Scorpions – Lonesome Crow

16 Mar

Sis is de tajm ov Frajdäjfleisch!

Så skulle det nog låta om Klaus Meine ville annonsera veckans fredagsfläsk på sin ocharmigt urusla engelska. Vi har läst om krautband som inte kan engelska men som ändå sjunger på engelska här förr. Idag framgår det med all önskvärd tydlighet hur illa det faktiskt kan bli. Jag tänkte göra något skoj med texten till inledande låten Im Going Mad från Scorpions första platta Lonesome Crow från 1972 men det går faktiskt inte. Det finns nämligen inga texter på hela internet som stämmer med det som sångaren eventuellt sjunger. Det är i närheten men ändå inte rätt. Jag undrar om ens Klaus själv vet vad han sjöng då för fyrtio år sedan. I Sverige hade vi motsvarande varianter under tidigt sextiotal. Hej babberibba, koskit till middag och liknande. Strunt samma, bara det låter likt engelska!Det tog sig senare för Scorpions (?) men här är de nybörjare. Det är väl också det som är charmen. Tolv år innan Rock You Like A Hurricane och arton år innan Wind Of Change.

Lonesome Crow som den ska se ut.

Lonesome Crow som den ska se ut.

Allas vår favoritgrupp UFO hade ännu inte hunnit röva bort Michael Schenker från Scorpions och märkligt nog hände samma sak med de två banden när transaktionen gjordes. Båda banden gick från det lite experimentella och aviga till det lite mer traditionellt arrangerade, från jammiga solon till vers – refräng – vers – refräng – solo – refräng – slut, från fingerspelad elbas i närheten av halsmicken till att spela med plektrum i närheten av stallet. Ja du förstår!

Lonesome Crow, Spanien 1986.

Lonesome Crow, Spanien 1986.

Skivan gavs ut på tyska etiketten Brain och där återfinns en hel del kraut och progressive. Mitt exemplar är i vanlig ordning ett fult senare och med alternativt omslag. Trist nog eftersom att Lonesome Crow, till skillnad från de andra skivorna med Scorpions, har begåvats med ett helt OK omslag. Mitt exemplar är spanskt och kom 1986… Suck!

Det finns ett tv-klipp på gossarna när de spelar öppningsspåret Im Going Mad som är ganska grymt. De står i ett grustag och röjer. Cymbalerna högt i skyn, jeansbyxornas midjor likaså. Jogging i slow motion, skönsång i profil. Allt som vi gillar!

Det blev ett kort inlägg denna fredag. Grillpremiären hägrar, möjligtvis lite rusdrycker också! Kämpa på och ha en OK helg.

Bubble Puppy – A Gathering Of Promises

9 Mar

Hej Fredagsfläsk!

The bitch is back och som han är tillbaka. Idag träffar vi på Texas-gänget Bubble Puppy och deras skiva A Gathering Of Promises från 1969.

När gubbarna i Bubble Puppy ser på skivans namn såhär i backspegeln tycker de nog att det var ett ganska passande namn. A Gathering Of Promises betyder på svenska En Samling Av Löften och det var precis vad bandet fick av sitt skivbolag United Artists. Det blev nu inte som bolaget lovade och skivan du läser om idag blev aldrig den hit den borde blivit.

Omslaget till A Gathering Of Promises

Omslaget till A Gathering Of Promises

Bubble Puppy fick en internationell hit med låten Hot Smoke & Sassafras men peakade med endast en fjortondeplats på USA-listan. Hade International Artists samröre med maffian flutit på friktionsfritt hade Bubble Puppy fått en förstaplats i USA, precis som de fick i resten av världen.

Kollage som bygger på omslaget

Kollage som bygger på omslaget

Maffian satte nämligen stopp för Hot Smoke & Sassafras på radiostationerna i Los Angeles och i New York. Detta på grund av att de rätta avgifterna inte hade betalats till de rätta personerna. Lite samma grej som gör det så svårt för Dr Alban att slå sig in på marknaden igen…

Inte heller turnerandet blev vad man hade hoppats på. Små ställen i Chicagotrakten gör ingen nationell karriär. När Bubble Puppy väl fick ut och röra på sig i landet blev det som öppningsakt. Genom sitt idoga tränande och spelande hade Bubble Puppy lyckats få ihop en rätt tajt föreställning. De kallar sig själva lite ödmjukt för ”The most feared opening act in Rock n’ Roll history”. Det beror nog på vilket band som följer efter och i vilket skick det är. Black Sabbath hade i slutet av Ozzy-eran AC/DC som förband och året efter Van Halen. Det ena värre än det andra.

Nåväl, Bubble Puppy var ett bra förband. De blev större och större och tjänade sina pengar på att turnera. De blev övertalade att flytta till Los Angeles för att spela live och spela in. Återigen satte maffian stopp för dem och de slog följaktligen (trodde att det hette följdaktligen) inte igenom i Los Angeles. Där tog också musten slut. Stämningar och motstämningar mellan orkester och skivbolag avlöste varandra. Historien om Bubble Puppy slutar där men bandet fortsatte under namnet Demian.

Jag gillar egentligen inte att tjafsa om omslagen men dagens skiva är ett undantag tycker jag. Många gånger i min ungdom (Jo jag har nog faktiskt lämnat den bakom mig…) köpte jag skivor efter omslag och det är väl så det fungerar. Bubble Puppy lär inte ha sålt några extra skivor tack vare sitt omslag. Fyra lajvare. Två som jobbar inom riddartiden och två som jobbar inom någon senare historisk period, åtminstone tvåhundra år efter riddartiden. Nyckelorden här är: Läderbrynja, Jewfro, Kråsskjorta (aka Puffy Shirt), Cape och Medalj.

Musiken beskrivs som Acid rock eller Psykedelisk musik. Som vanligt är det samma sak som gitarrbaserad rock med rötterna i sextiotalspopen.  Bra spelat över hela linjen är det. Trummisen har sina förtjänster och förgyller med enkla medel hela anrättningen. En del trevliga gitarrmackor och stämsång.

Skivans bästa låt är I’ve Got To Reach You. En låt som fått låna en stor del av sitt slut till slutet av Graveyards hit från förra året, Hisingen Blues. Jämför själv. Lyssna 4:20 in i originalet, jämför sedan det med kopian 2:52 in i låten. Så kan det gå till!

Klippet vi lyssnar på idag heter Elizabeth och är ganska representativ för skivan. Lite gitarr, lite stämsång och vi är hemma!

Hoppas nu att du får en fin fredag och en trevlig helg. Du är väl förkyld eller bara allmänt hängig som alla vi andra men kämpar på i motvinden. Håll ut. Snart är det sommar och efter det höst igen. Ha det!

Miguel Cantilo Y Grupo Sur

11 Feb
¡Hola! Tiempo de carne de cerdo Viernes. Idag är det fredag och detta fira spanjorer med att dricka vin och äta sina små tramsiga tapas-rätter. Kanske koloniserar de en kontinent också. Sånt har ju hänt förr. Eller så blir det som med det mesta annars, det blir mañana. Just det här festliga med att tvinga på ett helt annat folk en helt annan religion och ett helt annat språk är själva anledningen att argentinaren Miguel Cantilo sjunger på spanska och som något slags efterdyningar av inkvisitionen skriver nu Gamla Skivor sitt Fredagsfläsk på spanska, åtminstone inledningsvis. Oroa dig inte, det står inget viktigt där. Det gör det inte här heller och inte här heller och inte här heller…
Miguel Cantilo Y Grupo Sur

Miguel Cantilo Y Grupo Sur

Nu till det viktiga. Det viktiga heter idag Miguel Cantilo Y Grupo Sur. En kille som heter Miguel Cantilo och hans grupp. En lekman som jag skulle kanske översätta namnet till Supergruppen men så är det nu inte. De hette Södergruppen. Det vill säga om man översätter det hela. Annars heter de Grupo Sur och inget annat.

 Jag ser klara kopplingar till vår gamle vän Miguel Abuelo här. Båda heter Miguel, båda från Argentina, båda med kompband och båda omskrivna här. Unikt inte sant?
 Miguel Cantilo föddes 1949 i Buenos Aires och började sin musikaliska karriär i duon som enligt översättningstjänsten på internet heter, hör och häpna, Peter och Paul. Vem Miguel var av dessa två framgår inte. Man kan tänka sig att detta var ett sätt att framstå som något mer internationella än man faktiskt var. Det låter liksom inte lika mycket tio i topp med till exempel Pedro y Pablo.
 Dagens skiva är debuten och den spelades in 1973. Dock släpptes den inte förrän två år senare, alltså 1975. Vid det laget hade Miguel emigrerat till Spanien. En orolig själ den där Miguel Cantilo för han återvände till Argentina och han bodde ett tag i Colombia. En märklig sak är att stället som Miguel flyttade till i Spanien hette just Cantilo. Märkligt var ordet. Tänk dig den rumänske artisten Tomas som flyttar till det lilla svenska samhället Di Leva.
Miguel Cantilo

Miguel Cantilo

Du kanske undrar hur skivan låter? Jo, det ska jag snart berätta. Det är en brokig skara låtar. Hippierock, blues och hård rock om vartannat. Fiol som ger High Tide-vibbar och det är ju förstås inte helt fel. Miguel sjunger med en gäll röst och svävar väl iväg ibland men på det hela taget funkar det bra med det övriga som presenteras på skivan.

 Förutom dagens klipp härunder gillar jag även inledande Sur Alabanzas. Det är roligast när det blir lite drag. Bra gitarr också. De lite mer folkliga akustiska inslagen är väl helt OK men man gillar ju öset.
Jaja, håll i hatten. Helgerna går ju så fort att Fredagsfläsket kommer på lördagarna nu för tiden. Eller så är det bara något slags mañana-attityd som försenat det hela. Bättre sent än aldrig sade man förr och det är lika sant idag. God helg!
 

Procol Harum – Exotic Birds And Fruit

13 Jan

Hör upp gott folk! Veckans Fredagsfläsk är här.

Fågelguide

Fågelguide

”Det var på tiden.” Så tror jag att du tänker när du ser att dagens Gamla Skiva är Exotic Birds And Fruit med orkestern Procol Harum. Då är det lika bra att vi talar om att den här skivan inte hette på det här viset överallt. I Argentina hette den Birds And Exotic Fruit. Det säger en del om utbudet av såväl fåglar som frukter i Argentina i början av 1970-talet. Det här var vid samma tid som den svenska överklassen kunde äta apelsiner till jul och hade handkolorerade böcker med bilder av bananer. Idag äter till och med vanliga lärare och sjuksköterskor apelsiner till jul. Överklassen njuter av goda, exotiska frukter året runt.

Fruktguide

Fruktguide

Jag behöver väl inte tjafsa om förträffligheten i låtskriveriet eller berätta om den fina sättningen i orkestern med både piano och orgel? Du vet väl redan att Robin Trower lämnat bandet några skivor innan denna? Vad kan man säga då? Egentligen ingenting. Lyssna på skivan helt enkelt. Det är ingen rock n’ roll skiva, det är ingen partyplatta. (Tips på bra partyplattor tages tacksamt emot, tips på bra partyn också!)

Nu kommer varken du eller jag så billigt undan att du inte behöver läsa mer av det här dravlet och jag slipper skriva det. Nej jag maler på ett par tre stycken till.

När jag läser på om skivan står det någonstans när den ska betygsättas: Bra att äga, inte nödvändig. Som en mikrovågsugn kan man säga. Ganska bra alltså. Soundet är lite murrigare och mjukare i kanterna än vad vi är vana vid och låter ingen del av musiken ta större plats än någon annan.

Klippet här under spelar Nothing But The Truth, öppningsspåret. Det är en pampig fredagsfläskläpp. Ett par schyssta vändningar i arrangemanget och vansinnigt bra sång. En annan favorit på skivan är As Strong As Samson. På det spåret kan man med gott fog undra vad trummisen sysslar med men på något vis får han till det. Bra text, bra sång och med härlig orgel.

Omslaget går i linje med titeln och ska vara målat av en Jakob Bogdani, en slovakisk konstnär som tyckte om att måla just exotiska fåglar och exotiska frukter. I Slovakien är apelsin fortfarande en exotisk frukt men äpplena faller långt ifrån päronträdet och bananer växer inte på träd utan palm.

Nu har jag malt på i ett par tre stycken till så nu får det räcka. Imorgon går dagen åt till att hålla ettårskalas. Till det lyssnar vi på Jefferson Airplane eller Johan Mayall. Vad ska du lyssna på? Trevlig helg!

Dirk Steffens – The Seventh Step

6 Jan

Dags igen för ett Freitagsfleisch eller det som vi i Sverige kallar Fredagsfläsk.

Vi får ta oss an lite krautrock nu efter julens alla sorters kraut. Sauerkraut, Rotkraut, Eva Braunkraut hör julen till men nu ska det ut och kommer inte tillbaks förrän ungarna börjar sälja jultidningar i mars eller som senast när butikerna julskyltar i augusti. Har skrivit om krautrock här på Gamla Skivor tidigare. Egentligen hör väl krautrock-epitetet främst till den lite proggigare änden av skalan och gärna lite art-rock. Avantgardistiskt ska det vara. Åtminstone från början. Efterhand räcker det med att man har en elgitarr och har en moster som har en andelsstuga på Rügen. Som vanligt i dagens samhälle urvattnas begreppen efterhand. Kolla bara på hur slarvigt man använder ordet arbetarparti.

Jaja, jag är inte den som är den utan använder begreppet krautrock lika frikostigt som alla andra. Dirk Steffens soloplatta The Seventh Step är en krautrökare från 1976. Krautrökare eller krautmonster är ord som med fördel slarvas med på auktionssajten för att pressa upp priset något lite ytterligare. Både du och jag vet att det här egentligen är helt vanlig tysk hårdrock och inget annat.

Gitarrpålägg

Gitarrpålägg

Dirk Steffens var ett tag gitarrist i Birth Control. De var faktiskt i egentlig mening mer av ett krautrockband. Nåja… Dirk lämnade Birth Control och började spela in sin solodebut 1975. Till sin hjälp tog han skotten Ian Cussick som varit med i Lucifer’s Friend ett tag och musikanten Rolf Köhler vars enda merit dittills verkar ha varit att han kom från Hamburg. Skivan var klar 1976 och släpptes på tyska etiketten Nova.

The Seventh Step betyder på svenska det sjunde steget. Om du inte är bekant med så basal engelska så känner du åtminstone kanske till vilket det sjunde steget är då du med hjälp av ett tolvstegsprogram ska försöka ta dig ur ditt missbruk. Det sjunde steget är att be.

Dirk Steffens släppte en platta till under eget namn. Sedan tog han steget bort från scenen och satte sig till rätta bakom mixerbordet. Det är kanske också där han lämnat djupast avtryck. Han producerade Accepts andra (I’m A Rebel) och tredje (Breaker) skiva. Det du!

Musiken är ganska renodlad hård rock blandat med hårdrock av modell -76. Lätt touch av disco på de tristaste spåren, svår form av ös och sväng på de bästa låtarna. Trioformatet fungerar rätt bra för en kille som är gitarrist. Inget lull-lull ingen som skymmer sikten. Han är en rätt kompetent gitarrist också, den där Dirk. Det är mycket gitarr, man har inte hållit igen med påläggen, men det gör inget när det är bra framfört.

Bästa spåren är Just A Game (som du med fördel ser här under), Things And Thoughts, Light Is On och Right On, Woman.

Så kan det gå. Långhelgen är snart slut och kvar finns bara en vanlig korthelg. Gör vad du kan av den, snart är det måndag igen. Trevlig helg!

Savoy Brown – Blue Matter

31 Dec

Ring klocka ring! Ring i bistra nyårsnatten! Ring ut det nya och ring in de gamla skivorna!

Såhär kvart i tolv kan det vara på sin plats att lyssna på blues och att summera året som gått. Gamla Skivor har överlevt ännu ett år och sett en del förändringar. Året inleddes starkt med ett Uriah Heep-tema och fortsatte sedan i ett rasande tempo. Redan i februari var det temavecka med Martin Birch. När vi nådde mars inleddes den torka som senare blivit normalläge på bloggen med betoning på Fredagsfläsk. Många arbetare ser Fredagsfläsk som enda anledningen att stå ut med en arbetsvecka till. Antalet besökare går lite upp och lite ner men vi ser en svagt uppåtgående trend, efter varje dal kommer en topp som följs av en svacka.

Redaktionen har lyckats plocka in en hel del bra plattor under året och många av dem har redovisats här. Antalet nya gamla skivor är av någon anledning färre i år än på ett tag och antalet lyssningstimmar är färre än någonsin förr. Kvalitet före kvantitet i år kanske?

Vad kan vi se fram emot då? Kanske inte så många festliga skivsläpp och om det skulle vara så fick du ändå inte läsa om dem här förrän om tidigast tjugofem-trettio år. Kan man hoppas på ett inlägg om Van Halen? Kan man hoppas på fler italienare och någon polack? Kan man tänka sig en temavecka med vänsterhänta gitarrister? Vad önskar du dig av 2012 i allmänhet och av Gamla Skivor i synnerhet? Skriv och berätta, önska böna och be så ska vi se vad vi kan göra. Redaktionen är föräldraledig fram till i augusti men det borde finnas tid till att knåpa ihop några inlägg ändå.

Dagens gamla skiva hamnade lite i bakgrunden såhär i inledningen av inlägget men bot och bättring kommer att råda i nästkommande stycke och säkert i ett par till efter det.

Savoy Brown - Blue Matter

Savoy Brown - Blue Matter

Första skivan på Gamla Skivor för Savoy Brown på bloggen men detta är bandets tredje. 1969 kom Blue Matter och den är en klassisk tvådelad studio/live-platta. De flesta spåren är inspelade i studio men några är liveinspelningar. Det är frågan om blues och det är frågan om riktigt bra blues. Ibland kan jag få lite ”Jag leker afroamerikansk bomullsplockare”-vibbar av den vita bluesen som kom från England vid den här tiden. Den saknar trovärdighet. Det kan vara väl så bra framfört men det saknas något. Den känslan får jag inte alls från Savoy Brown på Blue Matter. Tvärtom! Detta är folk som spelar och sjunger om saker som är angelägna för dem själva. De engagerar inte sig i något som de inte kan relatera till. Som Clawfinger med sin låt Nigger fast precis tvärtom. (Clawfinger lyckades få skit från precis alla håll med sitt ställningstagande. Alla inblandade tyckte att de inte hade med saken att göra.)

På studiospåren sköter Chris Youlden sången såväl som en del gitarr och lite piano. På livelåtarna är det Lonesome Dave Peverett som sjunger. Detta på grund av att Chris hade halsfluss. Det fanns inte tid att vänta på att han skulle tillfriskna. Skivan skulle spelas in och det fick bli live för att man skulle hinna få ut den innan den förestående Amerika-turnén. Typiskt att Chris skulle bli sjuk. Jag gillar den personliga tonen hos Chris Youlden men Ensamme David Peverett är inte så tokig han heller. En klart stabil bluessångare.

Ösiga boogieblues-låtar blandas med ödsliga bluesballader. Min absoluta favorit på plattan är Tolling Bells och den passar som hand i handske en dag som denna, årets sista ödesmättade. En perfekt framförd blueslåt som också under sina sex och en halv minuter ger prov på en dynamik som vissa artister inte lyckas uppnå sammanlagt under ett helt livs karriär.

Kim Simmonds förtjänar såklart ett hedersomnämnande för sitt ypperliga gitarrspel. Vansinnigt bra!

Denna has på Decca och det är faktiskt den skivan som fick vara modell för en dag då jag fotograferade bannern till bloggen. I Amerika kom den ut på Parrot. Mitt ex är ganska risigt men förtjänar absolut sin plats i samlingen. Kostar några hundringar att uppgradera. Kanske man skulle göra.

Nåja, nog om detta! Nu önskar vi på Gamla Skivor ett gott nytt år till alla som fortfarande köper skivor och ni övriga kan trampa på i er dynga av streamad och nedtankad musik ett år till. Ettor och nollor är framförallt till för nollor!

Akta fingrarna när du skjuter upp (raketer) och drick inte mer än nödvändigt. Vi ses nästa år!

Banchee

23 Dec

Julen är här, som Billy Butt skaldade. Imorgon är det dopparedagen och jag hoppas att du får lov att doppa imorgon. Tills dess får vi sitta nöjda med ett Fredagsfläsk.

Detta är den andra skivan med Banchee som vi läser om på bloggen men det är faktiskt orkesterns första. Den är döpt efter bandet med samma namn. Det finns någon slags diskussion om huruvida den första är bäst eller om det är den andra som är det. Så fungerar det med alla band tror jag. Det verkar däremot som om att de två linjerna här är: ”Den första är bäst men den andra är jättedålig!” och ”Den andra är bäst och den första är in i helvete dålig!”  Det finns vissa skillnader mellan de två skivorna. De ligger på olika bolag. Den första på Atlantic och den andra på Polydor och så långt jämnt skägg skulle jag säga. Vad tycker du? Den första innehåller mer av stämsång och allmänt god stämning. (Passar till jul, eller hur?) Den andra innehåller mer av gitarrsolon och congas. (Inget fel i det heller väl?) Det som slår mig är att debatten inte riktigt står i proportion till verkligheten. Det är två bra plattor och de står inte väldigt långt från varandra. Den första är lite spretigare, lite lugnare. Den andra är mer gitarrer och drag under galoscherna.

Banche släppte dagens Gamla Skiva 1969, orkestern bildades i Boston men splittrades i New York.

Din bästa skivbutik?

Din bästa skivbutik?

Det klipp som vi lyssnar till idag är en härlig mix av de båda linjerna. Toms Island är en bra låt för dig som har lite mer än åtta minuter över. Den börjar lite trevande och bygger efter hand på med gitarrerna och blir en stänkare av rang till slut med ett gött solo som grädde på moset. Klart att du har tid med det, du har väl julledigt!?

Bland låtarna som är värda ett omnämnande finns även Evolmia. Konstig titel. Låter som en blandning mellan ett bilmärke och en lantbruksmässa. I Just Don’t Know är inte så tokig den heller, lyssna särskilt på det finurliga sticket och det entoniga riffet som bara maler och låter sången driva på. Train Of Life är en annan bra om än ganska ombytlig låt.

Oavsett vilken av de två skivorna som du tycker är bäst ska du givetvis ha båda två. Kanske är det ännu inte försent att önska sig dem i julklapp. Du får väl åka till bensinmacken eller var du nu köper dina skivor nuförtiden och se om de har några Banchee-skivor ståendes.

Nu hinns det inte skrivas mycket mer om denna platta. Rådet är som vanligt: Köp den! Hinner däremot berätta att det flickebarn som jag rapporterades vara far till i inlägget om Biglietto Per L’inferno nu genererat en längre föräldraledighet. Hur det kommer att påverka bloggen vet jag inte. Det jag däremot vet är att jag inte ska knega på det andra jobbet förrän i augusti. God Jul och skål tamejfan!

%d bloggare gillar detta: