skiva, särskilt om man sållar bort de sämsta spåren.

Vi lyssnar på Dirty Women och andas ut. Vi gillar läget ett litet tag och börjar sedan ladda för en ny arbetsvecka med full kraft. Ha en god helg. I morgon är det Record Store Day. Det innebär att du uppsöker din lokala skivaffär och gör dina veckoliga inköp på lördagen, precis som vanligt. Lycka till!

Deep Purple – Machine Head

12 Apr

Ett Fredagsfläsk to rule them all!

Till dagens skiva har vi tagit hjälp av Evert Taube. Här berättar han hur det gick till när världens mest kända gitarr-riff spelades in. Det som hemsöker varje gitarr, musikaffär och musiksal i vårt avlånga land. Din mor och din mormor, alla kan spela det. 0 – 3 – 5, 0 – 3 – 6 – 5, 0 – 3 – 5, 3 – 0 Så! Nu kan du också spela det. Valfri sträng, gärna den tjocke. Ingen vidare presentation ska behövas. Håll i hatten och take it away Evert.

Det var vintern nittonhundrasjuttiotvå.

Hela gänget ville mönstra på.

Det var Rickard, Roger, Jan och Jon och Jag.

Så vi reste till Genèvesjöns kant. 

Till den staden som man kallar Monterå.

Vi skulle spela in för grammofon. 

Studion var mobil, den hade vi till låns. 

Det var rätt så ont om tid. 

Men Frank Zappa och och hans mödrar höll igång i en lokal.

Ja på den bästa krogen uti hela byn.

En dummerjöns avfyrade en signalpistol.

Så att hela stället snart stod i brand.

Sedan gick det fort. 

Ja hela bygget brann nu ner till grunden.

Så det blev rök över vattnet och eld opp i skyn. 

Han brände ner spelstället.

Det gick i sank med ett vidunderligt brak.

Hurtige Claude sprang in och ut igen.

Han släpade ut matros för matros.

När affären var över var vi tvungna att hitta oss ett annat krypin.

Men vår tid i Schweiz höll på att rinna ut.

Det verkade som att loppet det var kört.

För du vet, det var rök över vattnet och eld i skyn.

Så vi hamnade till sist på självaste Grand Hotell.

Det var tomt, kallt och bart för det var inte säsong.

Men vi hade Rolling Stones mobila apparatur i vårt kölvatten.

Så knegade vi på och så byggde vi en plats 

För att spela in en sång på grammofon.

Med några röda lampor.

En och annan gammal brits.

Gjorde vi en plats att svettas på.

Oavsett vad vi fick ut av detta.

Vet jag att vi aldrig ska förglömma.

Jo du vet det var rök över vattnet och eld opp i skyn.

Tony Joe White

5 Apr

Hej och hå, fläska på. Nu är det åter dags för Fredagsfläsk!

Elvis - kungen av rock!

Elvis – kungen av rock!

Vi ska stifta bekantskap med en kille som vi inte träffat här på bloggen tidigare. En suverän kille. En precis som du och jag! Vid flera tillfällen har jag haft skivan liggande framme och fått kommentarer som ”Jaha… Du lyssnar på Elvis!?” och ”Jaså, har du spelat lite plattor med The King of Rock?”. Hade dessa medmänniskor haft lite bättre koll hade de sagt: ”Jaha… Du lyssnar på Tony Joe White!?” och ”Jaså, du har spelat lite plattor med The King of Swamp Rock?” Det är nämligen en av träskrockens galjonsfigurer, den före detta Elvis look-a-liken Tony Joe White och hans fjärde skiva Tony Joe White som ska omskrivas. Märkligt val att döpa den till Tony Joe White eller hur? Det borde väl varit hans första platta kan man tycka. Skivan innan, den tredje, hette Tony Joe.

Nog om detta (albumtitlar alltså)! Tony Joe var inte bara lik Elvis, han skrev och  blev även känd med låten Polk Salad Annie som Elvis också spelade in. Lyssna på Tony Joes version HÄR och på Elvis version HÄR.

Tony Joe - kungen av träskrock!

Tony Joe – kungen av träskrock!

Även känd som The Swamp Fox verkar han i en genre som för oss vanliga dödliga är försumbar i sin storlek och befolkas väl i princip bara av en kille till och det är självaste Foggan, eller John Fogerty som vi också kallar honom.

I år fyller The Swamp Fox sjuttio år och han är fortfarande aktiv. 2006 släppte han skiva och spelade förband både här och där och det är ju bara något år sedan. I början av åttiotalet hade han dock en svacka då han försökte kombinera sin träskrock med disco som vid det laget var hopplöst passé. Inte förrän 1989 tog det fart igen. Då skrev han fyra låtar till Tina Turners miljonsäljande platta Forreign Affair. Det finns sämre sätt att bli stenrik på!

Låt oss nu hitta tillbaka till huvudspåret. Veckans höjdpunkt, veckans Fredagsfläsk. Hur låter skivan ifråga egentligen? Tänk dig odistade wah wah-gitarrer. Tänk dig en vuxen karl som kallpratar om livet i träsket till ett bakgrundsspår bestående av svängiga trummor och tight elbas. En sporadisk blåssektion, lite munspel och lite orgel. Nu vet du!

Texterna verkar självbiografiska och handlar om hur folk vill att Tony Joe ska spela Polk Salad Annie hela tiden, om hur han dricker öl i ett träsk, att han gömmer sig för sheriffen i ett träsk och att han är en träskräv (i ett träsk).

Jag hoppas att du gillar skivan. Det gör jag. Särskilt om jag ignorerar de lite halv- och eller heltråkiga långsamma bitarna. Jaja, damerna måste ju ha något att lyssna på.

Här får du lyssna på den avslutande Voodoo Village som innehåller alla de element som jag tidigare radat upp. Som bonus vill jag även rekommendera They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora Arkansas, den är också bra!

Håll till godo och god natt. I morgon är det lördag och i övermorgon söndag.

Ten Years After – Cricklewood Green

15 Mar

Vad händer om du säger meningen ”Freds fläsk i ett Fredagsfläsk!” jättesnabbt och upprepar den många gånger? Börja med att viska meningen och öka ljudstyrkan efter varje gång som du sagt meningen. Vad händer? Jo, folk tycker att du är konstig eller rent av knäpp. Gör det gärna på bussen en morgon på väg till jobbet också, för att förhöja effekten.

Eller så kan du nöja dig med att läsa veckans Fredagsfläsk. Ett fläsk som behandlar allt som du tycker om och lite till. Eller vad sägs om mustascher, basister och tragiska dödsfall?

Du undrar förstås vilken skiva det handlar om. Titta på rubriken då för guds skull, det står där. Hittar du inte dit upp så får jag säga det här också. Idag läser vi om Cricklewood Green av Ten Years After. 1970 kom denna skiva som är Ten Years Afters femte. Med tanke på att de släppte sin första skiva 1967 så man får väl säga att Ten Years After hamnar i det ”Uriah Heep-produktiva” facket.

Omslaget till Cricklewood Green.

Vi avhandlar väl omslaget lite kort. Det är komponerat som en av de där vansinniga detaljbilderna på Hemnet. En statyett, en katt. Ett foto av en gyllene colaflaska med tuttar och en sådan där sax som man klipper itu sockerbitar med. Alltså inget som har riktigt med saken att göra. Men vad gör det, så länge det säljer?

Anledningen till att vi läser om denna skivan just idag är att frontfiguren Alvin Lee gick hädan förra veckan på grund av komplikationer efter kirurgiskt rutiningrepp. Tydligare än så kan jag tyvärr inte vara. Researchavdelningen har bråda tider som det är ändå. Tragiskt dödsfall – Check! 68 år blev han och en av hans största meriter är att han med sina bandkamrater åstadkom en av höjdpunkterna på Woodstockfestivalen 1969 med låten I’m Going Home. Att det tjatas om den låten så fort Ten Years After och Woodstock nämns beror helt enkelt på att det är den enda låten från den konserten som fastnade på band. Tekniskt strul såg till att det blev så.

Leo Lyons. Mustaschperfektion. Vingarna matchar ansiktets linjer på ett utsökt vis och förstärker såväl ett leende som en ilsken uppsyn. Bara att gratulera.

Nu över till mustaschen. Man kan inte nämna basisten Leo Lyons utan att nämna hans mustasch. Den är min absoluta mustaschidealförebild. Leo Lyons är nu inte heller den som ligger på latsidan när det ska rockas. Han ser ut som en övertänd kalv på grönbete när han väl får chansen att släppa loss. Härligt! Ingen shoegazing där inte. Mustascher och basister – Check!

Leo har förresten omnämnts på bloggen tidigare. Då som producent till UFO:s skiva Force It. På den hade han med sin bandkollega Chick Churchill, organisten från Ten Years After.

Skivans namn ska komma från en bekant till bandet som bodde just i Cricklewood och som odlade hallucinogena växter. Nu var gossarna i orkestern inga botaniker men hade ganska gröna fingrar om man säger. Såpass gröna att de döpte plattan efter växten som de inte visste namnet på. Cricklewood Green.

Lite psykedeliskt ska det ju förstås vara så skivan öppnar med lite delfinaktiga ljud. Står du bara ut med det (eller hoppar över det) får du höra öppningsspåret Sugar The Road. Orgel, koklocka och powerchords. Mer än så behövs knappt. Alvin Lee sjunger också om att uppnå pensionåldern, vilket han senare skulle komma att göra men inte med råge.

Vi kanske ska nämna lite låtar. Love Like A Man blev en hit. Den släpptes som singel och de båda sidorna skulle spelas på olika hastighet beroende på att låten fanns i två olika versioner, en lång och en kort. Working On The Road är också en tjottablängare.

Mer blev det inte för den här 25-öringen. Håll tummarna för att våren kommer innan det blivit höst igen. Här är det vinter och kallt. I morgon stannar vi inne och lyssnar till knastret från skivspelaren och myser. God helg!

Parish Hall

8 Mar

Den som väntar på något gott väntar oftast på ett Fredagsfläsk! Och som ni har väntat. En hel del vatten har runnit under redaktionens broar. Kontoret har omlokaliserats och jag har varit föräldraledig, återkommit till min tradiga arbetsplats samt blivit far till ett flickebarn. Renoverat kök och inte spelat några skivor alls. I ett tidigare inlägg väcktes frågan om hur en lång ledighet från det dagliga förvärvsarbetet skulle påverka bloggen. Nu vet vi! Det var inte så bra. Knäpptyst sedan mars 2012. Well well, nu ska vi låta bygones vara just bygones och ta nya tag. Ett år i taget och babysteps framåt som man säger.

Hur bättre göra nystart än att göra det tillsammans med förra årets bästa inköp, Parish Hall? En skiva som först plockades in på det snart så nygamla formatet CD och sedan på det just nu nygamla formatet LP. Vore jag Elton John hade jag köpt ett exemplar till varje hus!

Det fina med Parish Hall-plattan är att det inte finns så mycket att skriva om den, rent kuriosamässigt, och då blir det mer utrymme för mig och mitt trams. Jag tänker att vi stökar över det där med skivan och orkestern först så sparar vi utfyllnaden till sist. Det är väl så man angriper en matportion? Köttet först, såsen sedan, efter det potatisen och till sist peta runt lite bland ärterna och skrapa av dem i påsen för matavfall.

Parish Hall släppte bara en skiva. Parish Hall var en Powertrio. Parish Hall jämförs av någon anledning alltid med Jimi Hendrix Experience. Parish Hall står omskrivna på olika ställem på internet men det är samma text på alla ställena.

Här kommer den därför igen men nu översatt av uggeguggelmaskinen:

Parish Hall var en makt trio från Kalifornien Bay Area. Bandet bestod av Gary Wagner (gitarr, piano, sång), John Haden (bas), och Steve Adams (trummor). Specialiserat sig på en hårdrock / blues rock sound, var deras album ursprungligen släpptes i slutet av 1970 på en liten lokal Kalifornien skivbolag.

Påminner om ljudet av en annan populär trio av dagen hade Jimi Hendrix Experience, Parish Hall börjat vinna erkännande av vissa europeiska samlare av slutet av 1990, och original har hämtat höga priser på samlare marknader. Alla låtar på detta album är original skrivna av Wagner och håller sig väl i jämförelse med andra Hårdrock akter.

Elton John äger fler CD-spelare än vad hela befolkningen i Våxtorp sammanlagt gör. Och varje CD-spelare har en egen skivsamling. Och varje skivsamling har sin egen arkivarie.

Det som står är väl i stort sant. Omslaget skvallrar inte alls om vad som finns inuti. En kille med mörkt hår och manchesterskjorta. Bluesrock va? Det ser mer ut som att det ska vara något slags popskval i den lättlyssnade skolan. Man kan med lätthet räkna ut att det här är en skiva som för inte alltför längesedan stått i billighetsbackar både här och där och bläddrats förbi åtskilliga gånger, mycket tack vare sitt ganska anspråkslösa omslag. Jag hade gissat på en medioker eller sämre singer/songwriter. En amerikansk Stefan Andersson eller Ulf Lundell-figur. Så är alltså icke fallet. Bra driv. Spretig men välspelad gitarr. Enkel men effektiv rytmsektion. Trevlig sång.

Denna skiva skiljer sig i ärlighetens namn från en hel del av de andra skivor som omskrivits tidigare i denna nyväckta blogg. Det gör den på så vis att den innehåller till övervägande del ruggigt bra låtar. Den behöver inte förlita sig på en eller två rökare och i övrigt halvdant material. Det finns en variation och samtidigt en hög och jämn kvalitet som vi inte är helt bortskämda med, vi som inte bara konsumerar samlingsplattor och radiokanalens topp-tre-skval. Bäst av de bästa är bland andra Lucanna, We’re Gonna Burn Together, My Eyes Are Getting Heavy och How Can You Win. Den sistnämnda gjorde en gren av hembygdsorkestern en fin cover på i slutet av förra århundradet, kolla HÄR.

Ha en riktigt kort helg. Håll tummarna för att jag mäktar med ett fläsk snart igen. Kanske något med Ten Years After såhär i sorgen efter Alvin Lee. Var rädd om dig, ingen annan bryr sig!

Spirit – Clear

13 Apr

Fredagsfläsk den trettonde! Det brukar betyda tur i oturen.

Idag träffar vi en yngling som vid femton års ålder hunnit spela med Jimi Hendrix och vid sjutton års ålder hunnit albumdebutera. Givetvis heter en sån kille inte Johan Svensson, nej det duger liksom inte. Vi träffar idag ingen mindre än Randy California, på svenska Kåta Kalifornien.

Randy som kom från Kalifornien fick sitt namn av sin gode vän Jimi Hendrix eftersom att det fanns två Randy i dennes band. Den andre kom tydligen från Texas. Det var som femtonårig Randy flyttade till New York tillsammans med sin mamma och hennes nya kille Ed Cassidy. Ed var trummis och hade fått en massa spelningar på östkusten.

Randy hade nu inga problem med att tycka bra om sin mammas nya kille. Snarare tvärtom. De startade bandet Spirit tillsammans. Ed var tjugo år äldre än de andra killarna i bandet. Han rakade huvudet och gick gärna klädd i svart. Cool gubbe!

1968 turnerade Spirit och hade inga mindre än Led Zeppelin med sig som förband. Detta är en av anledningarna till att Spirit fått rykte om sig att ha fått ”låna ut” introt till Stairway To Heaven från sin låt Taurus. En annan anledning kan vara att det är samma toner och i samma ordning. Så kan det gå.

Clear släpptes 1969 och var Spirits tredje skiva. Uriah Heep-tempo på skivsläppen.

Omslaget till Spirit - Clear

Omslaget till Spirit - Clear

Jag tycker även att låten Apple Orchard från dagens skiva påminner en del om låten Outshined med Soundgarden. Här skiljer det mer än bara ett par år. Svängigt och bra är det i alla fall. Det var till låten Outshined min gode vän Mac skrek bort sin röst på Roskilde 2003, då framförd av orkestern Audioslave. (Oerhört trött Chris Cornell i det länkade klippet…)

Öppningsspåret Dark Eyed Woman är en lagom återhållsam dänga. Den tassar på med ett svängigt trumkomp, lite congas och fuzzigt wah wah-solo. Piano som fyller ut på de rätta ställena. Kanske skivans bästa låt.

Bill Murray i filmen Groundhog Day

Bill Murray i filmen Groundhog Day

Dagens klipp blir, de två tidigare nämnda dängorna till trots, Groundhog Day. Det finns minsann en låt som påminner en hel del om den också. Problemet här är bara att det är ett gäng gamla gubbar som faktiskt försöker spela låten i fråga, det går nu inte särskilt bra. Kolla HÄR. Jaja, kul att nån spelar i band nuförtiden. Tufft att nån tycker att det är tufft med solglasögon nuförtiden.

Groundhog påminner mig om filmen Goundhog Day eller Måndag Hela Veckan som den heter på Svenska. En ruggigt bra film som rekommenderas varmt om du inte sett den. Se om den om du redan har sett den!

De tre låtarna som du fått tips om här idag är väl de som sticker ut mest för den som gillar gitarr och rock. Flera av de andra låtarna är sånt som Rikskansler Björklund skulle kalla för flum-musik och förmodligen förbjuda om han bara kunde. Jag gillar det i alla fall!

Som slutkläm kan jag berätta att Ed Cassidy lever än idag 88 år gammal. Lever gör däremot inte Randy California som drunknade då han skulle rädda sin tolvåriga son som hamnat i strömt vatten. Sonen överlevde, Randy omkom.

Nu blir det helg och jag hoppas att den blir bra. Ut i solen och bläddra skivor!

Focus – Moving Waves

23 Mar

Veckans lågvattenmärke är passerat, hoppas vi, och på vägen upp möter vi Fredagsfläsk!

Volvos flaggskepp tillverkades i Holland! (Klickbar!)Holland eller Nederländerna, detta land byggt av sjöbusar och drogliberaler. Stora bullriga gubbar med krulligt hår och med gyllene ring i örat. Piprökare och försäljare av sexleksaker. Skepparexamen i mellanstadiet, tulpaner och träskor. Se där några av de saker som vi alla förknippar med Europas vilda väster, Holland (eller Nederländerna). Vi får heller icke glömma hur mycket Holland har betytt för svensk bilindustri. De tillverkade de mest fantastiska Volvobilarna och gav Saab nådastöten.

Från Holland kommer Focus och nu vet både du och jag att det kommer minst ett namn som bland annat består av ett ”i” följt av ett ”j” och minst ett namn som innehåller två ”k” i rad. Ingen idé att skjuta upp det som komma skall. Thijs Van Leer spelar orgel, flöjt och övrig klaviatur. Jan Akkerman spelar gitarr. Så typiska namn att man tror det är på skämt. Som om alla svenskar skulle heta Jöns Nilsson och Karl Johansson. Både du och jag vet ju att typiska svenskar heter Filippa Reinfeldt och Kurt Wallander.

Moving Waves är den andra plattan från Focus och den kallas ibland, fyndigt nog, Focus II. Den kom 1971 och betraktas av många proggfanatiker som ett måste i skivamlingen. 

Om det var krångligt att begripa engelskan på förra veckans Scorpions-platta är det inget man behöver oroa sig över idag. Öppningsspåret och skivans stora hit Hocus Pocus sjunges med hjälp av den gamla jodel-teknik som är så vanlig i de Nederländska alperna. Eller är det glada kvittret bara vanlig holländska? Strunt samma. Bra driv i gitarren och en trummis som orkar hänga med i tempot. Det är väl också egentligen främst denna låten som gör att skivan platsar som ett Fredagsfläsk. Hocus Pocus var förresten med i en reklamfilm för fotbollsskor härförleden.

Resten av A-sidan är ganska avslagen historia om du frågar mig. Men hämnden är ljuv och på B-sidan smäller man till med en 23 minuter lång dänga kallad Eruption. Har du tid över kan du lyssna på den HÄR. Nu får killarna att göra! Orgel och gitarr. Synkoper, arpeggion och andra musiktermer kan användas för att beskriva det som händer.

Genren är progressive och då vet vi att det handlar om tunnhåriga killar som ändå odlar långt hår. Nuförtiden bär de oftast någon huvudbonad och klassisk musik är deras inspirationskälla.

Helgen är min inspirationskälla och imorgon ska det åkas över sundet efter vatten. Det skall bli härligt. Hoppas att du får en fin helg du med!

%d bloggare gillar detta: